Senaste nytt

Upplevelsebaserad antirasism är inte gott nog

Den 24 februari skrev Rädda Barnens Ungdomsförbunds vice ordförande Jorge Londoño på nyheter24.se att vita antirasister splittrar antirasiströrelsen. I måndags kommenterades debattartikeln på ledarplats i Dagens Nyheter, varpå Rädda Barnens förbundsordförande och generalsekreterare igår tog avstånd från ungdomsförbundet i ett pressmeddelande.

Londoño drev i sin text påståendet att ”vita antirasisters agerande tenderar att splittra hela den antirasistiska rörelsen”. Det blir vanligare och vanligare, skriver Londoño, att vita ”så kallade” antirasister tar sig oberättigad plats. Tydligen ska det splittra rörelsen. Något ironiskt blir det i stycket därpå, där Londoño skriver att det är ”nödvändigt med viss separatism inom den antirasistiska rörelsen”, alltså att rörelsens ändamål kräver just en splittring.

Bättre vore om Londoño var glad att befolkningen i ett land där majoriteten fortfarande är icke-rasifierade* bidrar till den antirasistiska rörelsen. Det borde inte vara konstigt att många antirasister i ett nordiskt land är vita. Tvärtom vore det nog just rasistiskt om rasifierade var ensamma i kampen i Sverige.

Tydligen har Londoño sett vita antirasister påstå sig veta mer (än rasifierade) om hur det är att vara utsatt för strukturell rasism. Det kan säkert stämma. Enskilda rötägg finns överallt. Men notera denna del i satsen: hur det är att vara utsatt. Ska upplevelsen av rasism vara nödvändig för antirasistisk kamp? Givetvis inte. Det tror nog inte ens Londoño. Men just upplevelse som kriterium för fullgod aktivism är återkommande i debatten om rasism (och feminism).

Berättelser om upplevelse av förtryck kan användas för att medvetandegöra strukturer, men inte mycket mer. Det ger inte tolkningsföreträde på något annat område än den enskilda individens personliga historia. En mer fullständig kunskap om rasism måste kompletteras på andra sätt, exempelvis genom statistik, psykologi, sociologi, och så vidare. Den som antar att upplevelsen är bärande för kunskap om rasism eller för politisk aktivism har gjort implicita antaganden gällande hur vi bör förstå verkligheten.

De som gör antaganden om upplevelsens nödvändighet extrapolerar ur sin personliga historia en bild av hur verkligheten fungerar. Den egna historien blir till allas: min verklighet säger någonting specifikt om andras verklighet. Kanske kan en sätta fingret på någonting och faktiskt ha rätt. Men hur vet en det utan att först fråga alla andra? Hur antirasistiskt tillförlitlig är den som påstår att andra, på grund av en fysisk egenskap som en specifik hudfärg, måste fungera på ett visst sätt?

Upplevelse är inte ensamt ett funktionsdugligt kunskapskriterium, men om en behandlar det som ett sådant följer just de resonemang som Londoño lutar sig mot. Alla som saknar upplevelsen i fråga sorteras bort. Och eftersom en inte har möjlighet att undersöka saken närmre vaskas alla som antas sakna upplevelsen omedelbart. I det här fallet på basis av hudfärg.

Den upplevelsebaserade aktivismen är generaliserande. En sund världsbild kräver mycket mer än så. För det första borde en inse att godtycklig generalisering självt är det huvudsakliga problemet. Rasism är godtycklig generalisering. Sexism är godtycklig generalisering. Det är världsbilder som dessa som vägrar att erkänna individen. Antirasism (och feminism) måste utgöras av raka motsatsen – en strävan efter att sluta generalisera utifrån den egna upplevelsen av verkligheten. Det är genuin aktivism, och sådan är svårare än något annat projekt en kan företa sig.

Ingen får antas vara det ena eller andra på basis av hudfärg, kön eller någonting annat godtyckligt. Av en sådan världsbild, enligt vilken en hellre friar än fäller, följer att en utkräver ett fullständigt ansvar av alla sina medmänniskor. Det är inte deras hudfärg, eller någonting annat, som gör dem till si eller så. Människor är inte först och främst strukturella produkter utan själva i egenskap av individer ansvariga för sina handlingar.

Det praktiska förfarandet när en bedriver antirasism måste därför vara fullständigt inkluderande. En kan aldrig hävda att någon ”inte kan förstå problemet”, för då säger en samtidigt att hen inte kan förstå lösningen. Skriv aldrig som Londoño att den som saknar upplevelsen ska välja ”att lyssna, i stället för att själv berätta. Att ledas i stället för att leda.” Då måste den som själv inte upplevt rasism anamma en passiv roll i aktivismen – vilket torde vara en omöjlighet.

 

*Att vara ”rasifierad” betyder enligt Londoño att en ”fysiskt uppfattas som utlandsfödd och annat än svensk”, så icke-rasifierad borde då betyda att en helt enkelt fysiskt uppfattas som svenskfödd och just svensk.

%d bloggare gillar detta: