Senaste nytt

Bygg den liberala staden!

Miljöpartiets Ulf Bodach Söderström får inleda Almedalen med ett gästinlägg på Frihetssmedjan.

Visbytak

Nu är det dags igen för årets stora ljugfest i Almedalen. Och då menar jag inte de närvarande aktörerna, politikerna och lobbyisternas budskap. Jag menar ljugandet om ”den vackra medeltida staden” Visby.

För det finns väldigt lite medeltida med den.

Visby består av ett underbart kaos av arkitektur från olika tidsåldrar, där samsas sekelskiftesvillor med jugendhus, trähus från 1700-talet med nationalromantik från sent 1800-tal. Det vi ser är inte den medeltida kyrklighetens strama följsamhet runt en gemensam idé, utan en formlig explosion av idéer och utföranden.

Och det är det vi alla älskar med Visby: Den är, helt oavsiktligt och oplanerat, den liberala staden: Oförutsägbar, obestämbar, oformlig, överraskande, tolerant, spretig och underbar. Det är en perfekt plats för demokratins fest eftersom den är exakt lika splittrad som de aktörer som smäller upp sina tält och ställer fram sina karamellskålar framför husen.

Ingen tvekar att kalla Visby för en ”stad”. Detta för att den definition av stad som vi alla bär i våra hjärtan inte har ett smack att göra med storlek eller folkmängd, utan med mångfald. En ”stad” är ett ställe där saker möts: idéer, varor, stilar, människor. Och denna, den enda betydande idén om staden, är Visby en illustration av.

Det bor 20 000 människor i Visby. I Huddinge bor det över hundra tusen. Ändå är det ena en stad, det andra är det inte. Detta visar att skapandet av en stad inte handlar om mängdlära, utan om kultur. Vi åker eller flyttar till staden för att uppleva något, för att få tillgång till möjligheter, för att få möta tolerans och mångfald, inte för att räkna hur många som bor där.

Det är detta vi borde ha i åtanke när vi planerar våra städer. Vi måste röra oss bort från det planekonomiska byggandet som ger förorter och röra oss mot det splittrade byggande som ger städer.

Stadens idé är inte den räta linjen och konformismen, stadens idé är anarki, smörgåsbord och mångfald. Stadens idé är att göra tvärtom, att placera ett höghus där det borde vara en park, ett palats där det borde vara ett höghus och en liten grillkiosk där det borde vara ett palats. Det är att vara vaken när alla andra sover, att klä sig i klänning när alla andra har jeans och att läsa poesi när alla andra spelar dataspel. Och att de andra gör på samma sätt: Har dykardräkt när jag har klänning, spelar dataspel när jag går i kyrkan eller är fulla när jag är på jobbet.

Visby är ett gytter och vi människor älskar gytter. Och det är som bäst under det totala kaos som är almedalsveckan. Vi borde skaffa oss mer av det. Det är inte ”nytt och spännande” med 50-talsarkitektur i stora utsträckta blaffor i landskapet. Det är inte spännande med hus i betong när de ligger precis bredvid andra hus i betong i långa rader. Vi måste sluta bygga Moskvaförorter och börja bygga liberala städer.

För varför gör vi oss själva detta egentligen? Idén att alla hus i ett område måste vara likadana är ju inte en naturlag, det är en ideologi. Det finns inga vetenskapliga belägg för att folk mår dåligt om det dyker upp ett jugendhus bland betongkartongerna, inget som säger att det är illa för samhället om det finns en villa bland flerbostadshus eller arbetsplatser bland bostäderna.

Det är detta som Visby bevisar för oss: Ingen kommun skulle idag ens tillåta ett Visby att växa fram, trots att alla älskar Visby. Av någon anledning har vi därmed politiserat bort vår egen glädje, och man kan fundera på vad tusan det ska vara bra för.

Det är vad jag skulle vilja uppmana alla dessa högutbildade och begåvade människor som sitter och dillar om den vackra medeltida staden: Att inse att det de säger inte är sant, men att Visby skulle kunna vara den nya och moderna staden, den skulle kunna finnas överallt, om vi bara tillät oss själva att inse den saken.

Så snälla kommunpolitiker, ta med er detta hem: Strunta i de där byggbolagen som kommer med sina ritningar på Staliniststäder där färg och form finner ”harmoni” i kvarter efter kvarter så att folk knappt kan hitta hem för att allt ser likadant ut. Sälj ut tomterna enskilt och låt folk bygga vad de vill. Det kommer att bli fel: Vissa hus för höga, andra för låga, lite för mycket butiker här, inte nog med butiker där. Men låt marknaden ticka på så kommer det nog att hamna i något slags jämnvikt efter några år.

För resultatet kommer inte att bli harmoniskt, men det kommer att bli mänskligt. Och längst vägen kommer det att bli ganska kul på det sätt som en inte alltför strukturerad fest alltid är den roligaste.

Ulf Bodach Söderström

Ulf Bodach Söderström är en grön liberal som jobbar på Miljöpartiets riksdagskansli. Han har suttit i styrelsen för tankesmedjan Cogito. och skrivit boken ”Maskiner & Människor” med Gustav Fridolin.

%d bloggare gillar detta: