Senaste nytt

En hypotes om slentrianväljaren

Som före detta miljöpartist tror jag mig kunna se några gemensamma nämnare hos Mp:s, F!:s och Sd:s slentrianväljare, alltså de väljare som helst läser någonting annat än ledarsidorna och som bara ser sammandraget från partiledardebatten i väntan på Sportnytt. Det handlar först och främst om att man inte är särskilt duktig på politik, eller närmare bestämt politisk teori. Man är inte medveten om att politiska insatser medför sidoeffekter.

En hypotetisk rätt till äppelpaj skulle exempelvis medföra en skyldighet för någon annan att ordna med äpplen, socker, kanel, bakning och allt därtill. Ett hypotetiskt maximumpris på bananer skulle exempelvis medföra att någonting annat än bananer blir dyrare – pengarna måste tas någonstans ifrån.

Praktisk politik som är föremål för just sådana typer av effekter är Miljöpartiets förslag att införa ett friår, som någon annan än den som får ledigt då måste betala för. Sverigedemokraternas vilja att begränsa andra människors rätt att röra sig fritt motsvaras inte av en vilja att begränsa den egna sådana rätten. En slentrianväljare hör bara ”gratis ledighet, yay!” och ”de vill ta itu med problemmänniskorna, woho!” Sällan låter hon sig konfronteras med kritiska förhållningssätt eller alternativa förklaringsmodeller och lösningsförslag.

Kunskap om politik är ur ett perspektiv kunskapen om sidoeffekter, eller förståelsen för samhällets dynamik. För att reda ut de mer specifika effekterna av en politisk insats krävs teknisk kunskap framför allt om ekonomi. Sådan teknisk kunskap förutsätter ofta ett djupare politiskt intresse än slentrianväljarens. Tillkommer gör det rent moraliska: ”varför har jag rätt att stifta lagar för att uppnå det jag anser är värdefullt?”

Den andra gemensamma nämnaren är mer mänsklig. Har man bestämt sig har man bestämt sig. Miljöpartiet låter snällt, och vem bryr sig inte om miljön? Feministiskt Initiativ låter jämställt, och vem är mot jämställdhet? Sverigedemokraterna låter… Ja. Du fattar.

Slentrianväljaren möts av några slagord, eller några poänger som partiet i fråga lyfter fram bra, och bestämmer sig. När denne sedan möts av ett motargument upplever hon att hennes förmåga att välja attackeras. Det är inte partiet hon har valt, utan sig själv, som hon försvarar.

Jag tror att dessa två ingredienser – undermåliga politiska färdigheter och en mental identifikation med ett specifikt politiskt alternativ – är simpla partiers bästa vän, alltså partier som låter bra och ser bra ut (i olika väljargruppers ögon) men som har en väldigt grumlig eller teatralisk framtoning. Slentrianväljarens bristande politiska förmåga gör politiska löften svåra att genomskåda. Det som låter sant blir sant. Partiets företrädare formulerar sig på ett sätt som riktar sig till slentrianväljarens ego och använder hennes mänskliga känsla av att vara hotad till sin fördel. Miljöförstöringen kommer att döda oss alla, kvinnor är förtryckta slavar, och Sverige håller på att invaderas!

På detta vis kan exempelvis Mp lägga beslag på ”miljö” och i slentrianväljarens ögon framstå som det enda partiet som egentligen bryr sig om klimatet. F! vinner ”feminism” och Sd roffar åt sig ”Sverige”. Alla andra partier eller väljare blir till ”fiender”, inte bara mot miljön, feminismen eller Sverige, utan mot slentrianväljaren själv. På den vägen, genom att spela på mänsklig okunskap, tryggar partierna en lös väljarbas som ändå är redo att försvara partiet (sig själv) till sista blodsdroppen, åtminstone så länge partiet befinner sig i opposition.

Än så länge har inget av partierna i denna text någonsin satts på prov i regeringsställning – frågan är om slentrianväljaren trivs i det strålkastarljus en sådan maktposition medför. Att spela på okunskap och mänskliga brister kan vara en snabb väg till makten men är samtidigt en väldigt bräcklig grund att stå på. Det vore på ett nästan galghumoristiskt sätt spännande att se vissa löften försöka omsättas i praktiken. Om det teoretiska resonemanget inte tilltalar slentrianväljaren kanske en demonstration skulle göra det. När det bränner till har människan nämligen lika lätt att lägga benen på ryggen som att inta försvarsposition. Exempelvis skulle man kunna låta F! ersätta det militära försvaret med samtal om patriarkala strukturer, för att därefter sätta en sådan insatsstyrka på prov när Ryssland övar bombflygningar mot Stockholm. Det vore ett home party att prata om efteråt.

%d bloggare gillar detta: