Senaste nytt

Dumheterna trillar in

Det finns ett tillfälle när saker går för långt. Det finns ingen riktig regel för när det sker, som när droppen ramlar ur vattenglaset, utan en subjektiv, tidsbaserad sådan. Nu passerades den; LOs hjärndöda rapport som Aftonbladet skrev om igår, och Mats Alvessons pinsamma artikel på DN Debatt. Låt mig börja med den sistnämnda.

Alvesson (tydligen ”organisationsforskare” vid Ekonomihögskolan i Lund, hur det nu gick till) beskriver samhället i formen av en ballong – inte pyramidstrukturen som marxismen eller vänstern framhäver, utan som en ballong; få arbetare på botten, några rika på toppen och mitt på en tjock midja av ”symbolverksamma” yrken av tveksamt värde. Här inkluderar Alvesson ekonomer, coacher, lärare, kommunikation, terapi, entertainment, varumärke, innovation osv, och dessa är i ständig kamp om att komma högre upp på ballongen.

Det finns åtminstone tre rejäla problem med hans resonemang.

1) Alvesson gör en värdering av andra yrkes ”bidrag” när han påstår att exempelvis programmerare inte ägnar sig åt ”konkret produktion” och hävdar att sådana yrken har ”tveksamt värde”. Den stora missen här handlar om det faktum att dessa jobb existerar. Eftersom de existerar, finns det någon som betalar deras löner. Om någon betalar deras löner, ser åtminstone dessa personer något värde i vad de gör. Om dessa personer kan sälja sin arbetskraft åt företag vars kunder är villiga att betala och efterfråga sådana tjänster, är det definitionsmässigt ”konkret produktion” och av värde. Alvesson borde fråga nån av sina kollegor på Ekonomihögskolan vad värde är, till att börja med.

2) Hans bild av den här förändringen är negativ; vi efterfrågar inte längre vettiga saker som bröd, material eller produkter av ”konkret produktion” utan istället meningslös underhållning, terapi, coachning och annat som svar på ”intetsägande legitimeringar”. Låt oss ta ett steg tillbaka här igen; hur kommer det sig att vi i större utsträckning efterfrågar coachning, utbildning och underhållning relativt bröd, mat och nödvändigheter? Jo, herr Alvesson, när människor blir rikare efterfrågar de andra saker än när de är urfattiga. Se Maslows behovstrappa eller Österrikares teori om Ordinal UtilityDet betyder att konsumtionen av underhållning relativt konsumtionen av mat är högre, och att mängden människor som arbetar med det också lär vara högre.

3) Sen blandar sig Alvesson i ämnen han, om möjligt, förstår ännu mindre av. Han försöker förklara ekonomiska bubblor som IT-yran kring milleniumskiftet och finanskrisen 2008 som resultat av den här ”kampen om att komma över midjan”. Ibland pumpas ballongen upp för hårt och spricker, menar han. Bortsett ifrån att det finns ungefär 0 koppling mellan denna sk kamp och statliga ingrepp i ekonomin och artificiellt låga räntor, hur skulle det ens funka? Om denna kamp, enligt Alvesson, sker konstant och i högre utsträckning än förut, varför får vi flera bubblor? Om ekonomiska kriser beror på hur hårt vi blåser upp vår sociala kamp om status, vore borde inte det betyda att den sociala kampen nu efter en krash är lägre? Men det är inte vad vi ser när det gäller de mest utsatta ekonomierna (Spanien, Grekland, Portugal).

Det måste vara ofattbart irriterande för Alvesson att Sverige inte längre består av den stela, rigida och fattiga grupp människor som våra förfäder på 1800-talet tog för givna. Nu, när människor inte längre spenderar majoriteten av sin inkomst under 90h-arbetsvecka på bröd, har de börjat efterfråga andra saker, såsom utbildning, underhållning, livsförverkligande eller terapi. Då fungerar inte Alvessons bild av Sverige längre – det leder honom till att dra slutsatsen att det är Sverige det är fel på, inte hans bild. Man förväntar sig mer från någon med ordet ‘forskare’ i titeln.

Foto: COLOURBOX, via Aftonbladet

LO vill också ha en bit av oduglighetens kaka

I sin lönerapport från 2014 stirrar LO sig blinda på skillnaderna i löner mellan ”arbetare” och ”tjänstemän”. Tydligen är denna skillnad större än på 30-talet, och orättvisan är på något sätt brutal. Om vi bara bortser ifrån misstagen LO gör i fråga om skatteeffekt och disponibel inkomst, saknar påståendet ändå intellektuell substans. Tjänstemän och arbetare lever och konsumerar inte skillnader i löner gentemot andra grupper; de köper mat och spenderar pengar utifrån absoluta inkomster och priser – riktiga pengar i plånboken, riktiga priser i butikerna. Det vill säga, att när arbetare fått 84% högre inkomst sedan 1994 (samtidigt som priser är upp endast 27%), kan du konsumera mer och ha möjligheter att leva ett materiellt bättre liv – helt oavsett hur mycket andra grupper, på andra ställen i ekonomin tjänar.

Samtidigt gör LO samma misstag som Alvesson ovan (2); om vi är rikare, och i större utsträckning efterfrågar tjänster (juridiska, programmerare, terapeuter) än produkter som arbetare tillgodoser, kommer också lönelägen mellan de relativa yrkena att förändras. För att inte tillägga hur mer och djupare utbildning gör att riktigt smarta och kunniga människor sätts i mer produktiva miljöer där deras kunskaper kan expandera mer än vad de hade kunnat utan sådan utbildning/miljöer – med proportionerligt ökat värde på deras arbetskraft.

Alltså, LO missförstår fullständigt vad löner är, hur de utvecklas, hur en arbetsmarknad kan förändras – och drar slutsatsen att tjänstemännen har fått det bättre på bekostnad av arbetarna. Skamligt att sådana missförstånd och okunnighet finns i en så mäktig organisation med uppgift att förhandla löner.

%d bloggare gillar detta: