Senaste nytt

Ademir Žilić: Vad gör Putin härnäst?

Nu i dagarna har det gått exakt ett år sedan Ryssland annekterade halvön Krim och därmed begick brott mot folkrätten och mot Ukrainas territoriella suveränitet och integritet. Nu i dagarna har även Bosnien-Hercegovina, ett land som de senaste 6 åren haltat efter sina Balkangrannar i utvidgningsprocessen med EU, fått ”grönt ljus” av Europeiska rådet att aktivera stabiliserings- och associationsavtalet som skrevs under 2008. Vad har dessa två evenemang gemensamt?

För några veckor sen diskuterade FNs säkerhetsråd om huruvida EU skulle ha fortsatt närvaro i Bosnien-Hercegovina i form utav EUFOR Althea, en EU-ledd fredsoperation sen 2004. Det rådde nästan konsensus om att EUFOR Althea skulle fortsätta stödja Bosnien-Hercegovina i sin utveckling från efterkrigssamhälle till normalt samhälle, integrerat i EU och NATO. Endast ett land motsatte sig fortsatt närvaro av EUFOR – Ryssland. Och endast ett argument angavs – ”vi (Ryssland) motsätter oss en utveckling där Bosnien-Hercegovina dras närmare EU och NATO”. Det här är ett av flera tecken på att Putin inte kommer nöja sig med Ukraina.

Balkan har länge varit en konfliktzon mellan olika stormaktsintressen. Det som vi idag ser, politiska sammandrabbningar mellan Väst/Turkiet och Ryssland, är endast en fortsättning på det som startade med nationalismens födelse under 1800-talet. När Ottomanska imperiet föll samman, fick vi ett splittrat Balkan. Serbien allierade sig med Ryssland, medans Kroatien och Bosnien-Hercegovina hamnade under Österrike-Ungern. Det här blev ett ständigt återkommande inslag i historien, där Serbien alltid prioriterar goda förbindelser med Ryssland och där Kroatien och Bosnien-Hercegovina alltid väljer väst, framförallt Österrike och Tyskland, men numera även USA. Och nu händer det igen.

Under kommunismens och Jugoslaviens tid var det en man, Josip Broz Tito, som var bra på att hålla både väst och Sovjetunionen på avstånd. Man valde neutralitet och hade förbindelser, lagom goda, med båda sidorna. När Tito tackade nej till Stalins inviter efter Andra Världskriget om att ingå i Warszawapakten, blev det nästan droppen som fick bägaren att rinna över för Stalin. Det sägs att ett krig och sovjetisk invasion av Jugoslavien var mycket nära, samt att Stalin skickat yrkesmördare för att avrätta Tito, efter att han gett Kreml kalla handen. Men det blev inget krig, Stalin dog några år senare och relationerna med Kreml var inte längre lika kalla.

Efter Jugoslaviens sammanbrott, blev dessa uppdelningar i stormaktsintressen återigen uppenbara. Och speciellt efter NATOs bombningar av Serbien och Montenegro 1999 blev det tydligt att Belgrad skulle prioritera Ryssland igen, medans Bosnien-Hercegovina (som hade räddats tack vare NATOs intervention) och Kroatien valde att integrera sig i försvarsalliansen. Idag gör Putin allt för att stoppa Bosnien-Hercegovinas väg in i EU och NATO. Skillnaden mellan Ukraina och Bosnien-Hercegovina är inte så stor. Den enda är egentligen att Bosnien-Hercegovina har ingen rysk minoritet. Däremot är en tredjedel av befolkningen bosnienserber. Mellan 2006-2014 var deras främste representant Milorad Dodik och hans parti SNSD. Ett parti som prioriterat ryska ekonomiska intressen i den bosnienserbiska delen av landet som går under namnet Republika Srpska. Federationen, den andra delen, har prioriterat goda relationer med framförallt USA och Turkiet. Precis som inom EU, har Putin skickligt utnyttjat Milorad Dodik för att bromsa upp Bosnien-Hercegovinas väg in i EU. Nu när Milorad Dodiks partikamrat inte längre sitter i landets presidentråd, har Bosnien-Hercegovinas tre presidenter äntligen antagit en gemensam deklaration som säger att EU-reformer kommer prioriteras de kommande fyra åren i syfte att gå med i unionen så snabbt som möjligt. Det hela gör Ryssland väldigt oroligt. Och när EUFOR Althea frågan behandlades av FNs säkerhetsråd för några veckor sen, blev det ganska tydligt att nu kommer Ryssland sätta ner foten. Även på Balkan.

Frågan är nu – vad gör Putin härnäst? Stora ekonomiska intressen i Balkanländerna, där det också existerar en stark önskan om att gå med i EU bland befolkningen. Inrikespolitiskt kan Bosnien-Hercegovina, Serbien, Montenegro och Makedonien förvänta sig några svåra år framöver, för allt tyder på att Ryssland kommer inte ge upp dessa länder så enkelt till EU. Den stora farhågan från rysk sida är att när dessa länder väl har integrerats in i EU så har de även integrerats in i den inre marknaden, vilket innebär att handelsbarriärer uppstår mellan Ryssland och dess viktiga ekonomiska intressen på Balkan. Precis som i fallet Ukraina. Men med Ukraina är det ännu mer djupgående – där vill Ryssland se Ukraina som en del av en framtida euroasiatisk union. Då blir det omöjligt för Ukraina att gå med i en annan union (EU).

Avslutningsvis, Putin har skapat två ”breda” ursäkter, som skapar en stor rysk ”intressesfär”. Dessa är ”ryska ekonomiska intressen” och ”beskydd av den ryska minoriteten i X land”. Och för att beskydda denna intressesfär har Kreml redan visat att man är redo för att t.o.m ta till militärt våld. Det ökar trycket på framförallt oss i EU att visa på enighet, att öka samarbetet, speciellt inom det energipolitiska området. Polens initiativ om en energiunion är ett första steg mot att försöka bli av med det ryska gasberoendet. Just det europeiska beroendet av ryskt gas är en viktig del av Rysslands ekonomiska intressen, men även ett för Ryssland viktigt politiskt maktredskap. En av anledningarna till Ukrainainvasionen var trots allt att få kontroll över ukrainska gasledningar, och när man inte får sin vilja igenom hotar man alltid med att stänga av gasen helt och hållet.

Den ryska minoriteten och det ”beskydd” som de påstås behöva i de forna Sovjetstaterna kommer också upp ganska ofta som ursäkt från Kremls håll. Förutom Ukraina, har även Baltstaterna (Estland, Lettland och Litauen), samt Moldavien, Finland och Georgien en rysk minoritet som Kreml kan utnyttja, precis som i Ukrainafallet. Det gjorde man redan 2008 i Georgien. Vad som än händer är svaret europeisk enighet inom EU och att aldrig visa tolerans gentemot de folkrättsbrott som Ryssland just nu begår i Ukraina. Sätter man inte ner foten nu, visar man indirekt klartecken till att Ryssland får gå vidare till nästa ”offer” (land). Det är extremt farligt för den europeiska freden och stabiliteten.

Ademir Žilić (krönikör hos Frihetssmedjan)
Statsvetare med masterexamen i internationella relationer

%d bloggare gillar detta: