Senaste nytt

Försäkringskassan, systemfelet och de sedvanliga misstolkningarna

Det märks att det är valtider nu. Snyfthistorierna om utförsäkrade individer portioneras ut med skenbart anekdotisk flagg men med en illa dold agenda – att pränta in hos folket att Alliansens politik är inhuman. Det kan få vara precis hur det vill med den slutsatsen men faktum är att den inte har något som helst deskriptivt attribut utan är blott en patosgrundad utsaga, tillika a priori då den uteslutande yttras av vänsterfolk som redan bestämt sig för vad de vill komma fram till och försöker hitta skäl för att svärta ned de upplevda motståndarna och därmed genomföra ett regeringsskifte. Vi känner igen detta från den förra valrörelsen.

Jag har för all del själv stora problem med Alliansens politik även i detta avseende, dock inte på basis av att den är ”inhuman” utan snarare för att den verkar inom ett system som i sig är korrupt (vilket är inhumant i en mer absolut bemärkelse). Låt oss titta på den senaste i raden av artiklar om utvalda fall, den om småbarnspappan som tog sig av daga efter att ha fått veta av Försäkringskassan att ”[den sjukpenninggrundade inkomsten] kan han glömma” eftersom han förutsätts inte vilja arbeta. Det vi får veta ifrån artikeln, ursprungligen publicerad i Länstidningen Östersund, en uttalat röd nyhetstidning, är att mannen varit sjukskriven från 2003 fram till idag p.g.a. sviterna efter en trafikolycka samt en kortfattad ersättningshistorik. Artikeln kulminerar i det ovan citerade telefonsamtalet med Försäkringskassan och hans egenmäktiga bortgång, accentuerat med omnämnandet av hans efterlevande familj bestående av fru och två barn.

En tragisk historia i sanning, att påstå något annat vore bara dumt. Det som dock gör den extra tragisk är vänsterns försök att utnyttja den som politiskt slagträ. Det får som sagt vara hur det vill med Alliansens politik generellt men att vifta med en människas bortgång i syfte att pådyvla motståndarsidan förment ondskefulla premisser är bara smaklöst och, ja, inhumant, inte minst eftersom denna retorik är rent ohederlig om man börjar bena ut historien utifrån det man faktiskt får veta i artikeln.

För det första vet vi inget om hans psykiska tillstånd, vilket förvisso inte platsar att redogöras för i en kort nyhetsnotis av detta slag, men det krävs ingen psykiatriker för att räkna ut att om ett telefonsamtal är det som krävs för att knuffa personen över stupet måste dennes tillstånd vara rejält kritiskt redan innan. Detta blir desto tydligare om man dessutom medtar i beräkningarna möjligheten till omprövning, förlängning eller försörjningsstöd. Vi får inte reda på familjens ekonomiska förhållanden vilket återigen av rent etiska skäl kanske inte låter sig göras i en artikel, men icke desto mindre vore det nödvändigt att beakta även dessa. Vi vet inget om fruns eller övriga släktens möjligheter att bidra med ekonomiska medel. Vi får inte reda på hur sjukersättningsreglerna implementerats i detta fall, bara att Försäkringskassan gjort en annorlunda bedömning av mannens tillstånd än de enligt uppgift fem legitimerade läkarna.

Men framförallt får vi inte reda på hur det beskrivna kopplas till den förda politiken vilket i sig är en kraftfull retorisk poäng. Vi har fått lära oss av den vänstervridna pressen att förknippa institutioner som Försäkringskassan med Alliansen de senaste 8 åren med dessförinnan föreslagna och beslutade reformer förträngda med den allmänna opinionens dåliga minne. Således måste allt som Försäkringskassan misslyckas med vara regeringens fel vilket är artikelns huvudsakliga poäng som aldrig behöver skrivas ut någonstans i textflödet.

Tar man av sig de ideologiska brillorna inser man snabbt att vare sig den i artikeln omnämnda handläggarens vresiga attityd eller den undermåliga hanteringen och implementeringen av sjukreglerna har ett dugg med den förda politiken inom det berörda ämnesområdet att göra. Alla regler måste tolkas och tillämpas med vett och vilje av människor, oavsett om reglerna är fastslagna av en blå, röd, grön eller brun (gud förbjude) regering. Vi kan aldrig veta med säkerhet hur enstaka fall kommer ta sig ut enbart på basis av regelverket, och det är för all del därför man kan lägga in brasklappar i form av överklaganden. Det är den ena viktiga poängen jag försöker få fram här – att regelverk och implementeringar är två skilda ting och det senare följer inte med nödvändighet av det förstnämnda.

Detta i sig för mig till min andra, och än viktigare poäng, nämligen det jag vidrörde tidigare härovan, det om det korrupta system inom vilket dessa regelverk upprätthålls. Visst, korrupt är ett normativt uttryck och bara tillämpbart visavi en på förhand given målsättning. Om man förespråkar ett system, i detta fall sjukersättningssystem, som bygger på centralstyrning, byråkratiska rutiner och de av detta underminerade incitamenten att faktiskt göra ett bra jobb (jag tänker här på handläggarna på Försäkringskassan) samt inte minst tillit till personer som inte har någon som helst vinning i att faktiskt upprätta ett regelverk som gynnar folk (och här tänker jag på politiker, rätt och slätt), då får man räkna med att allt som befästs däri kommer att missbrukas, misskötas och misstolkas. Man får även räkna med att ens egna intressen kommer flyttas upp på en nivå bortom räckhåll och helt enkelt hoppas på att de folkvalda kommer göra det man anser är rätt.

Det är därför diskussionen om sjukregelverket i sig blir meningslös om man ser på det från ett högre plan. Intar man vänsterpositionen brukar det heta att man hellre betalar mer i skatt för att alla som behöver det ska få en dräglig sjukersättning även om det innebär mer bidragsfusk. Från högerhållet säger man istället att man vill få ut så många som möjligt i arbetslivet och dra ner på bidragen även om det innebär att några faller mellan stolarna och står utan ersättning. I båda fallen finns det tydliga förlorare, antingen skattebetalare eller sjuka. Notera att dessa två grupper blott är subgrupperingar av en övergripande kategori; människor. Och människor värderar saker olika och gör därmed sina val utifrån olika typer av riskkalkyler.

Systemfelet jag talar om härvidlag är att man likriktat dessa preferenser och skapat ett sjukförsäkringsmonopol vars regelverk definieras beroende på politikernas välvilja (läs: förmågan att blidka väljarna och tillskansa sig röster). Hur man än vrider och vänder på det kommer ett generöst bidragssystem hålla fast vissa grupper i ett bidragsbehov, inte minst för att incitamenten att jobba sjunker, precis som ett stramare bidragssystem kommer leda till att vissa grupper slinker igenom skyddsnätet och inte får den ekonomiska hjälp de behöver. Att balansera den ekvationen har visat sig lönlöst, vilket skulle visas i historier som den här redogjorda för. En sådan uppgift låter sig bara göras under förutsättning att systemet i sig tillåter alla tänkbara preferenser att allokera resurserna därefter. Det lustiga är att det i Aftonbladet av alla ställen helt kort redogörs för just detta problem.

Tills dess kommer vi få stå ut med att systemets hantlangare, förlåt, handläggare kommer fortsätta göra fel.

 

 

Fredrik Andersson
Libertarian utbildad inom medie- och kommunikationsvetenskap, retorik och statsvetenskap. Jobbar med IT, verkar och lever i Örebro och är musiker samt understundom skribent.

%d bloggare gillar detta: