Senaste nytt

Gymnasieavhoppare är inte misslyckade!

Varje gång jag får frågan om vart jag gick gymnasiet funderar jag på var jag ska börja. Det borde vara en lätt fråga att svara på, men för mig är den långt ifrån okomplicerad. Efter nian började jag med att spendera en termin i USA som utbytesstudent, innan jag gick vidare till det som då hette IV-programmet där jag spenderade vårterminen med att läsa två gymnasiekurser samtidigt som jag gjorde praktik lite här och var. Till hösten därefter, ett år efter att jag gått ut högstadiet, började jag så gymnasiet ”på riktigt” – första året på ekonomiprogrammet på en liten friskola. Jag trivdes inte för fem öre, och efter jul hoppade jag istället på samhällsprogrammet på en av stadens kommunala skolor där jag sen gick tre terminer innan jag efter andra året tröttnade ur helt och hoppade av.

Jag är alltså en gymnasiehoppare. En sån som ingen arbetsgivare vill ha. En sån som är misslyckad.

För tillfället, 20 år gammal, har jag tre jobb, två förtroendeuppdrag, F-skattsedel samt tre volontäruppdrag. Jag bor i en etta i en Stockholmsförort tillsammans med min hund och betalar alla räkningar med pengar jag själv tjänat.

När jag berättar min historia säger folk att jag är ”ett undantag” bland gymnasieavhoppare. Jag räknas liksom inte riktigt. Jag hade bra betyg och hoppade av gymnasiet för att jag tyckte att både skolan och staden jag då bodde i hade gjort sitt i mitt liv.

Så låt mig istället berätta om min klasskompis från högstadiet. Han hamnade i ”fel umgänge” ungefär samtidigt som vi började sjuan, och vi såg honom nästan inte alls i skolan under högstadieåren. Han var en av dem som istället för att vara i skolan hängde med kriminella, tog droger, eller bara låg och sov. Helt ärligt är jag inte hundra procent säker på vad han gjorde, men alla var vi oroliga för honom. I nian fick han en praktikplats hos en målare, han kom tillbaka till skolan ett par gånger i veckan, och han var med på skolavslutningen med oss – dock utan speciellt många godkända betyg. Han sket i gymnasiet, blev anställd som målare, och har idag fast jobb, hus, hund och sambo. Det gick ganska bra för honom ändå

Låt mig också få berätta om min vän som efter nian var så pass skoltrött att tanken på gymnasiet gjorde henne galen. Hon tog ett sabbatsår, hoppade på gymnasiet med de som var ett år yngre än henne, orkade med alla tre åren och tog så småningom studenten med godkända betyg. Idag har hon fast anställning, är sambo och födde precis sitt första barn. Det gick ganska bra för henne ändå.

Låt mig berätta om killen som kom och föreläste för oss i gymnasiet när jag gick ekonomilinjen. Han var nyligen fyllda 18 år då. Tjänade massvis med pengar som egen företagare. Han hoppade av gymnasiet innan han gått klart år ett. Vad hade hänt med honom om han hade tvingats kvar i gymnasiet tills dess att han fyllt 18?

Vad hade hänt med mig om jag hade tvingats kvar i skolan till studenten? Vad hade hänt med min klasskompis om han tvingats säga nej till målar-jobbet och istället satts i skolbänken igen? Vad hade hänt med min vän om hon inte fått chansen till ett sabbatsår innan gymnasiet?

Det finns absolut ingen anledning till varför gymnasiet borde bli obligatoriskt. 99% av alla ungdomar går redan gymnasiet, vilket gör att obligatoriskt gymnasium vore att kasta pengar i sjön. Gustav Fridolin står i tv och säger att obligatoriskt gymnasium ska finnas för att gymnasieavhoppare har svårare att få jobb och därmed hamnar utanför både på arbetsmarknaden och socialt. Det är ren lögn.

Obligatoriskt gymnasium är maktmissbruk. Det är en investering av våra skattepengar som kommer ge noll resultat för den stora massan och som kommer vara katastrofalt för minoritetens enskilda individer.

Välkommen till nya, kalla Sverige – fyllt av tvång.

  • Väldigt bra skrivet. Själv tillhörde jag de som gick mina tre år på gymnasiet, men antagligen bara för jag lyckades komma in på ett program som ledde mig mot min drömkarriär – att få betalt för att skapa och rita, ett intresse jag verkligen brann för.

    Det tror jag är hemligheten, som ofta glöms av i debatten, och samhällets fokus på betyg och pluggande av ämnen inför prov där innehållet sedan snabbt glöms bort. Som elev vet man ofta inte vad man vill göra, utan följer samma väg som föräldrar – plugga vidare, utan att tänka på vad man studerar till. Ingen vet egentligen vad man vill göra när man är 15. Ett sabbatsår, eller praktik kan hjälpa till med det.

    Tvång är inte något bra för någon, förutom att städa upp statistiken temporärt.

    • Musa

      Håller med.
      Jag gick in i en linje som jag brann för och avslutade mina studier. Dock vid slutet så kände jag att det inte var för mig och valde att inte plugga vidare för mitt f.d drömjobb då.
      Och personligen så tyckte jag att obligatorisk grundskola var jobbig (inte betygsmässigt, utan bara inte ville vara där).
      Sen så fick jag jobb i stort sett på direkten för att praktiska saker passade mig mycket mer än studier. Så om man tar bort den möjligheten för unga, bara för att visa tycker att det är bättre att man ska utbilda sig när man är ung så går det emot personlig frihet.

    • snobben

      Ja, precis. Betyg visar intresse och erfarenhet, har inget med klokhet att göra. Sedan har vi ett minus och ett pluskonto, och allt däremellan glöms bort i skallen. Får man en boll i nätet och tre utanför, är det dom sista man minns. Därför gör vi om dom också.

  • snobben

    Jag tänker att 75 % önskar att dom gjorde nåt eget kreativt istället för skolan som många lider sig igenom. Drömmare är inte populära. Skolan måste vara blandad med praktik och teori, samt ha anknytningar till samhället utanför. Många hittar allt dom önskar först när skolan är slut. Så ska det inte fortsätta som det gjort. Anmärkningar på skolsystemet har vi fått utifrån. Bara självständiga, envisa som sticker ut både hoppar av eller hittar sin väg i skolan.

%d bloggare gillar detta: