Senaste nytt

Torbjörn Jerlerup: Det där om yttrandefrihet…

Jonathan Rieder Lundkvist

Kampen för yttrandefrihet betyder mycket för oss liberaler. Men oftast pratar vi bara om en del hot mot yttrandefriheten: den mot statlig censur och förtryck. Men vår yttrandefrihet kanske hotas av annat än statlig censur. Hur hanterar vi andra, mer vardagliga former, av begränsad yttrandefrihet?

Vi liberaler tar kampen för yttrandefriheten nästan för given. Att stå upp för människors rätt att tala fritt är extremt viktigt. Att låta staten avgöra vad som ska vara förbjudna åsikter är extremt vanskligt. 

Vi engagerar oss därför ofta i frågor som Lars Vilks rätt att prata fritt, om lagen om hets mot folkgrupp, om homosexuellas rättigheter. Vi engagerar oss mot hotade bloggare i Saudiarabien och religiösa som fängslas i Burma och för politiska aktivisters rätt att yttra sig fritt, existera och vara. Allt detta är i sin ordning.

Men problemet är att detta är en form av hot mot yttrandefriheten som vanliga svenskar sällan berörs av. När en vanlig svensk kniper käft av rädsla att bli bestraffad är det av andra orsaker än statligt förtryck. Då är det av rädsla för vad lokala myndigheter och auktoriteter kanske tänker och tycker. Eller av rädsla för att förlora jobbet och försörjningen.

Jag känner många anställda som inte vågar klaga på sina jobb eller avslöja missförhållanden, av rädsla att cheferna ska sparka dem eller ge dem färre jobb (om de är i bemanningspooler och liknande). Detta ekonomiska hot får dem att hålla tyst. 

Ibland vågar folk inte ens skriva om en bransch. Jag själv har hållit tyst på nätet om en del missförhållanden inom hemtjänst och personlig assistans av rädsla att få svårare att hitta jobb i framtiden. Viss kritik mot en bransch kan inte framföras mer än anonymt på nätet.

Värst är det om man Lex Sarah anmäler missförhållanden. Lex Sarah, och landstingets motsvarighet, Lex Maria, innehåller nämligen inget som skyddar den anställde från chefers hämnd. Minst av allt om man inte är med i facket eller är timanställd. Fackligt aktiva som är fast anställda har dock ett lite starkare skydd. Dessutom spelar lokalsamhällets auktoriteter och myndighetspersoner en roll i att få folk att utöva självcensur.

Förr kunde en insändare i lokaltidningen med ”fel” åsikt leda till besvär. Idag kan ett besök på den lokala restaurangen leda till att personer som får LSS får problem med försäkringskassan och mister sitt stöd. Och om någon mamma ifrågasätter svensk narkotikapolitik kan de få besök av Socialtjänsten. Allt det har hänt och händer. Ryktesspridningen i små samhällen gör dessutom att ett förfluget ord mot en kommunal auktoritet kan leda till problem på annat håll.

Vi liberaler är duktiga på att ta strid mot förtryck av politiska hot mot yttrandefriheten. Men hur bra är vi på att bekämpa andra former av hot mot yttrandefriheten? 

Eller är det så att i näringsfrihetens namn får man tåla att människor lägger sig med en klump i magen för att de yttrat kritik mot sina chefer och överordnade?

Torbjörn Jerlerup (krönikör på Frihetssmedjan ), Socialdemokratisk liberal samt medgrundare av den antirasistiska sajten Motargument.

%d bloggare gillar detta: