Senaste nytt

Slå mig hårt i ansiktet – Om de senaste dagarnas invandringsdebatt

I väldelade och uppmärksammade artiklar om effekten av invandring har Dick Harrison och Tino Sanandaji återuppväckt diskussionen som följde efter Migrationens Kraft (Se DN samt Sanandajis blogg): Är Invandring positivt och lönsamt, eller en kostsam börda?

I ett blogginlägg dagarna efter Harrisons krönika, skriver Sanandaji såhär

Ekonomisk historia är ingen exakt vetenskap, men tillväxt och invandring är kvantifierbara variabler som man inte bara kan påstå vad man vill om på basis av vaga intryck… Harrison anger ingen källa, och det han påstår är inkorrekt.

Han visar ovanstående graf för att illustrera hur tillväxt och invandring har väldigt lite (läs: ingen) korrelation med varandra.

Vidare påstår Harrison att

Det finns inte ett enda historiskt exempel på att invandring på sikt har varit negativ för mottagarlandet. På denna punkt är vår historiska erfarenhet glasklar.

Här överilar sig Harrison ganska rejält, och vilken historiker som helst kommer dra öronen åt sig över ett så kraftigt påstående. Sanandaji kritiserar självklart ett så allmängiltigt påstående, och citerar Harvard-ekonomen George Borjas till sitt försvar. Sanandaji fortsätter kritiken

Det har blivit vanligt med fantasier där Sverige skildras som ett land som byggdes av invandrare, ungefär som Australien. Dessa myter är bräckliga och faller snabbt samman när läsaren får reda på hur liten invandringen faktiskt var historiskt. Att bara använda anekdoter och vägra citera statistik är inte ett seriöst förhållningssätt till ekonomisk historia

Så långt är det inga konstigheter: Harrison förhastar sig och gör en synnerligt dåligt intryck för att vara historiker. Men hur är det med hans ursprungliga tes Invandring gagnar oss ekonomiskt, kulturellt och demografiskt?

I en mer utförlig text publicerad dagarna efteråt försvarar sig Harrison bland annat mot kritiken av nuvarande lågutbildad invandring inte kan jämföras med historiska tiders högutbildade invandring

Argumentet är lätt att bemöta. För det första är långt ifrån alla av dagens invandrare, exempelvis från Syrien, obildade analfabeter. Många är högutbildade (vårt problem är att vi inte tar tillvara deras kunskaper, inte att kunskaperna i sig saknas). För det andra är det faktum att någon är analfabet idag inte detsamma som att hon eller han kommer att vara det i morgon – för att inte tala om vad de förmodade analfabeternas barn och barnbarn kommer att vara. Människan kan utvecklas. För det tredje var en stor del av gårdagens emigranter lika outbildade, eller mer outbildade, än de som mina kritiker syftar på när de klagar på dagens araber, somalier, m.fl. Många av de ovannämnda judar som flydde undan pogromerna i öster var fattiga och lågutbildade. Många svenskar som emigrerade till USA på 1800-talet var vanliga bönder.

Här ligger kruxet i hela debatten: vad ska vi mäta för att bestämma huruvida effekten av invandring är positiv eller negativ? Och hur mycket av långsiktiga effekter ska tillskrivas invandringen i sig, snarare än samhällets utveckling runtomkring? Harrisons case baseras på att jo, de långsiktiga effekterna vida överstiger de kortsiktiga, men han är mindre tydlig angående vad exakt dessa är.

Sanandajis problem ligger snarare i hans bristande förståelse för förändring; ekonomier och samhällen är inte statiska – de förändras. Människor som idag är outbildade måste inte förbli så. Ett ännu tydligare exempel på Sanandajis brister är hans långa krönika i Realtid ägnad åt att kritisera borgerlighetens tro på avskaffad LAS som lösningen på allt. Hans case: avskaffat LAS är inte i närheten en tillräckligt effektiv åtgärd för att absorbera tiotusentals flyktingar på arbetsmarknaden. Det är säkert rätt.

Han påstår också att Sverige är ett kunskapssamhälle och att problemen istället ligger i bristande humankapital (läs: utbildning/kunskap) hos de invandrade. För att ge alla flyktingar plats på svensk arbetsmarknad som den ser ut idag är det säkert också korrekt. Svenska arbetsgivare har ”bristande efterfrågan på lågutbildade från tredje världen”, säger Sanandaji. Vad hans analys missar, däremot, är varför svenska arbetsgivare inte efterfrågar lågutbildad arbetskraft. Att behålla svensk arbetsmarknad som den är eller hålla lågutbildad arbetskraft utanför den är knappast en naturlag. Tvärtom, i ett land med höga skatter på arbete, höga fackliga minimilöner och ett utbrett bidragssystem som gör det olönsamt på marginalen att ta ett arbete vid låga inkomster, är det precis vad vi förväntar oss; en arbetsmarknad som effektivt stänger ute lågproduktiva – en känga åt flyktingar, invandrade och ungdomar.

Den akademiska debatten om invandringens effekter såväl som den i övriga samhället lär fortsätta. De två stora problemen är egentligen följande: 1) vad är det vi pratar om när vi säger positivt/negativt? Nationalekonomiskt, kulturellt, socialt, moraliskt? Flyktinginvandring kan till exempel vara moraliskt åtråvärt och samtidigt nationalekonomiskt kostsamt, eller ”kulturellt skadande” om SD får bestämma. 2) vad måste vi mäta för att nå ett resultat? Ekonomins tillväxttal, arbetslöshet, jämlikhet, utanförskap, kulturellt bidrag?

Vi på Frihetssmedjan välkomnar debatten och ser fram emot mer diskussioner kring migration!

Vidare läsning:
Sanandajis blogg. Andreas Berghs blogg, Migro, Economist, Cato Institute, Petterson, Mises

%d bloggare gillar detta: