Senaste nytt

Det går inte att utjämna skillnader

Gårdagens Vetenskapens värld handlade om samhällsklasser. Jag stängde av programmet efter en och en halv minut eftersom jag bättre kan förvalta min tid på annat vis. Att titta på ett sådant program har en väldigt hög alternativkostnad, som det brukar heta inom ekonomin. Just alternativkostnader är förresten vad som fäller socialismen innan startlinjen – under det samhälle som programledarens påhejare förespråkar är det omöjligt att räkna ut värdet av det alternativa användningsområdet av samhällets resurser, varför det socialistiska samhället aldrig (inte ens om man har världens bästa bästa bästa bästa dator till hjälp) kan skapa samma välstånd som ett kapitalistiskt.

Fast välstånd är irrelevant om man bara har skillnader mellan människor i tankarna. Om jag förstår diskussionen under hashtagen #vetenskapensvärld rätt spelar det ingen roll att kapitalismen hjälper människor ut ur fattigdom medan allt utom kapitalism gör människor fattiga. Skillnader mellan människor är dåliga per se, som man brukar säga. Självklart går det att hitta datapunkter som stöder uppfattningen att skillnader är dåliga av instrumentella skäl, det vill säga, att skillnader leder till någonting som vi tycker är dåligt. Avundsjuka är väl det enklaste exemplet. Men de som tittar på sådana datapunkter glömmer gärna att titta på någonting annat. De fattigaste tio procenten i Sverige har inte fått det bättre på tjugo år, hörde jag från programmet innan jag stängde av. Mm, visst. De senaste tjugo åren har samma tio procent fått en smartphone i fickan, biltrafiken de färdas i har blivit säkrare, och det finns fler kanaler att välja mellan på TV. Och så vidare. I kapitalismen ökar välståndet också hos de som har det sämst.

Men under hashtagen #vetenskapensvärld spelar det ingen roll att kapitalism, som förutsätter att skillnader mellan människor inte motverkas politiskt, ökar välståndet för alla. Skillnader är intrinsikalt dåligt, som man säger inom filosofin. Ordet intrinsikal används för att uttrycka att någonting har ett inneboende värde. En sådan uppfattning är svår att styrka, men också svår att avfärda. Men man kan hänvisa till våra intuitioner.

Föreställ dig ett samhälle med hundra personer där hälften av dem har var sitt äpple medan den andra hälften inte har någonting. Alla i samhället är hungriga, nära till svältgränsen, och för att överleva måste man äta exakt ett äpple. Ett halvt äpple räcker inte för att rädda livet på någon, eller för att skjuta upp den oundvikliga svältdöden en tid som är lång nog för att att ta i beaktande. Alla i samhället som har ett äpple väljer därför att äta det (eller skänka det till någon annan) och överlever, medan den halva som blir utan svälter ihjäl. Det är minst sagt ett tragiskt öde för det lilla samhället på hundra personer, men föreställ dig nu detta: ett samhälle med exakt samma förutsättningar, med den lilla förändringen att ingen har ett äpple, och att alla därför dör av svält. Om man påstår att skillnader är intrinsikalt dåliga måste man hävda att det senare samhället – det som alla hundra personer dog i – är bättre än det samhälle där femtio personer överlevde.

Som sagt är intrinsikala värden ofta ganska svåra att styrka. De allra flesta tycker nog att det är tragiskt att bara femtio personer överlevde äppelkatastrofen, men att det trots allt hade varit ännu sämre om också dessa dog. Vår intuition säger oss att skillnader mellan människor inte är intrinsikalt dåligt – om vi hävdar att det är dåligt gör vi det av instrumentella skäl.

Själv påstår jag inte att skillnader är dåligt. Tvärtom tycker jag att de är bra. Om det helt och hållet saknas skillnader i ett samhälle har det stagnerat – det sker inte längre någon utveckling. Men sådant är ekonomisk-tekniskt prat och hör hemma i en annan text. Jag påstår nämligen också att skillnader inte kan utjämnas. Att det är omöjligt.

Skillnader kan inte utjämnas, utan endast flyttas. Om du tänker på vad vi har pratat om här så gäller det skillnader i innehav av ett eller annat slag. Med innehav menar jag saker som pengar, realkapital, utbildning, hälsa, och så vidare. Det har en materiell innebörd. Den som vill utjämna skillnader måste flytta om pengar (kanske genom en starkt progressiv inkomstskatt), bygga om allas hus så att de är lika stora, garantera att allas utbildning är exakt lika mycket värd och att ingen är mer frisk eller sjuk än någon annan. Så måste vi göra med allting i hela världen, och det blir svårt. Men vi kan ju också låta alla värdera olika saker och ting själva. Det vill säga, alla människor i ett samhälle skulle exempelvis kunna få 100 poäng var att fördela på olika saker de tycker är värdefullt, varefter man låter allas önskningar gå i uppfyllelse. Jag skulle kanske använda mina 100 poäng såhär:

  • Hög inkomst – 10 poäng
  • Stort hus – 5 poäng
  • Hög utbildning – 20 poäng
  • God hälsa – 65 poäng

På samma sätt skulle alla andra få fördela sina poäng efter eget tycke så att skillnader utjämnas genom att alla får vad de önskar. Det förefaller spännande, om än kanske något knepigt att genomföra i praktiken. Tittar vi närmre på idén är den faktiskt också omöjlig i teorin. Tänk om exempelvis smartphones är väldigt resurskrävande att tillverka, då måste vi ta resurser från någonting som är enklare att producera och använda dessa till produktionen av smartphones. Det betyder att alla som ger smartphones höga poäng i sin lista använder fler av samhällets resurser än de som ger smartphones låga poäng. Skillnaden människor emellan har återuppstått, fast på ett annat ställe.

På det viset fungerar skillnader när vi pratar om materiell jämlikhet. Skillnader är omöjliga att utjämna, de bara byter plats från ett ställe till ett annat. Fast nu var ju ändå exemplet med en poänglista ganska långt från vad folk vanligtvis menar med skillnader. I sin renaste form brukar skillnader handla om inkomster. Men inte heller där går de att jämna ut.

Anta att Enarm och Tvåarm arbetar med att plocka äpplen. Som deras namn antyder har Enarm en arm medan Tvåarm har två. Givet att vi antar att ingenting annat skiljer dem åt kan vi för exemplets skull utgå från att Tvåarm kommer att plocka fler äpplen än Enarm under en viss tidsperiod. Säg att Tvåarm plockar 100 äpplen i timmen medan Enarm bara plockar 70. I slutet av timmen får de båda behålla de äpplen de har plockat, varför skillnader uppstår. Genom en idé om jämlikhet ålägger vi därför Tvåarm att ge Enarm 15 äpplen i timmen för att utjämna skillnaden. På så vis kommer de båda att få 85 äpplen i timmen trots deras skilda förutsättningar. Har vi lyckats utjämna skillnaderna nu?

En detalj kvarstår självklart, nämligen den att Enarm fortfarande bara har hälften så många armar som Tvåarm. Vi skulle kunna sätta oss i en position där vi hävdar att Enarms livssituation är sämre än Tvåarms, eller något sådant, men det skulle kanske låta illa i Enarms öron om vi – utan att fråga – pekade på henne och sa ”din livssituation är inte lika värdefull som Tvåarms”. Jag har lärt mig av inspirerande människor på Youtube att det inte spelar någon roll hur många armar eller ben man har, det viktiga är vad man gör med det man har. Framför allt har jag lärt mig att inte anta att någon vill bli utpekad på detta vis, så vi släpper hela idén om att jämna ut antalet armar mellan Enarm och Tvåarm.

Det finns nämligen andra problem med att Tvåarm tvingas ge Enarm 15 äpplen i timmen. Skillnader kvarstår på andra vis. Innan vi intervenerade i deras arbetssituation plockade Tvåarm 100 äpplen i timmen medan Enarm på samma tid plockade 70. Vi kan säga att förhållandet mellan deras arbete och deras förvärv i båda fallen var 1. När detta förhållande är 1 får man varken mer eller mindre än det man har tjänat ihop. Om förhållandet är högre än 1 får man mer i förvärv än vad man har arbetat ihop, och om förhållandet är lägre än 1 får man mindre. Om Tvåarm tvingas att ge 15 äpplen till Enarm kommer deras arbete-förvärvsförhållande vara följande:

  • Tvåarm: 0,85
  • Enarm: 1,21…

Enarm har alltså ett högre sådant förhållande än vad Tvåarm har, och det finns fortfarande en skillnad dem emellan som inte har jämnats ut av vår intervention. Tänk nu på var denna skillnad egentligen befinner sig. Det är inte på det materiella planet, eftersom de båda har lika många äpplen. Förhållandet mellan arbete och förvärv befinner sig någon annanstans, nämligen på det immateriella – det andliga, själsliga, personliga, eller vad vi nu vill kalla det. Innan vi intervenerade i situationen och tvingade fram en materiell jämlikhet blev båda parter likadant behandlade av oss – vi lät dem ha förhållandet 1 i frågan om arbete och förvärv. Efter vår intervention blir parterna ojämlikt behandlade av oss: vi tvingar en av dem att arbeta för den andre. Det är intressant att undersöka vad detta skulle kunna göra med Tvåarms vilja att arbeta, om hon i större utsträckning än förut väljer fritid framför arbete, och vad vi har för roll i dessa möjliga scenarion. Klart är i alla fall att vi har förändrat relationen mellan Enarm och Tvåarm, och deras respektive förhållande till sitt arbete, utan att ha lyckats bli av med skillnader som fenomen.

Säg nu att vi skulle leva i ett samhälle med fullständig materiell jämlikhet, och att vi struntar i bekymren med poänglistan, där somliga får använda fler resurser än andra, och att vi struntar i problemet med äppelplockning, där den ena parten tvingas att arbeta för den andra. Det finns nämligen fler aspekter av att vi aldrig kan utjämna skillnader. I detta hypotetiskt materiellt jämlika samhälle får alla lika mycket i inkomst oavsett hur man förvärvsarbetar. Den som tvättar pissoarer får lika mycket betalt som den som betygsätter paradisstränder. Vi upptäcker snart att denna nya skillnad känns minst lika orättvis som den förra, så vi försöker att upprätta ett sätt att värdera arbetsinsatser efter dess samhällsnytta, eller efter hur tungt arbetet är, och så vidare, och låta människor få betalt efter denna värderingsmodell. Då skulle de som gärna har ett tufft arbete och mycket betalt välja de jobben, medan de som föredrar motsatsen skulle välja annorlunda. Då kanske vi når en slags skillnad som vi kan acceptera – alla har ju själva valt sina arbeten och det förvärv som följer. Men vem ska få välja först? Alla kan ju inte betygsätta paradisstränder. Vi måste ha något slags system för att sortera ut vem som ska få välja sin arbetsplats i vilken ordning. Så säg att vi upprättar ett sådant system. Vi måste göra det riktigt finurligt så att det inte uppstår några skillnader i hur väl folks önskningar uppfylls.

Framför oss har vi alltså i uppgift att bygga en modell som gör så att folk får välja vad de ska arbeta med, och när, och att denna modell inte får skapa några skillnader människor emellan som de inte själva har valt. Det första problemet vi måste lösa är det om tid. Kanske finns det människor som hellre lever korta men intensivt njutningsfyllda liv, så att de väljer att betygsätta paradisstränder och provligga madrasser i tio år innan de tar livet av sig och överlåter till det övriga samhället att göra mer av det tuffa arbetet. Det finns kanske också en skillnad i nöjet att få jobba som skidinstruktör när man är tjugo år och när man är sextio. Sådant måste vår modell kunna hantera. Därtill måste vi lösa problemet med kompetens. Kanske finns det människor som är mindre lämpade att utföra vissa arbeten, och att resultatet av deras arbetsinsatser är mycket mindre värt än resultatet av att andra utför samma arbete. Det skulle ju innebära en ny slags skillnad då den som är duktig på att utföra ett visst arbete skulle kunna välja att arbeta lugnt och försiktigt för att i stället slippa vara trött efter jobbet. Vår modell måste kunna hantera skillnaden i folks möjligheter att välja mellan att jobba hårt och att jobba lugnt.

Säg att vi hittar vår modell. Den är för avancerad för att undertecknad ens ska kunna föreställa sig den, men säg att den finns. En skillnad kvarstår: det kommer att finnas människor som vill leva under denna modell, och människor som inte vill det – men alla måste göra det. Inte ens vår supermodell kan byggas så att den gör det möjligt för somliga att leva under sitt favoritsystem och andra inte. Denna skillnad kan modellen aldrig jämna ut.

Vänta lite… Någonting fantastiskt slog mig rörande det sista. Det kan visst vara möjligt att hitta en modell som a) tillåter folk att välja vad de ska arbeta med, b) gör det möjligt för somliga att välja korta men intensiva liv, eller på andra sätt leva på det sätt de behagar utan att andra måste bekosta det, c) uppmuntrar människors olika kompetenser, fallenheter och specialbegåvningar utan att dessa tilldelas möjligheter av samhället som andra inte tilldelas. Modellen kan vara helt frivillig att tacka nej till, man får när som helst välja att själv eller tillsammans med andra konstruera en ny och bättre modell som andra får ansluta sig till om de vill. Denna modell kallas för kapitalism, och har endast ett problem – den måste acceptera skillnader människor emellan, annars går den sönder och slutar att generera välstånd.

Människor är helt enkelt olika. Det är inte någonting dåligt. Snarare är det vi människor som måste sluta att titta på skillnader mellan människor i stället för att titta på likheter. Vi måste anamma ett politiskt system som inte gör skillnad mellan två olika individer, utan behandlar båda två på samma sätt. Det är en skillnad vi idag måste jämna ut, eftersom exempelvis hög produktivitet beskattas hårdare än låg. Skatten ska vara platt som en pannkaka så att det inte finns några skillnader i hur vi står inför varandra. Sådana ojämlikheter i hur människor behandlas neutraliserar den inneboende kraft som ligger i vår animaliskt unika begåvning: specialisering. Tillåten specialisering lyfter människor ur fattigdom och uppfyller önskningar. Att tillåta specialisering är att låta människan själv välja vad som är det goda i livet och eftersträva det på egen bekostnad. Titta på världen runtomkring dig. På människorna. Vi är alla olika, men tillsammans passar vi ihop som ett pussel om vi bara tillåts att vara olika. Det är någonting som socialister måste lära sig att acceptera – vi kan inte alla passa in i deras modeller. Idéer om att ”utjämna skillnader” är omöjliga fantasikoncept som helt saknar verklighetsförankring. Släpp dem. Det är genom att tillåta skillnader som de minst välbeställda får störst möjlighet att själva utforma sina egna liv.

  • Pingback: Skriver på Frihetssmedjan om skillnader mellan människor | En ganska liberal blogg()

  • Albert

    Du, varför använder du ett så verklighetsfrämmande äppelscenario? Vad säger du om detta istället: en by med 100 personer, låt oss kalla den Jorden, där det finns äpplen så att alla kan äta sig mätta. Dock fördelar det rådande systemet äpplena så snett att många svälter ihjäl medan andra har så mycket äpplen att de använder dem till brevpressar och badleksaker.

    Och medan barnliken ruttnar i andra änden av byn sätter sig en ung man vid datorn för att skriva en hyllningstext till systemet. När ett vetenskapsprogram startar på hans tv stänger han av, för vad kan väl vetenskapen lära en som redan förstått allt? Han lägger till ordet ”intrinsikal” och tar en äppeltugga till.

    • Jesper

      Jag tror att du varken förstår äppelexemplet, syftet med det, eller marknadsekonomi.

      • Albert

        Bra svar, debattören.

    • Jesper Ahlin

      Jag tror varken du förstår äppelexemplet, syftet med det, eller marknadsekonomi.

  • Marlies Beushausen

    Den här artikeln och kommentaren under är lika idag. Lycka är målet. Innehåll värde olika för det mänskliga, därför omvandlas naturkapital till saker. Mest eftertraktat vinner både i behov och pris

%d bloggare gillar detta: