Senaste nytt

Separatismen som metod, inte utopi.

De senaste veckorna har det rasat en ganska infantil debatt om separatism där bland annat Rebecca Weidmo Uvell har DO-anmält ett ABF-arrangemang, tänkt som separatistiskt för rasifierade. Låt oss börja med att konstatera att om Weidmo Uvells anmälan tas upp behöver vi formera om DO. För att något ska räknas som diskriminering enligt svensk lagstiftning krävs det bland annat att det går att finns ett liknande fall och att man objektivt kan säga att något är diskriminering. Att arrangera ett arrangemang och säga att det är för en viss grupp kan inte räknas som diskriminering.

 

Men, det viktiga här är principen kring separatismen i sig. Och rasifieringen. Låt mig börja med separatismen, vilket verkar vara något som upprör Weidmo Uvell. Separatism kan vara ett verktyg för att skapa trygga miljöer där individer som utsätts för olika former av förtryck och stigma kan träffas och känna sig sedda, erkända och få prata med folk som delar erfarenheten. Egalia är ett sådant exempel, ett fritidshäng för HBTQ-ungdomar i Stockholm. Utifrån den statistik som finns på hur unga HBT-personer mår framgår att de är i en utsatt position och behöver det stöd de kan få. Separatismen är då ett sätt att kunna hantera detta. Det är dock inte, och ska inte heller vara, en utopisk lösning. Det är en metod, inte en långsiktig lösning. Separatismen fungerar som ett sätt att skapa en trygghet under tiden ett längre arbete bedrivs. I ett sådant läge är separatismen ett fungerade alternativ.

Nu tror och hoppas jag att Weidmo Uvell inte är emot den här formen av separatism, en form som jag fasar för kan bli avskaffad om Weidmo Uvells anmälan finner sin väg till domstolen.

Det finns andra exempel, som Rummet där rasifierade personer kan samlas och diskutera sina erfarenheter. Även detta i en trygg miljö. Det är i grund och botten en liberal idé om att människor borde få samla sig i egna formeringar och till detta bjuda in vilka de vill.

Men vad är det då gå som gått så snett i den här debatten. Nu får vi lämna Weidmo Uvell ett tag och se på en större bild. Antagligen är det just rasifieringen som fungerar som ett rött skynke. Låt oss nu prata om vad rasifiering inte är. Det är inte samma sak som rasbiologi till exempel. Rasifiering bygger på hur du passerar, om du identifieras eller identifierar dig utifrån en viss etnisk tillhörighet. Om du kallas för ”jävla italienare” blir du rasifierad. I detta finns en utgångspunkt om vithet som norm. Med norm menas här att det är något du förväntas vara tills motsatsen blir bevisad, det gör dig vissa fördelar och utifrån detta tillskrivs en viss etnicitet vissa egenskaper, positiva eller negativa.

Själv tycker jag att diskussionen bör utgå från erfarenhet. Jag har en gång lämnat ett projekt om rasism eftersom jag inte kände mig trovärdig när jag pratade om utsattheten för icke-vita personer (i begreppet icke-vit finns här också en annan diskussion om vad för slags vithet som ger vilka privilegier. Själv har jag ett ursprung där mina anfäder har befunnit sig i det geografiska område vi kallar för Sverige så långt tillbaka det går att komma). På samma sätt är en absolutistisk representant för IOGT-NTO som aldrig ens rört en lättöl ingen trovärdig representant för att prata om konsekvenserna av alkohol och droger eller en cisidentifierad heterosexuell person en bra representant för att prata om diskriminering mot hbt-personer. Du kan läsa dig till vad som helst, men vissa saker kräver erfarenhet för att förstå och förmedla. Personer som känner att de utsätts för utanförskap utifrån sin etnicitet och socialt skapade rasifiering bör få mötas och diskutera detta. De personer som inte har den erfarenheten bör hålla sig därifrån. Men det finns en föreställning i Sverige om att alla ska med, och alla i det här fallet är den vita medelklassen. Med vit menas här alltså de som passerar utifrån en populistisk och inte särskilt korrekt bild av svenskheten. Men det finns andra parametrar, som vilket språk vi använder och vilka kulturella koder vi bär med oss. Själv är jag ateist och känner ett konstant utanförskap vid varje större högtid i Sverige, eftersom jag vägrar fira saker jag inte tror på själv.

En annan anledning är att vi i Sverige inte gjort upp med vårt kolonialistiska arv. Vi har egentligen inte gjort upp med något arv skulle jag säga, vi har en illusion om ett land för alla utan strukturer där just detta blir strukturen. Dessutom blir debatten så snedvriden när den utgår från anekdotisk bevisföring åt en det ena än det andra hållet.

Så låt oss stanna i detta: separatism är ett verktyg ingen lösning. Rasifiering är inte samma sak som rasbiologi. Det är en grundläggande rättighet att få samlas i stängda rum. I vissa fall är erfarenhet nödvändigt för att förstå men vi kan inte bygga en samhällsdebatt på anekdoter utan på strukturell diskriminering och dess konsekvenser utifrån ett bredare perspektiv. Nu tycker jag att vi alla i denna sal tar varandra i händerna och sjunger ”We shall overcome”.

emil [at] frihetssmedjan.se

  • Problemet med rasifieringsteorierna är framförallt att de inte håller för att förklara all rasism. Särskilt inte i en svensk kontext med tanke på att samhället inte kan delas upp i vita och icke-vita. Personen som blir kallad för ”jävla italienare” är antagligen själv vit och hudfärg saknar därför helt relevans eftersom rasismen snarare bygger på personens etniska eller kulturella tillhörighet. Detsamma gäller för personer som uppfattas som vita, men som drabbas av rasism p.ga klädsel, brytning eller utländsktklingande namn. Då blir talet om vithet irrelevant och märkligt.

%d bloggare gillar detta: