Senaste nytt

Ett livslångt våldsabonnemang

Har du bestämt dig för vad du ska rösta på? Kul för dig. Vad blev tungan på vågen i så fall? Varifrån inhämtade du den avgörande informationen? Dörrknackare? Valaffisch? Nättidningarnas testa-dig-själv-formulär? Dina polares raljerande statusuppdateringar? Vad säger de? Vill man förbättra skolan? Vill man skapa fler jobb? Berättar man i så fall hur? Vill man förbättra äldrevården? Berättar man i så fall på vilket sätt? Inte? Berättar man på vilka ideologiska principer man rättfärdigar dessa åtgärder? Inte det heller? Vi måste vara pragmatiska här. Vi vill ju ha ett bättre Sverige för [fyll i valfri samhällsgruppering av godtycklig storlek här], inte sant? Och framförallt jag vill ha ett bättre Sverige för mig. Och mina gelikar. Så att jag kan känna mig nöjd över att ha valt rätt sida och kunna inkassera de obligatoriska ryggdunkningarna. Men framförallt vill jag ha ett bättre Sverige. För alla. Typ.

Kommer ni höja lönerna för lärare och sjuksköterskor och förbjuda vissa slag av åsiktsyttringar så man slipper höra dem? Bra, då får ni min röst. Lovar ni att fixa fler jobb? Tar ni på er denna ofantliga uppgift? Skönt, då får ni min röst. Lovar ni att förbjuda vinster i välfärden? Gött, för jag gillar inte att företag tjänar pengar på vård och omsorg. Jag gillar inte det, alltså är det bra att man förbjuder det så att alla får lov att rätta sig in i det ramverk Jag trivs med. Nolltaxa på bussar däremot, det vill jag ha så jag slipper betala. Eller ja, iallafall så jag slipper se betalningen. Kommer ni införa det? Härligt! Och så måste vi bli mer medmänskliga och mindre egoistiska och framförallt införa ökad jämställdhet, och enda sättet att åstadkomma det måste ju vara med med politiska medel eftersom ingen frivilligt skulle ta sig an bra saker. Tycker Jag. Och Jag måste ha rätt eftersom tio andra håller med mig i min senaste statusuppdatering.

För den ambivalente finns som tur är ”valkompasserna” där vi dels får svart på vitt vilka frågor som anses viktiga för dagen, dels vilka partier som tar ställning och framförallt hur de olika partierna tar ställning. Det är precis här [nu lämnar jag ironin därhän] vi ser hur politiken av idag upphör att vara politik och istället blir ett spel mellan intressen, individuella såväl som kollektiva. Den viktigaste av frågor ställs nämligen aldrig utan dess implicita svar skiner alltjämt igenom som den allmänt vedertagna doktrinen, den för det socialdemokratiska Sverige allestädes närvarande grundpremissen som ens tillåter dessa frågor att ställas från första början. Frågan är ”Bör detta vara en fråga för politiken?” och följdfrågan ”I så fall, hur ser den princip ut ur vilken denna fråga kan härledas?”.

Politik är nämligen definitionsmässigt våldsmonopolets operativa metodik. Den formulerar det juridiska ramverk inom vilket alla invånare inom ett visst område måste leva vid hot om repressalier i form av allt från frihets-, egendoms- och i värsta fall livsberövande. Följer man inte de lagar som stiftats inom det rådande politiska paradigmet riskerar man påföljder av nämnda slag av lagens väktare. Så långt så gott; få skulle ifrågasätta nödvändigheten av ett dylikt system med den allestädes närvarande risken för att annars råka ut för våldsverkare och tjuvar. Dess implikationer i skuggan av den omfattande, mycket omfattande, politiska sfären av idag är trots komplexiteten i grund och botten inte ett dugg annorlunda; vid hot om nämnda repressalier upprätthålls ett ormbo av förbud och påbud inom alla möjliga tänkbara områden, allt ifrån något så idag vedertaget som skatt till alkoholmonopol till cannabisförbud till dataövervakning. Lägg därtill stundande förslag som kvotering, kringskuren yttrandefrihet och detaljstyrning av skolan och den skarpsynte borde börja inse varför det är så ofantligt viktigt att inför var och en av alla dessa formulerade valfrågor ställa nyss nämnda fråga. Vi tar den igen: Bör detta vara en fråga för politiken?.

Cynikern i mig tenderar att halvt likställa populism med det vi kallar realpolitik. Inte definitionsmässigt märk väl – realpolitiska frågor kan mycket väl vara sprungna ur ideologiska principer – men desto mer normativt. De stora realpolitiska frågorna polariserar väljargrupper och man hänfaller åt den ena eller andra sidan understundom i kraft av vilken sida man identifierar sig med och understundom helt enkelt för att förslagen i fråga låter bra (läs: man skulle själv vinna på det i någon mening). När jag säger att man själv vinner på en given politisk reform, låt vara begränsad invandring, kvotering eller höjd skatt, menar jag såväl på ett konkret och omedelbart plan som på ett mer abstrakt, ehuru inte nödvändigtvis principiellt plan, det som tillåter en att se sig själv i spegeln på morgonen, det som bygger upp ens identitet, det som upprätthåller ens sociala karma.

Den röda tråden genom snart sagt alla stora politiska frågor i debatten idag är just frånvaron av principer. När exempelvis Piratpartiet går till val på att begränsa möjligheten till insyn för företag och myndigheter på privatpersoners surfande är det i stort sett ingen som ber om att få kontrollera premisserna. Visst, man motiverar det i efterhand med att man kan inte äga information men man kan äga sin dator och därmed göra vad man vill med den, men det vänder på hela kausalitetskedjan; en princip måste förekomma implementeringen av densamma, inte vara blott en motivering av den sistnämnda. Mer korrekt hade varit att konstatera att det är så att information inte faller under traditionell äganderätt och således måste lagstiftningen utformas efter de sidopremisser som uppstår vid implementeringen av äganderättsliga principer på just information, eller mer kategoriskt, immateriella ting. Av detta följer att nätövervakning är bullshit.

Visst, det är säkert många inom Piratpartiet som utgår ifrån denna tågordning, men ute bland väljarna målar man istället upp det som en intressekonflikt med å ena sidan den oskyldige surfaren och å andra sidan giriga företag och maktfullkomliga myndigheter. Klart man vill surfa ifred – det blir Piratpartiet i höst! (Notera för all del att jag helt och fullt skriver under på Piratpartiets huvudfråga utifrån mina egna övertygelser, bara så vi reder ut det). Desto värre blir det när partier går till val på frågor vars politiska implementering går på tvärs mot grundläggande fri- och rättigheter. Vi kan lämna den diskussionen därhän, ty den kräver alltför stor plats för denna artikel (dessutom råder det ingen brist på andra som skrivit om detta i specifika fall heller), men vad kan sägas om slika valfrågor som skenbart inte ens härrör från några bakomliggande principformuleringar? Frågor i stil med de jag parafraserade i början; frågor som handlar om hur sjukvården ska utformas, hur skolan ska regleras, hur könskvotering ska införas, hur invandringen ska begränsas, hur bostäder ska byggas, hur ska, hur ska, hur ska.

Självklart vill ju just du att allt detta ska ordnas av politikerna, och självklart blir du lika förbannad varje gång de misslyckas med att ordna det. Självklart gläds du över att hyran är reglerad så du har råd att bo i en schysst barre samtidigt som du förbannar varför man inte kan bygga fler bostäder. Självklart gläds du åt att vården ska vara offentlig och skattefinansierad så den kan vara tillgänglig för alla samtidigt som du förbannar väntetiderna och kanske också kvaliteten. Självklart gläds du åt en allmänt finansierad skolgång samtidigt som du förbannar de undermåliga resultaten hos barnen. Självklart gläds du åt den ymniga tillgången till billig vardagselektronik såsom mobiltelefoner samtidigt som du förbannar ökade klyftor. Självklart tillskriver du politiken allt det goda som sker och lika självklart förbannar du politiken för det dåliga. Självklart ser du aldrig bortom politiken när det kommer till samhällsutvecklingen. Självklart kommer en röst på ditt favoritparti att ändra allt till det bättre.

En sak jag finner särdeles intressant är den falska dikotomin många målar upp mellan de som ”bara tänker på sig själva (och sin plånbok)” när de röstar och de (sig själva naturligtvis) som lite vagt säger sig vilja ”förändra samhället till det bättre”, åtminstone för utsatta grupper. Vari ligger den principiella skillnaden mellan att förment främja för företagare som grupp och kvinnor som grupp? (Vi lämnar de faktiska effekterna av eventuella politiska förslag för respektive grupps främjande därhän). Givetvis vill man göra gott, för sig själv eller andra beroende på vad som driver en. Vissa finner njutning i att uppfylla sina föreställningar om abstrakta strukturer och dess omvälvande, andra finner njutning i sina föreställningar om ett fett bankkonto. Jag har ingen aning om vad som driver person X att uppnå sin egen välmåga, men jag önskar X all lycka och välgång så länge hen inte tillgriper direkt eller indirekt våld på mig (eller någon annan, ty samma principer som driver fram detta våld kan förr eller senare att komma att drabba mig eller någon jag bryr mig om i slutändan).

Min poäng är härvidlag i varje fall att själviskhet är något allestädes närvarande och inget som man vare sig kan eller bör fäkta bort som en ond drivkraft. Problemet kommer när själviskheten driver en till att upphöja sina personliga preferenser till allmän lag och således påtvingas alla andra. Om vi köper legitimiteten i denna logik måste vi också köpa att vi kan ha ett sådant parti som Sverigedemokraterna i riksdagen. SD gick till val på ett utbrett missnöje bland vissa väljargrupper som såg begränsad invandring som sin hjärtefråga. Därmed har man upphöjt ett högst specifikt och godtyckligt egenintresse till politik, vilket i sig per definition innebär en godtycklig restriktion av grundläggande fri- och rättigheter gentemot en lika godtyckligt definierad grupp människor, i detta fall invandrare.

Därför ser jag ingen som helst skillnad mellan partier som SD och Fi, två ytterlighetspartier med tydligt definierade intressefrågor. Jag ser heller ingen skillnad på dessa och Vänsterpartiet, Socialdemokraterna, Moderaterna eller egentligen vilket riksdagsparti som helst när det handlar om praxeologiska bevekelsegrunder. Om Fi klubbar igenom kvotering kommer kvinnor som grupp att vinna på det (vi bortser än en gång från faktiska effekter då givetvis), åtminstone skenbart. Klart man som kvinna kommer vinna på att lägga sin röst på Fi om det innebär ökade karriärsmöjligheter. Att man sedan motiverar detta med pseudoprincipiella dimridåer om hur viktigt det är med jämställdhet och hur det är samhällsekonomiskt fördelaktigt är bara naturligt då man måste upphöja det till ett allmängiltigt spörsmål för att få legitimitet även om det i slutändan handlar om högst personliga bevekelsegrunder. Egot kamoufleras i ett kollektivistiskt samtidsideal vilket dessutom föder incitamenten att höja sitt sociala kapital, vilket jag också räknar in som ett egenintresse. Den praxeologiska skillnaden mellan detta och SD:s dogmatiska mantra om minskad invandring och ”mer hjälp därborta i hemlandet”? Zilch.

Precis samma sak går att tillämpa på sådant som skatteavdrag, skattehöjningar, privatiseringar, förstatliganden, minskad arbetsdag, höjda löner, minskade löner, fler bostäder, mer subventioner, you name it. En intressegrupp kommer slåss för att just dess fråga ska komma upp på agendan och helst också klubbas igenom, så gott som uteslutande på bekostnad av en eller flera andra intressegrupper. Sällan skönjer man den principiella tankegången bakom alltsammans, ofta just för att den inte finns.

Det är naturligt att människor tenderar att se till sig själva så till den milda grad att man intalar sig att ens preferenser borde vara allmängiltiga och upphöjda till allmän lag. Därigenom kommer också den klichéartade invändningen ”Så du tycker att man ska/man inte ska…?” och man kan inte för sitt liv greppa vad jag menar när jag svarar att vad jag tycker inte spelar någon roll när det kommer till politik. Ja, jag är emot nätövervakning, men det är inte primärt för att jag personligen vinner på en sådan hållning, utan helt enkelt för att jag identifierar den som rätt – det följer ur generella principer Jag skulle vinna på ökade bidrag eller förlängd a-kassa också då jag skulle få incitament att säga upp mig från jobbet om det infördes, men det innebär inte att jag tycker det är rätt att med tvång omfördela resurser från dess rättmätiga ägare.

Det är inte mig ni ska bry er om, det skiter ni sannolikt i och så även jag. Det ni borde bry er om är på basis av vilka premisser man genomför dessa åtgärder. Finns det några generella principer? I så fall, vilka andra politiska åtgärder har regering och riksdag mandat att genomföra? Finns det inte några principer? Vad hindrar i så fall regering och riksdag att genomföra åtgärder på rent godtycklig basis? Just idag kanske ni har ledamöterna på er sida, men hur ser det ut imorgon? Förfäkta inte ett system du inte kan tänka dig styrt av din värsta fiende.

Då kanske ni tänker att såhär runt 60 år efter att Tingsten utropade ideologiernas död varken behöver eller ska vi beakta något så abstrakt och världsfrånvänt som ideologiska principer. (Marknadsekonomins belackare brukar ofta åberopa denna dogm och fördöma skenbara liberaliseringar utifrån att ideologi tillåts gå före pragmatism. Som om socialisering och regleringar inte essentiellt vore sprungna ur ideologisk övertygelse). Detta innebär med nödvändighet att de önskvärda åtgärderna endast motiveras utifrån ett pragmatiskt perspektiv, utifrån vilka förväntade resultat de kommer producera. Vari ligger då bevekelsegrunden om inte i ideologi? Jo egenintresse, och det oavsett om man brinner för en tjockare plånbok innanför kavajen eller vad man anser vara ett mer jämställt samhälle.

Vilka politiska ingrepp i civilsamhället du än vill rösta igenom är de sprungna ur ett av dessa två paradigm. Om det handlar om pragmatism är du förvisso körd på ett rent moralfilosofiskt plan men jag och många med mig (inte minst alla som kommer drabbas av följderna av den förda politiken, vetandes eller ovetandes) kommer vara körda på grund av statens tvångsmekanismer opererande utifrån det politiska styrdokument vi kallar lag. Själva sakinnehållet är oviktigt när det gäller att upphöja det till politiska dekret. Det finns många förslag på agendan jag för all del tycker är lovvärda (och minst lika många jag anser är uppåt väggarna, för att inte tala om alla jag ställer mig likgiltig inför). Det praktiska problemet uppstår så fort en fråga tydligt gynnar en intressegrupp på bekostnad av en annan, men det moraliska problemet uppstår redan i implikationen att en sakfråga upphöjs till allmän lag bara för att vissa tycker att ”det vore bra”.

Men låt oss leka med tanken på att det faktiskt ligger ideologiska skäl bakom åtminstone en del av de sakfrågor det skyltas med och debatteras om. Vänsterns förakt mot företagsvinster går för all del att härleda till en socialistisk doktrin om korporativistiska kapitalstrukturer och centralstyrning i sann kollektivistisk anda. Det hymlar de dessutom inte om heller, det får jag ge dem. (Att jag inte håller med är återigen en annan diskussion). Men varför kör man upp enstaka specifika vallöften i ansiktet på folk och diskuterar dess förväntade konsekvenser snarare än backar upp det med moraliska premisser?

En del av svaret står förmodligen att finna i att folk i gemen bryr sig inte nämnvärt om politik och många ser inte längre än till sig själva och de vars livssituation de tror sig ha insikt i, allt beroende på hur osjälviska de intalar sig att de är. Likt försäljaren med rent smör i truten måste partierna dumma ned sin politik till en närmast prosaisk nivå. Det är såklart inget generellt fel i det, och det går heller inte att klandra flertalet för att inte intressera sig för politik. Problemet ligger än en gång i att produkten man säljer in inte går att reklamera, och nej, dra inte fram röstkortet (pun not intended) och hävda att man kan påverka det på valdagen. Bindningstiden är livslång och din enda förmån är att du kan försöka övertala andra om att vi ska skifta produkt vart fjärde år, men abonnemangsvillkoren är desamma.

Jag har inga som helst förväntningar på att det jag skrivit härovan kommer påverka någon som redan bestämt sig, och det är heller inte min förhoppning. Jag utgår ifrån att du sannolikt kommer rösta utifrån vad du förväntar dig att effekterna kommer bli av vallöftena du köper. Jag utgår ifrån att du vill ge dina barn en bättre skolgång, att du vill slippa höra obekväma åsiktsyttringar, att du vill främja jämställdheten, att du vill ha fler jobb, högre löner, kortare arbetstider, bättre miljö. Jag utgår ifrån att du vill minska invandringen, förbättra äldreomsorgen, stärka försvaret, främja den inhemska matproduktionen, bygga fler bostäder. Jag utgår ifrån att du på fullaste allvar tror på dessa sakfrågor som instanser av det yttersta goda och att du därför har det moraliska mandatet att upphöja det till allmän lag. Jag utgår också ifrån att du på lika fullt allvar tror att politiker är kapabla till att uppnå alla dessa mål.

Min enda förhoppning i och med denna svada är att få ett erkännande, explicit eller inte, på att oavsett vad du säger, tycker och tror så är din röst sannolikt mätbar i och endast i den storhet du så ädelt förkastar i dina stjärnögda ordalag, den storhet som driver oss alla likt gravitation mot våra livsmål. Min förhoppning är att du allra minst ställer dig själv frågan om ditt egenintresse är en fråga för politiken eller om den kan exekveras inom ett paradigm utan påbud, förbud, tvång, våld och lika ofrånkomliga som förödande konflikter.

Kort sagt: Min förhoppning är att du frågar dig själv vad du röstar om snarare än vad du röstar .

Fredrik Andersson
Libertarian utbildad inom medie- och kommunikationsvetenskap, retorik och statsvetenskap. Jobbar med IT, verkar och lever i Örebro och är musiker samt understundom skribent.

  • Pingback: Frihetssmedjan | Den här gången var det ert fel()

  • Helge

    Riktigt bra skrivet!

  • snobben

    Den här artikeln beskriver hur och varför ingen utveckling alls sker i vårat avlånga land, förutom i små nödvändiga projekt. Politiker är totalförlamade av egen dumhet. Dom ser bara så långt näsan räcker i vår gemensamma sparbössa som ligger till grund för allt annat än deras klåfingrar. I natur, miljövärden, produktion för liten skala av och till överhet med kvalitet och skit för oss andra. Spara artikeln.

  • marlies

    En otroligt omfattande artikel, bra. Den talar om hur många spindelnät det finns, invävda i varandra. Att ett svar, åsikt direkt påverkar något annat. Precis som spindeltråd ofattbart starkt och elastiskt. Det spinns trådar i otal i superhastighet, som direkt får för oss omärkbar kontakt, som nu på nätet, små spioner, över ordnare som fixar, reder ut på nolltid. Att det håller för mängden är obegripligt. Det finns inga raka principer, eftersom allt ändras vartefter. Det är mer till för att leta efter det udda.
    En bra åsikt kan vara oduglig vid närmare påseende, byts ut mot annan.
    Idag forskas just på spindeltråd, som användning civilt. Men ämnet är svårt att efterlikna biologiskt i nytt.

%d bloggare gillar detta: