Senaste nytt

Frihets- och främlingsfientliga krafter växer – vad kan vi göra?

Som klassisk liberal skulle jag inte i min vildaste fantasi lägga min röst på Sverigedemokraterna, men det har snarare att göra med en tydlig politisk övertygelse som jag och SD inte delar, än den rasismhysteri som har kommit att råda de senaste fyra-fem åren. När kritiker utan några som helst belägg slänger runt med rasistkortet utan att lyssna på vad som faktiskt sägs, blir jag uppriktigt sagt förbannad. Hur många har egentligen, med handen på hjärtat, läst deras partiprogram? Personligen hyser jag agg mot partiets motstånd och definition av mångkultur, vilket finns att läsa på partiets hemsida. Att partiet anser det vara irrelevant vad för slutmål man har med mångkulturalismen är för mig häpnadsväckande, då man samtidigt anser att mat, kläder och dans inte är exempel på mångkultur. Ett samhälle där nationella kulturer upplöses och sammanblandas till en ny gemensam kultur är enligt min definition mångkultur, och det är väl ändå det som blir slutresultatet av en lyckad integration? Mat, kläder och dans är hur man än vänder och vrider på det en del av de influenser som ryms i en kultur, och borde därigenom även definieras som mångkultur. Ett parti som bygger hela sin politik på ett inskränkande av den fria rörligheten kan aldrig vara förenligt med liberala värderingar. Man kan inte båda ha och äta kakan.

 

Partiet har därtill en mycket bekymmersam historia bakom sig, och mycket pekar på att de använt dubbla måttstockar när det gäller den så kallade nolltoleransen, där medlemmar inom den innersta kretsen fått sitta kvar, medan andra mindre ”värdefulla” medlemmar kastats ut med huvudet före. Detta trots att många av de som fått sitta kvar uttalat sig öppet rasistiskt. Jonas Åkerlund, SD:s vice ordförande, har i en uppmärksammad radiointervju kallat invandrare för parasiter och sagt att han ville kasta ut både invandrarbarn som mobbar och deras familjer ur Sverige, men får sitta kvar med ledningens fulla förtroende. Andra exempel på hur denna dubbla måttstock använts är bland andra Kent Ekeroth, Thoralf Alfsson och Björn Söder, som alla fått undgå partiledningens nolltolerans. Detta är något man kan använda sig av i sin argumentation för att försöka bevisa att partiet och dess styrelse är ”infekterade av rasism”. Att enbart kalla partiet och dess anhängare för rasister utan att framföra belägg är ingenting annat än befängt och urbota korkat, och gynnar ingen annan än partiet självt. Den bristfälliga taktiken spär på den offerroll som Jimmie Åkesson och Co. vinner sympatiröster på, och det var väl ändå inte syftet? Som tur är för oss liberaler är det allt som oftast vänstersympatisörer som tar med sig kniv till pistolduell, så att säga, vilket innebär att vårt förtroende är mer intakt än politiska grupperingar på vänsterkantens.

 

Partiet är en avkomma av det öppet nazistiska Bevara Sverige Svenskt, men om vi ska använda samma måttstock för alla partier och på allvar bekämpa den verkliga rasismen i vårt samhälle, räcker inte den mörka historien som bevis för att göra en så kallad fällande dom. De flesta partier har en trubbelfylld historia om man tittar tillräckligt långt bak i historien, men inte hävdar vi på fullaste allvar att Vänsterpartiet förespråkar planekonomi och arkebusering av oliktänkande, eller att Moderaterna är emot kvinnlig rösträtt, A-kassan och fri abort. Det räcker gott och väl med att gå igenom respektive politiskt partis principprogram för att avfärda denna svaga tes. Att urholka begrepp som rasist och fascist gör endast dessa krafter starkare. Mer material behövs, och med mer kött på benen och en större respekt för värdeladdade ord kan vi förhoppningsvis vända den trend som de senaste åren ökat kraftigt i Europa.

 

Robin Cederlund

Robin Cederlund fördriver sin lediga tid med att plöja igenom diverse böcker och tidskrifter som berör ämnena psykologi, filosofi och ekonomi. Därtill föreligger ett stort intresse av teknik, bodybuilding, dåliga ordvitsar och World of Warcraft, där det senare är hans utan tvekan största ”guilty pleassure”. Ett av Robins livsmål är att få möjligheten att regissera en spelfilm eller dokumentär med temat psykisk ohälsa. Ambitionerna finns att inom överskådlig framtid påbörja psykologstudier i antingen Uppsala eller Stockholm.

Robin brinner för frågor som rör personlig integritet, fattigdomsbekämpning, intergration, miljö och sjukvård. Ideologiskt anser han att tvång är av ondo och att människan aldrig kan anses vara helt fri förrän den blir helt och hållet befriad av dem/dessa. Trots detta är han villig att göra ett undantag för pigouvianska skatter.

Med ett förflutet i LUF och Borås Stads Ungdomsråd samt ett pågående engagemang i CUF och Ung Liberal, tror han sig kunna bidra med ett strå eller två till stacken, sin unga ålder till trots.

Twitter: @robincederlund

%d bloggare gillar detta: