Senaste nytt

Värdmödrar, stjärnfamiljer och adoptioner – ja tack

I dagarna har Gudrun Schyman nominerats till Årets hetero, en utmärkelse som delas ut av tidningen QX, något som fick bland annat Öppna Moderater att reagera, då Schyman och hennes FI starkt tagit ställning mot surrogatmödraskap, en av ytterst få vägar som samkönade par har att skaffa barn tillsammans. Svaren från vänstersidan har givetvis inte låtit vänta på sig, och förutom Feministiskt initiativ själva har Unga S-kvinnor och Vänsterpartiets Freddy Grip uttalat sig till förmån för ett förbud mot surrogatmödraskap. Alla vilar de på argumentationsgrunden att de vill motverka människohandel och utnyttjande av kvinnors kroppar, exakt samma argumentation som brukar användas mot prostitution, trots att dessa två fenomen är väsensskilda både vad gäller omfattning och skadeverkningar.

I ett måste vänsterdebattörerna ges rätt: det gör dig inte till hbtq-aktivist att vara för värdmödraskap (vilket är surrogatmödraskapets vettigare benämning, troligtvis först använd av Birgitta Ohlsson). Däremot är det problematiskt att vara hbtq-aktivist och samtidigt vara emot värdmödraskap på alla fronter.

För att glida in på ett sidospår, så hade jag förmånen att för snart sex år sedan debattera prostitution med Jenny Sonesson i Studio Ett. I taxin efteråt, och vid några tillfällen senare när vi träffats i olika sammanhang, har vi fortsatt debatten. Det som skiljer Jenny från många andra debattörer är att hon självklart erkänner att det finns personer som säljer sex och trivs med detta, men att hon anser att dessa personers fri- och rättigheter helt enkelt får stå tillbaka eftersom ett förbud mot handel med sexuella tjänster enligt henne är det effektivaste sättet att bekämpa människohandel. Flyttar vi tillbaka det perspektivet till värdmödraskap, så vore det ju trevligt om vänsterdebattörerna kunde erkänna att ja, det finns gott om kvinnor som gärna ställer upp på att låna eller hyra ut sin livmoder i några månader för att hjälpa ett barnlöst par, men att de anser att dessa människors fri- och rättigheter väger mindre än de kvinnor som potentiellt sett skulle utsättas för människohandel för reproduktiva syften. Det erkännandet saknas dock helt i debatten.

Ett annat perspektiv som ofta saknas från vänstersidan är verkligheten. För att ta några exempel:

Freddy Grip skriver att politiken borde tvinga adoptionsbyråer att samarbeta med organisationer som tillåter samkönade par att adoptera. Det stora problemet med detta är att ytterst få länder idag över huvud taget tillåter samkönade par att adoptera – och de som gör det är sällan länder som faktiskt adopterar barn till Sverige över huvud taget. De länder som gissningsvis alls skulle kunna vara aktuella är Sydafrika, Brasilien, Argentina, Uruguay och Guam. Länder som Ryssland går åt andra hållet och har helt förbjudit adoptioner för ensamstående till länder där samkönade äktenskap och partnerskap är tillåtna och från Kina måste du skriva under på att du inte är homosexuell för att få adoptera. Hur relationerna till dessa länder, som är stora ”leverantörer” av adoptioner om uttrycket tillåts, skulle påverkas av ett tvång att med ljus och lykta söka efter möjligheter för samkönade par att adoptera är svårt att sia om. Sannolikt skulle de internationella adoptionerna minska kraftigt.

Elinor Odeberg från Unga S-kvinnor hävdar att det uteslutande är fattiga kvinnor som är värdmödrar även i västländer som USA där värdmödraskap är tillåtet. De undersökningar som finns visar dock att detta är anekdotisk bevisföring och det finns inga vetenskapliga belägg för att så är fallet. Givetvis är det lukrativt att ställa upp som värdmoder, då amerikansk ersättning uppgår till ca $ 30 000 – $ 40 000 beroende på erfarenhet etc, exklusive ersättning för extra utgifter för kläder och annat som kommer med graviditeten. Det gör det givetvis attraktivt att agera värdmoder om du har det dåligt ekonomiskt, men efter att ha ställt upp en enda gång har du plötsligt hamnat bland åtminstone högre medelinkomstskiktet – och trots detta är det många som agerar värdmoder flera gånger. Dessa återkommande värdmödrar måste därför per definition vara något annat än fattiga eller ens låginkomsttagare.

Feministiskt initiativ beskriver hur de är rädda för att kvinnor ska bli en handelsvara och att de vill motverka en normalisering av att utnyttja kvinnor och deras kroppar. Samtidigt tar de inte med ett ord upp möjligheten för kvinnor att frivilligt ställa upp, antingen altruistiskt eller mot ersättning. Deras världsbild och lösning kräver nämligen att det inte finns några kvinnor som kan tänka sig detta, utan att de måste luras eller tvingas till det. Samtidigt tar de upp ett problem som är viktigt att diskutera, nämligen att altruistiska värdmödraskap kan vara problematiska, dels det faktum att gåvor och annan kompensation kan vara inblandad, dels att det kan finnas ett annat tvång i bakgrunden. Altruistiskt värdmödraskap där du har en nära relation till den du hjälper, exempelvis en släkting eller nära vän, gör risken för att du har skuldkänslor som får dig att ställa upp helt eller delvis emot din vilja större. Självklart är så inte fallet varje gång någon ställer upp som värdmoder, men det är en risk som måste uppmärksammas. Lösningen är dock inte att förbjuda hela företeelsen, utan att istället legalisera även kommersiellt värdmödraskap, så att kvinnor får rätt att tjäna pengar, om de vill, på att hyra ut sin livmoder i nio månader. Det är faktiskt obegripligt att så många saker kvinnor gör är så lågt värderade att de till och med förväntas göra dem gratis.

En legalisering av värdmödraskap är det enda rimliga, ur flera perspektiv.

Dels är värdmödraskap tillåtet i andra länder. Det är såväl orimligt som omöjligt att förbjuda personer i Sverige från att använda deras tjänster. Jämför gärna med försöken att förbjuda svenskar att köpa sexuella tjänster i utlandet – det går utanför vår jurisdiktion och vi kan inte förvänta oss att polisen i andra länder ska beivra saker som inte är ett brott där. Vad gäller köp av sexuella tjänster finns en teoretisk möjlighet att gripa en person när hen återkommer till Sverige, men vad gör du när en person skaffat ett barn i ett annat land? Tar socialtjänsten ifrån dessa personer barnet och… adopterar bort det? Sätter det i fosterfamilj? Tvingar kvinnan som fött barnet att ta tillbaka det? Det faller på sin egen orimlighet och därför måste åtminstone den juridiska statusen för barn som kommit till på detta sätt i andra länder säkerställas genom lagstiftning.

Dels skulle legaliserat värdmödraskap i Sverige minska problemen med fattiga kvinnor som ser detta som en näst sista utväg, där den sista vore att sälja sexuella tjänster. Legalisering medför alltid kontroller på olika sätt. De som inom Sverige skulle ställa upp som värdmödrar skulle givetvis få deklarera inkomst och antagligen också bli kontrollerade av olika myndigheter, om vi känner vår stat rätt. Det skulle sannolikt inte heller bli fråga om någon gigantisk handel och ökad efterfrågan, vilket verkar vara vänsterdebattörernas farhåga, då det föds knappt 1 000 barn till värdmödrar i USA årligen. Givet att befolkningen där är 30 gånger större än Sveriges och att det dessutom sker en omfattande förmedling av värdmödrar även till andra länder, skulle det alltså handla om ett par hundra barn, maximalt, per år. Det är svårt att tänka sig att det inte skulle kunna finnas ett par hundra kvinnor på vår befolkning på tio miljoner som kan tänka sig att låna eller hyra ut sin livmoder under nio månader.

Värdmödraskap är inte bara en lösning för samkönade par, det är en lösning för barnlösa par över huvud taget, exempelvis där kvinnan fått sin livmoder bortopererad. Det är en realitet och hur gärna FI och andra vänsterorganisationer och -personer än vill, så kommer det inte att förbjudas i hela världen – snarare går utvecklingen åt motsatt håll. Det bästa att göra är därför att se till att det sker under kontrollerade former och att barnen garanteras en trygghet, såväl juridiskt som praktiskt. Stjärnfamiljer, fler vårdnadshavare och adoptioner i olika former är också bra saker att satsa på och där har exempelvis Moderaterna och Kristdemokraterna en hel del kvar att göra, men dessa saker ska inte ställas som motsatsförhållanden. Vi ska ha allt detta, inte antingen eller.

Initiativtagare till Frihetssmedjan och tidigare chefredaktör 2011-2016.
Lila och grön nyliberal som brinner för mänskliga rättigheter.

per@frihetssmedjan.se

%d bloggare gillar detta: