Senaste nytt

Åter till Ankdammen – Dumheter med stort ‘D’

Igår skrev Frihetssmedjan om Riksbanken och deras historiska beslut att sänka styrräntan (repo) till under 0. Eftersom penningpolitik är hyfsat krångligt delade vi upp det i två inlägg; gårdagen beskrev vad som sker och varför Riksbanken agerar som de gör. Det här inlägget kommer lista ett antal anledningar till varför agerandet är helt orimligt och direkt skadligt.

Vi börjar med Riksbankens (och alla andras) mani om inflation. Men inflation måste mätas och upptäckas på något sätt. För det använder man Konsumentprisindex; så hur räknar Riksbanken/Statistiska Centralbyrån på det?

DUMHETER: KPI och mätinstrument -> Hur vet vi prisökningstakten i ekonomin?

“Vad som ingår i korgen och hur stor betydelse olika prisförändringar får, beror på hur mycket hushållen köper av de olika varorna och tjänsterna” – Riksbanken

Dvs när priset för bananer av nån anledning går upp, och jag istället köper apelsiner, räknas inte prisökningen av bananer med i KPI. Slutsatsen blir att KPI-siffran visar lägre ökning än vad prisökningen som påverkade konsumenter egentligen var. Anledningen att jag bytte frukt var inte att jag nu plötsligt föredrar apelsin, utan en substitutionseffekt (ekonomispråk för att byta från en vara till en annan) på grund av priset. Den här diskussionen pågår för närvarande i Storbritannien där valet mellan olika konsumentprisindex har skapat konflikt, där ett index utesluter huspriser samt beräknas annorlunda, vilket konsekvent leder till en lägre inflationssiffra. (The Economist har en bra genomgång om olika sätt att mäta).

Riksbanken använder inte bara KPI utan KPIF, där räntor (vars styrränta Riksbanken själv sätter) hålls konstanta. Genom att hålla den fast, menar Riksbanken att man ”rensar” för effekter som man själv skapade. Men när beslut tas, och olika referensavtal (anställningar, statliga utbetalningar etc) sätts, tittar man på ökningar av KPI – inte KPIF; det är alltså helt meningslöst att göra en sådan distinktion från Riksbankens sida, eftersom ingen annan tar hänsyn till den. Särskilt eftersom Riksbankens beslut nu tas ”av rädsla för deflation” när KPI var -0,3% i
 december jämfört med året före – medan deras egna ”rensade” index, KPIF, var +0,5%. Med andra ord, mätt med sina egna instrument är den enda anledningen till att vi har fallande priser skapade av Riksbanken själv.

Varför pratar vi då om KPI och inte KPIF?

Vi låter Riksbankens egna ord berätta:

”Det görs eftersom det i vissa fall kan vara problematiskt för Riksbanken att förklara varför exempelvis den omedelbara effekten av en stramare penningpolitik, det vill säga en högre ränta, blir att inflationen, såsom den mäts med KPI, stiger. KPIF och KPIX beräknas och publiceras av SCB på uppdrag av Riksbanken.” – Riksbanken

Det finns åtminstone två rejäla problem med sånt här trixande och manipulerande av statistik:

  • Om man mäter prisökningstakt som man gjorde för några år sedan, får man en brutalt mycket högre inflationstakt än Riksbanken pratar om. Vi är inte i närheten av 0%-iga ökningar eller prisfall (se Shadowstats), det vill säga hela diskussionen om vad Riksbanken borde göra eller inte vid låg inflation blir överflödig; vi är inte där era mätinstrument visar att vi är.
  • KPI används för att mäta inflation. Det är inte inflation. Inflation är att penningmängden ökar genom att trycka pengar eller att banker/Riksbanken skapar mer krediter än banksystemet har täckning för. I teorin trycker det upp priser, eftersom efterfrågan i nominella tal ökar. Den logiska fallgropen här är att KPI bara mäter vissa saker i ekonomin; om alla nya pengar som skapas av låg ränta, QE och stödköp spenderas på någonting annat än vad KPI mäter, kommer vi inte se det med våra vanliga KPI-instrument. Vilka typer av saker kan det här vara? a) Aktier, b) Hus och fastigheter. Låt oss ta en titt på om sådana tillgångar ökat i värde på sistone?

a) Har aktiepriser ökat de senaste åren (mer än vad det underliggande verksamheten i företagen rättfärdigar)?
En enkel indikator som används vid värdering av aktier ges via P/E-tal (Pris delat med earnings, vinst); om en aktie kostar 100 kronor, och företaget tjänar 10 kronor/aktie om året, säger man att P/E-talet är 10 (100/10 = 10). Vi tar oss en titt på Stockholmsbörsens P/E  (alltså genomsnittligt P/E för de 30 största bolagen) de senaste åren:

2009: P/E 10
2015: P/E 17.5,

dvs varje krona i vinst värderas så mycket högre än 2009. Dvs generella priser för aktier sedan 2009 är upp 75%. Börserna sätter än en gång all-time-high.
Riksbanken: Nejnej, det är inte inflation, för det ingår inte i vårt KPI-index.

b) Ingen har väl missat att huspriser slår rekord efter rekord. Ok, viss del av den ökningen kan såklart hänföras till ökad inflyttning till städer samt regleringar, begränsningar och kommunal planekonomi som hindrar utbudet från att följa med, men även småstäder utan sådan inflyttning har sett enorma prisökningar på bostäder. Eller om du gillar grafer:
Fastighetspriser sedan 2009

Riksbanken: Nejnej, det är inte inflation, för det ingår inte i vårt KPI-index. Och det är inte vårt ansvar vilka problem som kanske eventuellt ibland följer av det.

Ännu värre blir det när man ett exempel i beaktande, säg de senaste månadernas oljeprisfall. Få konsumenter köper olja direkt, alltså hamnar den inte i KPI – men vi köper produkter vars produktion i sin tur påverkas av oljepris. Alltså borde vi se generella prisnedgångar om oljepriset faller ordentligt (Precis som vi såg enorma generella prisuppgångar när oljepriserna chockhöjdes under oljekriserna på 70-talet). Men det betyder varken att vi har ”deflation” (vi vet precis vart prisfallen kommer ifrån, och det är en one-off effect vilket inte får effekter mer än kortsiktigt) eller att Riksbankens nödåtgärder är rättfärdigade; de är oroliga för deflation, men ett oljeprisfall som sänker priserna på varor som ingår i KPI är inte deflation. Alla hot de pratar om (deflationsspiral, uppskjuten konsumtion, företag i konkurs etc) blir alltså luftslott när man beaktar saker som större oljeprisfall.

I Storbritannien är det ännu värre, där Bank of England helt enkelt struntar i effekter från varor som fallit eller ökat mycket i pris, såsom mat, råvaror eller energikostnader.

 

Slutsats: Riksbanken snurrar in sig i sina mätinstrument, som visar att det är dags för dem att agera. Att mätinstrumenten inte mäter vad Riksbanken vill att de ska mäta, att de är rent ut felaktiga eller att de underskattar effekterna spelar ingen roll.

________

DUMHETER: Deflationshot

Vi påminner om gårdagens inlägg som beskrivning av Riksbankens agerande och resonemang, och fräschar upp minnet lite; varför är vi så rädda för fallande priser?

För makroekonomisk teori säger att om priser faller kommer konsumenter att hålla i sina pengar idag, eftersom de imorgon kommer kunna köpa saker för lägre priser. Och imorgon kommer de återigen avstå ifrån att köpa eftersom dagen efter det förväntas priserna vara ännu lägre. Hotet som Riksbanken ser är en negativ spiral av att A) ingen köper någonting och att hela ekonomin kollapsar. B) företagsvinster pressas eftersom intäkter från försäljning blir lägre än förväntat, vilket gör att de måste minska antalet anställda. Som då inte heller kan konsumera lika mycket, vilket gör att andra företag tjänar mindre, måste minska anställda osv, i en negativ spiral tills ekonomin är fullständigt förstörd.

Självklart är det är rena dumheter, och det av flera skäl. För det första vill människor konsumera i nutid (läs: äta, handla, resa osv) och kan inte skjuta upp sådan konsumtion särskilt länge. För det andra måste företag inte alls bli mindre lönsamma vid fallande priser eftersom deras vinster uppkommer som skillnad mellan intäkter och kostnader, och om sådana kostnader faller i samma proportioner förblir marginalerna desamma. För det tredje har verkligheten i form av teknik-branschen och ständigt fallande priser för datorer, kapacitet, överföring, telefonsamtal osv visat att så inte alls är fallet. Detta har lyckligtvis börjat uppmärksammas mer i media, bland annat av Henrik Mitelman i Dagens Industri:

DI Henrik Mitelman deflation inflation trams

 

DUMHETER: Skador

Makroekonomisk teori tror att när man sänker räntenivåerna i ekonomin, ökar mängden investeringar ganska snabbt, eftersom kostnaden för investeringar är direkt beroende av räntekostnaden. Då kan fler företag utvidga sin produktion, de anställer fler människor som sedan spenderar sina löner på mat, kläder etc, vilket gör att ännu fler företag vill utvidga osv. Penningpolitik 101.

De tycker särskilt om inflation i lägre tal (2-3-4%), eftersom det leder till reallönefall utan att löntagare förstår det, och bidrar därmed till att fler kan anställas och slutligen lägre arbetslöshet. Politiska poäng, BINGO!

Så när centralbanker har sänkt räntor i 6-7 år sedan finansiella krisen och det fortfarande inte blivit bättre slås de aldrig av tanken på att någonting kanske är fel i deras resonemang. Istället, i Paul Krugmans ord ”var det värre än vi trodde!”, ”vi måste göra mer!

När jag publicerade gårdagens artikel och min kompis lärde sig lite om hur räntesänkningar ökar priserna på bostäder frågade hon bestört: ”Var det inte det som skapade krisen från första början?”

Precis .  Se gärna Johan Norbergs bok om finanskrisen.

Den bästa metaforen för vad som hände levererades av allas vår älskade George Bush:

”Wall Street got drunk, and now it’s sobering up!”

Who Spiked the Punch i så fall? Centralbanker. Centralbanker. Centralbanker.

Centralbanken sänkte räntorna under tidigt 2000-tal. Och nu, eftersom det är det enda de vet, försöker de kurera en bakfylla med ytterligare alkohol. Det kommer fungera ett tag – men som alla studenter som testat på ovanstående kur vet om, kommer det en morgon längre fram då bakfyllan än värre än någonsin.

 

Slutligen: är det här bra agerande av Riksbanken? Nej, det är rakt ut korkat.

______
Vi på Frihetssmedjan tackar för tålamodet, om ni orkat läsa hela vägen hit. Mer intressant om penningpolitik och konjunkturcykler finns nedan. 

Andreas Cervenka på SVD: http://www.svd.se/naringsliv/en-oroande-tanke-om-laga-rantor_8799380.svd

Om Österrikisk Konjunkturcykelteori: http://www.mises.se/tag/den-osterrikiska-teorin-om-konjunkturcykeln/

Mer nyligen: http://myslu.stlawu.edu/~shorwitz/Papers/Say’s%20Law-Elgar.pdf

Consequences of Easy Money: http://www.businessinsider.com/the-consequences-of-easy-monetary-policy-2012-9?IR=T

%d bloggare gillar detta: