Senaste nytt

Gymnasieavhoppare är inte misslyckade!

Varje gång jag får frågan om vart jag gick gymnasiet funderar jag på var jag ska börja. Det borde vara en lätt fråga att svara på, men för mig är den långt ifrån okomplicerad. Efter nian började jag med att spendera en termin i USA som utbytesstudent, innan jag gick vidare till det som då hette IV-programmet där jag spenderade vårterminen med att läsa två gymnasiekurser samtidigt som jag gjorde praktik lite här och var. Till hösten därefter, ett år efter att jag gått ut högstadiet, började jag så gymnasiet ”på riktigt” – första året på ekonomiprogrammet på en liten friskola. Jag trivdes inte för fem öre, och efter jul hoppade jag istället på samhällsprogrammet på en av stadens kommunala skolor där jag sen gick tre terminer innan jag efter andra året tröttnade ur helt och hoppade av.

Jag är alltså en gymnasiehoppare. En sån som ingen arbetsgivare vill ha. En sån som är misslyckad.

För tillfället, 20 år gammal, har jag tre jobb, två förtroendeuppdrag, F-skattsedel samt tre volontäruppdrag. Jag bor i en etta i en Stockholmsförort tillsammans med min hund och betalar alla räkningar med pengar jag själv tjänat.

När jag berättar min historia säger folk att jag är ”ett undantag” bland gymnasieavhoppare. Jag räknas liksom inte riktigt. Jag hade bra betyg och hoppade av gymnasiet för att jag tyckte att både skolan och staden jag då bodde i hade gjort sitt i mitt liv.

Så låt mig istället berätta om min klasskompis från högstadiet. Han hamnade i ”fel umgänge” ungefär samtidigt som vi började sjuan, och vi såg honom nästan inte alls i skolan under högstadieåren. Han var en av dem som istället för att vara i skolan hängde med kriminella, tog droger, eller bara låg och sov. Helt ärligt är jag inte hundra procent säker på vad han gjorde, men alla var vi oroliga för honom. I nian fick han en praktikplats hos en målare, han kom tillbaka till skolan ett par gånger i veckan, och han var med på skolavslutningen med oss – dock utan speciellt många godkända betyg. Han sket i gymnasiet, blev anställd som målare, och har idag fast jobb, hus, hund och sambo. Det gick ganska bra för honom ändå

Låt mig också få berätta om min vän som efter nian var så pass skoltrött att tanken på gymnasiet gjorde henne galen. Hon tog ett sabbatsår, hoppade på gymnasiet med de som var ett år yngre än henne, orkade med alla tre åren och tog så småningom studenten med godkända betyg. Idag har hon fast anställning, är sambo och födde precis sitt första barn. Det gick ganska bra för henne ändå.

Låt mig berätta om killen som kom och föreläste för oss i gymnasiet när jag gick ekonomilinjen. Han var nyligen fyllda 18 år då. Tjänade massvis med pengar som egen företagare. Han hoppade av gymnasiet innan han gått klart år ett. Vad hade hänt med honom om han hade tvingats kvar i gymnasiet tills dess att han fyllt 18?

Vad hade hänt med mig om jag hade tvingats kvar i skolan till studenten? Vad hade hänt med min klasskompis om han tvingats säga nej till målar-jobbet och istället satts i skolbänken igen? Vad hade hänt med min vän om hon inte fått chansen till ett sabbatsår innan gymnasiet?

Det finns absolut ingen anledning till varför gymnasiet borde bli obligatoriskt. 99% av alla ungdomar går redan gymnasiet, vilket gör att obligatoriskt gymnasium vore att kasta pengar i sjön. Gustav Fridolin står i tv och säger att obligatoriskt gymnasium ska finnas för att gymnasieavhoppare har svårare att få jobb och därmed hamnar utanför både på arbetsmarknaden och socialt. Det är ren lögn.

Obligatoriskt gymnasium är maktmissbruk. Det är en investering av våra skattepengar som kommer ge noll resultat för den stora massan och som kommer vara katastrofalt för minoritetens enskilda individer.

Välkommen till nya, kalla Sverige – fyllt av tvång.

%d bloggare gillar detta: