Senaste nytt

Idén om kvotering i bolagsstyrelser sprider sig – fall inte för trycket

Bild: Creative Commons

Häromdagen lät jag min vänstra tumme gå på högvarv när det var dags för dagens ”Facebook recap”, och någonstans längs vägen fick jag syn på en miljöpartist som prisade Tysklands införande av könskvotering i deras större bolagsstyrelser. Att personen i fråga prisade detta agerande var allt annat än oväntat, men att Tyskland nu tydligt klargör hur de tänkt ta itu med de samhällsfrågor som rör feminism och jämställdhet anser jag vara värt ett stycke diskussion eller två. Speciellt med tanke på att det i Västtyskland ända fram till 1976 fanns en lag som talade om att en gift man hade rätt att hindra sin hustru från att yrkesarbeta.[1]

Mer specifikt röstade det tyska parlamentet, med överväldigande majoritet, igenom en ny lag om kvotering i landet som innebär att Tysklands drygt 100 största företagsstyrelser med start 2016 måste bestå av minst 30 procent kvinnliga ledamöter, eller män beroende på hur styrelsen sett ut tidigare. För de medelstora bolagen krävs konkreta mål för att få upp kvinnorepresentationen i dess styrelser och ledningsgrupper.[2]

Frågorna som vi bör ställa oss är om positiv särbehandling av kvinnor är någonting värt att eftersträva, och om vi kan nå jämnare könsrepresentation i våra bolag utan statens inblandning. När det gäller den första frågan finns där inte mycket att tillägga i skrivande stund, då frågan för många liberaler kan kännas lika uttjatad och given som debatten om individens rätt och självbestämmande över sin egen kropp. Eftersom begreppet liberal fångar in ett brett spektrum av politiskt tyckande under sina vingar kan det dock vara värt en glans i strålkastarljuset.

Kvoteringsdiskussionen har i Sverige kommit att handla om bolagsstyrelser och statens bestämmande över det annars fria näringslivet. Ursprunget ur radikalfeminismens idévråer och introducerat för allmänheten genom högljudda vänstersympatisörer. En idé som även tagits upp av många liberala och borgerliga företrädare och förklarats som ett ”nödvändigt ont”, trots att man anser det bryta mot ens politiskt härkomna principer. När det gäller idéns framfart och globala spridning har Svenskt Näringsliv försökt förklara för gemene man varför saker och ting har gått som de gått. Nedan följer ett utdrag ur deras utläggning;

 För det första följer kvoteringstanken logiskt av en korporativistisk syn på samhället. En sådan syn utgår från att vi alla ingår i olika kollektiv och att det är dessa som ska representeras i beslutande församlingar och andra sammanhang. I ett rättvist samhälle, menar man, speglas ständigt befolkningens gruppsammansättning i såväl valda församlingar som i företag, utbildningsväsendet etc. När medborgarnas fria vilja och olika val leder till grupperingar som tydligt domineras av någon grupp och när samhället alls inte speglas i sammansättningen, leder korporativismen till krav på system som reglerar utfallet. [..] För det andra innebär kvotering att man frångår principen om att lika spelregler alltid är rätt. Synen på rättvisa skiljer sig mellan kvoteringsförespråkare och dem som principiellt motsätter sig detsamma. Medan kvoteringsmotståndarna fokuserar på en rättvis process, att lika spelregler ska gälla, fokuserar kvoteringsivrarna på utfallet.”[3]

Svenskt Näringsliv är långt ifrån ensamma om att ifrågasätta kvotering som idé samt dess praktiska funktion. Dagen innan uppgifterna om det tyska parlamentets agerande kom till vetskap satt journalisten och debattören Erik Hörstadius i TV4:s Nyhetsmorgon och hävdade att jämställdhet aldrig kommer att hända. Programledarna och gästerna diskuterade Allbrightrapporten 2015[4] och Hörstadius reagerade på rapportens slutsats om att vi inte kommer att få jämställda ledningsgrupper förrän år 2063, då han även flikade in med att vi inte kommer få jämställda ledningsgrupper ens år 2163, då skillnaderna mellan män och kvinnor är för stor. Följande är ett utdrag av vad som sades av honom:

”Män kommer alltid jobba lite, lite hårdare och ta lite större risker i sina karriärer och kanske strunta i sina barn lite, lite mer, det kommer aldrig att bli fifty fifty. Det manliga grundpsyket är något annorlunda än det kvinnliga grundpsyket. Det finns också en positiv särbehandling av män, av män, för att det är kul att jobba med sin bastukompis eller tenniskompis”.

Värt att nämna är att han inte hävdar att män jobbar hårdare och mer överlag, utan här pratar han om det avlönade arbetet. Huruvida han har någon poäng eller inte i det han säger låter jag vara osagt, men intressant är hans resonemang trots allt.

Särbehandling av och särskild lagstiftning för kvinnor har historiskt varit måltavla för jämställdhetssträvanden och krav på likabehandling har varit ett centralt budskap. Särbehandling och olika spelregler har aldrig skapat rättvisa utan snarare motsatsen. Jämställdhet handlar om att ha lika rättigheter och om att bli bemött, bedömd och sedd som en person – inte som del av ett kollektiv. Ändamålet helgar inte alltid medlen, speciellt inte för en liberal när medlen i ett fall som detta går emot viktiga och centrala principer i den liberala läran. Att inte förespråka kvotering är inte detsamma som att motsätta sig jämlikhet mellan könen. Precis som Svenskt Näringsliv hävdar fokuserar kvoteringsivrarna på utfallet, men glömmer bort att det ska ske genom en rättvis process. Jag vägrar att särbehandlas enbart på grund av att jag föddes med en penis på samma sätt som en kvinna vägrar att acceptera särbehandling på grund av att hon inte föddes med en. Det är som man brukar säga: two wrongs don’t make a right. Se mig som en person, inte som en del av ett kollektiv.

När det gäller den andra frågan som jag tog upp tidigare i texten, det vill säga den som handlar om möjligheten och sannolikheten att nå en jämnare representation av könen i bolagsstyrelser och ledningsgrupper utan statens inblandning, är mitt svar att vi kan nå liknande resultat vare sig vi väljer att blanda i staten i det hela eller inte. Som liberal väljer jag alltid att hålla staten utanför så länge som det inte innebär en tipping point till allt eller inget. Dock värt att nämna att Sveriges näringsliv ligger bra till i denna kategori, trots att vi är ett av få återstående länder i väst som motsätter oss kvotering likt den som Tyskland nu röstat igenom. I Statistiska Centralbyråns rapport ”Kvinnor och män i näringslivet 2013” framgår det redan på sidan fem att vi ligger långt fram i strävandet efter en jämnare representation av könen:

”Statistik från SCB och MI visar att av de som arbetar inom den privata sektorn (18–64 år) är 39 procent kvinnor och 61 procent män [..] Enkätundersökningen visar att av samtliga anställda är 42 procent kvinnor och 58 procent män [..]Bland cheferna i samtliga företag är 36 procent kvinnor och 64 procent män, medan privatägda företag har 34 procent kvinnliga och 66 procent manliga chefer.”[5]

Vi har alltså här i Sverige en lägre representation av kvinnliga chefer i relation till antalet män med samma position, men gapet är inte i närheten lika stort som många kvoteringsivrare gärna vill påstå. Tar man även hänsyn till antalet kvinnor på chefsposition i relation till antalet anställda kvinnor krymper gapet än mer. När det kommer till representation inom styrelser ser bilden inte lika vacker ut (genomsnitt 23 % kvinnor och 77 % män), men enligt samma rapport från SCB har detta gap minskat med sex procentenheter för samtliga företag och nio procentenheter för privatägda företag från förra gången en likadan undersökning genomfördes (år 2003). Denna positiva trend har alltså tagit form trots utebliven kvotering. Med andra ord reagerar marknaden och dess ledamöter efter vad som efterfrågas i linje med de så kallade självreglerande marknadskrafterna, i motsats till vad många vänstersympatisörer hävdar.

Låter man tiden ha sin gång så kommer vi att uppnå högre nivåer av kvinnor i ledande roller, trots statens frånvaro i frågan, vilket empirin har visat. Någonting måste vi i alla fall göra rätt när siffrorna ser ut som de gör, eller hur?

[1] http://www.va.se/nyheter/2015/03/06/tyskland-infor-kvotering/

[2] http://www.dagensarena.se/innehall/tyskland-infor-konskvotering-i-storbolag/

[3] http://www.svensktnaringsliv.se/fragor/kvotering/lika-rattigheter-ar-alltid-ratt_550907.html

[4] http://allbright.se/rapporter/allbrightrapporten-2015/

[5] http://www.scb.se/Statistik/_Publikationer/LE0201_2013A01_BR_LE0201BR1301.pdf

Robin Cederlund fördriver sin lediga tid med att plöja igenom diverse böcker och tidskrifter som berör ämnena psykologi, filosofi och ekonomi. Därtill föreligger ett stort intresse av teknik, bodybuilding, dåliga ordvitsar och World of Warcraft, där det senare är hans utan tvekan största ”guilty pleassure”. Ett av Robins livsmål är att få möjligheten att regissera en spelfilm eller dokumentär med temat psykisk ohälsa. Ambitionerna finns att inom överskådlig framtid påbörja psykologstudier i antingen Uppsala eller Stockholm.

Robin brinner för frågor som rör personlig integritet, fattigdomsbekämpning, intergration, miljö och sjukvård. Ideologiskt anser han att tvång är av ondo och att människan aldrig kan anses vara helt fri förrän den blir helt och hållet befriad av dem/dessa. Trots detta är han villig att göra ett undantag för pigouvianska skatter.

Med ett förflutet i LUF och Borås Stads Ungdomsråd samt ett pågående engagemang i CUF och Ung Liberal, tror han sig kunna bidra med ett strå eller två till stacken, sin unga ålder till trots.

Twitter: @robincederlund

  • marlies beushausen

    Tyskland älskar byråkrati, och bestämma. Det har varit rabalder om mäns situation tidigare. Att dom måste försörja kvinnan efter skilsmässa, vilket hindrat dom att träffa en ny kvinna och bilda familj. Tidigare var barn tvungna att vara torra innan Kindergarten, så båda blev låsta.
    Sedan har dom inte haft samma förmåner som vi i föräldraledighet. Nu vet jag inte.
    Men den sociala strukturen är olika bland länder. Annars tycker jag dom ska anpassa arbetsuppgifter mer efter erfarenhet och lämplighet, och sätta pli på männens föråldrade kvinnosyn.Samt lika lön för lika arbete. Att den som är föräldraledig ska få ersättning i medel av den gemensamma inkomsten överallt.

  • marlies beushausen

    För att män ska lyssna och respektera kvinnor i högre ämbeten, klär sig kvinnor i Klassisk stil, byxa, kjol och kavaj, kortklippta som en man. Samt talar som en man. Att vara kvinnlig har ingen status. Långt lockigt hå, blommig klänning, virkade koftor.. Det mjuka, sociala intrycket har ingen makt, trots att alla inbillar oss det.

  • snobben

    Jag var inne på en förskola där barn satt i soffan och pratade pengar och socialbidrag. Dom vet .För pappor är lycka pengar, men mammor har barnen som lycka. Pappa skulle inte byta ut mej mot pengar sa en annan, men mammor är mer begåvade för trevnad. Men ett barns pappa städade och lagade maten, men mamman pussades mest.

%d bloggare gillar detta: