Senaste nytt

Domedagsvänstern och Panglosliberalismen.

Om det finns något jag absolut hatar i den offentliga debatten är det idén om samhället som något som antingen passerat eller uppnåtts.

På vänsterflanken haglar det av absurda domedagsprofetior som i princip går ut på att ”något” (läs välfärden) har gått sönder i samhället och allt dåligt som händer är högerns fel. På andra sidan står liberaler som blandar Panglos bevingade ord från Candide ”Vi lever i den bästa av världar” med en form av dumpopulism i linje med björnen Baloo ”Var glad åt allt livet ger”. Detta går alltså ut på att världen redan är fullkomlig, Sverige har blivit ett bättre land för ALLA och så vidare.

Jag vet inte vad av dessa jag tycker är värst men både är två sidor av samma feltänkta tankefigur till mynt. Det vilar en föreställning om en fullkomlighet i detta. Den ena sidan längtar tillbaka till ett historiefabricerat folkhem som i sin struktur påminner om Sverigedemokraternas föreställning om För i tiden då allt var som i Bullerbyn och alla var lyckliga och fattigdom fanns inte (här vill jag dock påpeka att barnen i Bullerbyn hade skolavslutning i klassrummet. Vilket var vanligt då. Skolavslutningar i kyrkan uppstod på 1970-talet. Folkskolan 1884. Då hade man kristendomskunskap och skolans syfte var att fostra människan till en god kristen och en produktiv medborgare). Här finns alltså en tanke på att om vi bara vrider tillbaka klockan lite, lite så kommer vi nå det perfekta samhället där alla är lyckliga.

På andra sidan finns en idé om att vi redan nått det perfekta samhället. Det är fullkomligt, avcheckat och nu ska det bara justeras lite. I den bästa av världar är alla minst lika lyckliga, de måste bara öppna ögonen och söka glädje, lycka och fullkomlighet.

Här i vilar mitt förakt mot människor. Samhället blir aldrig fullkomligt. Det var inte bättre förr. Vi lever inte i den perfekta av världar. Jag tror det var Winston Churchill som sa att de farligaste människorna är de som bara vill leva i fred, som likt Candide endast vill vattna sin trädgård. De som nöjer sig. De som tycker att man inte ska bråka om det här med diskriminering och orättvisor. Varför ska du bråka och protestera jämt, vi har det ju så trevligt här vid fikabordet. Låt någon annan sköta det där, politikerna. Låt politikerna ta det där, vi lever ju ändå i den bästa av världar.

Människor som nöjer sig är en samhällsfara. De har mist sin vilja att utvecklas och att utveckla samhället. De är utan mål och utvecklingslinje. Stillastående. Men framförallt, deras retorik bygger på att man ska vara nöjd med det man har. Det är samma retorik som används mot och inom HBT-rörelsen ”men nu får ni ju gifta er, nu finns det väl inget mer att kämpa för”. Det är en normativ och exkluderande hållning som skapar likriktighet och en syn på samhället som något som blir färdigt.

Politik är allt som ändrar något, allt som påverkar mer än en person och något som skapar incitament. Att poängtera att någons ordval inte är okej är politik, att cykla istället för att åka bil är politik, att inte släppa in ett rasistiskt parti på sin arbetsplats är politik. Politik är något som organiserar och struktureras, i Sverige har vi representativ monarki. Vi har en kung utan egentlig makt utan samhället styrs av riksdag och regering, så kallas parlamentarism.

Åter till detta med att nöja sig. Politik handlar om att organisera sin vision om samhället med andra. Vi orienterar oss mot något. Men det är en form av sisyfosarbete, vi når aldrig fram till målet. Vilket är meningen med själva konstruktionen. Vi kan se vårt samhälle vid horisonten men den flyttar sig längre bort, även om vi kommer närmare.

Alltså har både domedagsprofeter och Panglosliberaler fel i sin grundinställning men använder olika felslut. Prata inte om hur det har varit eller hur det är, prata om hur du vill att det ska bli.

emil [at] frihetssmedjan.se

%d bloggare gillar detta: