Senaste nytt

Ett liberalt perspektiv på Skottlands Självständighet

1280px-Flag_of_Scotland.svg

 

Det kanske inte undgått någon att Skottland idag röstar för självständighet från Storbritannien. Svenska medier har uppmärksammat frågan mer och mer under sommaren, för att nu i dödläget efter det svenska valet till och med ta ställning i frågan.

I Skottland är självständighet egentligen inte en aktuell fråga, utan snarare en underliggande diskussion som sprudlar upp då och då, särskilt sedan Scottish National Party i skotska parlamentsvalet 2011 fick en knapp majoritet av rösterna. Efter att Storbritannien accepterat förslaget om en folkomröstning och även förbundit sig att följa beslutet, blossade den århundrade långa konflikten upp igen, nu starkare än någonsin och i princip ingenting annat har diskuterats i skotsk politik det senaste året.

Ska man förutspå resultatet genom att räkna mängden material på bilar, pins, fönsterkarmar, ivrigt kampanjande människor eller profilmaterial går YES-sidan mot en förkrossande seger. Den djupblåa loggan med vita texten ”Yes” syns överallt.

Diskussionen i media de senaste månaderna har mest rört huruvida Skottland skulle kunna behålla det brittiska pundet som valuta, hur penningpolitik kommer utformas och hur de gigantiska oljeresurserna ska fördelas. Alla de invändningarna är ju saker Holyrood och Westminister får förhandla om – inte argument i sig själva, såvida man inte vill applicera en konservativ ”vi-vet-vad-vi-har-men-inte-vad-vi-får”-attityd. Från ett liberalt perspektiv är diskussionen däremot betydligt mer komplicerad – även om ett liberalt reflexsvar spontant stödjer en grupps utträde ur en stat.

I huvuddrag syns tre olika linjer för självständighet: 1) Kulturell, skotsk nationalism, 2) Demokrati: känsla av politisk och ekonomisk maktlöshet 3) Socialistiska strategier.

1) Den första ingången till självständighet är kanske den mest känslobaserade och därmed svårargumenterade, ofta porträtterad av stereotypa skottar i kilt, med djup kunskap om skotsk historia och klansamhällena i mytomspunna High Lands. Den beskriver ofta hur Skottland är distinkt från England, kulturellt såväl som geografiskt, och kan utan problem redogöra för hur skottar 1707 blev ”bought and sold for English gold”. Klassisk nationalromantik och historieförsköning – rätt eller fel. Argumentet är århundrade gammalt, men kommer igen varje gång större statsbildningar faller samman (Se Sovjetunionen, Jugoslavien etc): Statsgränser borde dras efter kulturell, historisk, nationalistisk sammanhållning.

2) Den andra ingången handlar om en politisk uppgivenhet inför det självstyre Skottland har. Brist på demokrati, kallar Ja-sidan det; inte mer än var femte skotsk röst landade i förra valet på den regeringsbärande koalitionen Liberals/Conservatives, medan över 60% i hela Storbritannien gjorde det. Skottland, med sina ynka 5 miljoner invånare tappas lätt bort i Storbritannien där befolkningen närmar sig 65 miljoner. Argumentet förespråkare av den här linjen använder är att Skottland aldrig röstat för en Tory-regering, men har trots det fått en sådan vid åtskilliga tillfällen – därför är självständighet en lösning på demokratiproblemet.
Den här linjen faller på sin egen grund; Norrland röstar konsekvent vänster, men har ändå fått en Alliansregering de senaste åren. SD är största parti i Sjöbo, Moderaterna i Danderyd men ingen av dem får ”sin” regering. Säg att Glasgow stad konsekvent röstar annorlunda än ett potentiellt självständigt Skottland – kan de utträda ur den staten? Och individer i Glasgow motsätter sig stadens beslut…?
Det är ett ofrånkomligt faktum i en demokrati att några inte får den regering man vill ha – och vanligen inte en anledning till separation från staten. Den största kullerbyttan är vidare att om man däremot tycker att utträde är rättfärdigat på basis av konflikt med regeringsbärande parti är den logiska slutsatsen den anarkokapitalistiska idén om individuellt utträde ur staten – någonting Ja-sidan knappast stödjer.

3) Den sista ingången till självständighet kommer från vänsterrörelser i Skottland och är den mest underhållande. Den har väldigt lite med självständighet att göra och motiveras snarare av en opportunistisk längtan efter ett forum där de kan genomföra sina vänster-reformer. Alltifrån de som motsätter sig delar av den så kallade ”åtstramningspolitik” Storbritannien drivit sedan 2010, till socialister och miljöpartister vill använda självständighet till en rad reformer, såsom kopiera Skandinaviens välfärdssystem, sänka pensionsålder, öka pensioner samtidigt som man vill ska sänka bolagsskatter för att attrahera större bolag (”Irland-varianten”); de ska bli lika rika som Norge på sina oljeintäkter, samtidigt som oljeintäkterna ska täcka de uppblåsta välfärdskostnaderna och de stora budgetunderskotten – och välfärden ska bli bättre, såklart. Maken till siffertrolleri får man åka till Grekland för att hitta: de ska äta kakan, baka en ny, kopiera den, distribuera den till folket och exportera den på samma gång.

Vad är det liberala perspektivet här?

Utgångspunkten som liberal är att stödja separatistiska rörelser. Liberaler ser vanligen inte staten som den aktör bäst lämpad att bestämma i vilka konstellationer människor ska leva eller vilka statsgränser de vill dra mellan sig. I debatten om Skottland, å andra sidan, är separationsargumenten snarare baserade på känsla än på rationalitet samt en utopisk längtan efter Skandinaviska välfärdssystem och socialistiska omfördelningar av välstånd. Inga av dessa argument gör en liberal särskilt sugen på ett självständigt Skottland.

%d bloggare gillar detta: