Senaste nytt

Det enkla och uppenbara – och politiken

Ni vet den där känslan av att någonting i samhället är fel och måste åtgärdas. En sitter där och har lösningarna klart för sig: ”förbjud det där”, eller ”flytta det där dit”. När det är så uppenbart att det en vill åstadkomma är någonting gott. Kanske är det en mage som måste mättas. En hand som behöver värme. Det är ju så uppenbart, och så enkelt!

Ja, det är både uppenbart och enkelt. Som människor har vi moraliska skyldigheter gentemot vår omvärld. Vi bör bistå den som är hungrig eller kall. Det är uppenbart. Och det kan vara så enkelt som att skänka någon en bit bröd eller en filt. Men dessa enkla och uppenbara lösningar som gäller alla enskilda individer kan inte upphöjas till att gälla samhället som helhet utan att en samtidigt också tar andra självklarheter i beaktande.

Det är fel att tvinga andra att göra det en själv vill. Det är fel att stjäla. Det är fel att anta att andra värderar samma saker på samma sätt som en själv, och det är fel att anta att en själv har det rätta helhetsperspektivet på världen. Vi har skyldigheten att respektera andras självbestämmanderätt, egendom, värderingar och verklighetsuppfattningar. Alla har rätt att själva välja hur de lever sina liv – så länge de inte därigenom kränker andras motsvarande rätt.

Plötsligt är lösningarna inte längre så enkla och uppenbara. Kanske är någon kall eller hungrig för att vårt sätt att arrangera samhället på brister. Då hjälper det inte att skänka dem en bit bröd eller en filt. Sådana handlingar är bara symptomlindringar. Och det är inte rätt att ta någons bröd eller filt för att skänka till en annan – dels för att det är stöld, och dels för att vi inte vet vad denne hade tänkt använda brödet och filten till. Kanske hade hon för avsikt att förändra hur vi arrangerar samhället med hjälp av dessa, vilket i framtiden hade kunnat mätta tusen magar och värma tusen händer.

Att tänka på samhället är allt annat än uppenbart och enkelt. Tvärtom är de enkla lösningarna själva ofta orsaken till problemen. Vem gör långsiktiga investeringar i ett samhälle där politiker när som helst kan använda dem i politiska syften? Vem vill låna ut sin tid i ett samhälle där värdet på tiden bestäms av någon annan? Vem vill i praktiken bistå en medmänniska i ett samhälle där politiken har tilldelats den uppgiften? Vem ska ta det ansvaret när ansvaret redan har delegerats vidare?

När vi ser lösningarna som så uppenbara och så enkla betraktar vi oss själva som en slags maktlös diktator. Våra tankar inleds alltid med ”om jag hade fått bestämma”. Men det får vi inte. För vilket värde har en människa i ett samhälle där någon annan förfogar över hennes liv, egendom och frihet? Vi får inte bestämma, för då kränker vi människovärdet. Och därtill, föreställ dig vilka tekniska färdigheter en central maktinstans måste ha för att kunna kalkylera all produktion och konsumtion, och alla människors behov, potential och viljor.

Det enda uppenbara och enkla gällande samhället är att en enda människas goda avsikter inte kan ersätta en mångfald av människors frivilliga handlande. Vi kan inte ha en eller ett par riktigt smarta individer i toppen på samhället, som i en hierarki, som fördelar saker och ting invånarna emellan. De saknar den tekniska förmågan och den moraliska rätten. Vad den som ser ”enkla” och ”uppenbara” lösningar i samhället borde göra är följande: gå ut och gör den skillnad du vill att andra ska göra. Visa vägen. För att göra rätt sak krävs inget tvång och inget våld – tro inte att politik kan användas till att mätta hungriga magar eller värma kalla händer. Det ansvaret och den färdigheten ligger hos oss vanliga människor.

%d bloggare gillar detta: