Senaste nytt

Min liberalism

Som ny skribent här på Frihetssmedjan vill jag presentera mig själv och min liberalism. Jag har en helt egen sådan, med egna idéer om hur världen borde se ut. Liberalismens ideologiska styrka är nämligen att den avstår från att säga vad som är det goda i livet. Andra tänkare, som socialister, konservativa, kommunitarianer, och så vidare, påstår att det finns någon form av högre ideal som samhället bör sträva mot. Att detta ”goda” inte bara är önskvärt för dem själva utan också för andra. De tycker att deras eget ”goda” är såpass önskvärt att de är beredda att tvinga samhället i riktning ditåt.

Det tycker inte jag. Jag har också högre ideal, men de är mina. Till exempel tror jag starkt på feminismen som idé, att samhället präglas av patriarkala strukturer som håller människor fångna i vissa sociala beteendemönster. Inte nog med det. Jag påstår att många människor är fångna i sina egna kognitiva beteendemönster – att formen för deras tankar och deras beteende är inlärt, att dessa former är destruktiva, ibland ondskefulla, och att alla borde arbeta för att medvetandegöra och förändra dessa mönster. Därför är jag feminist, men eftersom jag också är liberal tvingar jag inte någon annan att tro på samma sak som jag själv.

Min liberalism tillåter därför dig att inte hålla med mig. Jag vill gärna prata om mina personliga övertygelser med dig, liksom att jag gärna lyssnar på dina. Det skulle vi båda förmodligen lära oss mycket på. Min liberalism värderar det fredliga samtalet högt. Medmänsklig interaktion, gemensam tillvaro, social tillit – alla dessa vackra ord är välkomna i min liberalism. Jag högaktar dem. Men jag tänker inte tvinga dig att lyssna på mig. Vår fredliga samexistens förutsätter att jag tillåter dig att gå därifrån om du vill.

Som människa har jag alltså idéer om vad som är det goda, men jag kan inte klä liberalismen i dessa uppfattningar. Jag gör anspråk på för mycket om jag börjar påstå att liberalism medför skyldigheten att tycka som jag. Liberalismen utgör det politiska ramverk som tillåter alla människor att ha olika uppfattningar om vad som är gott. Det är ramverket inom vilket vi fritt tillåts att organisera oss och verka för detta goda, och att ohindrat driva vår sak genom fredlig manifestation efter vårt eget tycke och omdöme. Därför tycker inte alla liberaler som jag, men alla som tycker som jag är liberaler. Väldigt ofta utan att vilja erkänna det.

Däremot ingår i min liberalism påståendet att andra människor har skyldigheter, även fast jag inte hävdar att jag kan säga vilka alla dessa är. Endast en av dessa skyldigheter är politisk och gäller därmed för alla: alla är fria att söka det goda i livet, men ingen får kränka någon annans motsvarande rätt. Genom denna princip är liberalismen självreglerande till sin utövning. Jag får inte tvinga dig att hålla med mig i en sakfråga, men jag får protestera våldsamt om du försöker att banka i mig din.

Så vad är det som skiljer min liberalism från alla andras liberalism? Jag vet inte. Kanske ingenting. Kanske visar det sig framöver i mina texter här på Frihetssmedjan. Jag vill inte göra din definition åt dig. Det är bättre om du själv funderar på vad din liberalism är så att du verkligen tänker över saken. Vad har du rätt att tvinga andra till, och varför? Vad är din liberalism?

%d bloggare gillar detta: