Senaste nytt

En skattepolitisk trestegsraket

Vi på Frihetssmedjan tror på individens rätt och möjlighet att påverka genom egna val. Vi tycker därför att Sara Skyttedals förslag om att göra det möjligt för offentliga personer, av Skyttedal lite mer infantilt kallat ”kändisar”, och andra att kunna betala extra skatt är en intressant idé. Skatt är en moralisk och realpolitisk fråga på många sätt och blir runt den kittel politiker går som katter om het gröt. Det är en fråga som de flesta politiska debatter kokas ner till och blir ett politiskt slagträ åt olika håll.

Själva skattesatsen är dock inget som intresserar oss så mycket, vi är mer intresserade av vad skatten går till. Vi skulle därför vilja utveckla Skyttedals förslag till en mer liberalt hållen modell av skattefördelning som likt Skyttedals resonemang ”skulle adderas till Sveriges ekonomi utan att skatten skulle behöva höjas för sjuksköterskor, busschaufförer, poliser eller lärare. Win-win, helt enkelt.” Vi tror dock att det finns både sjuksköterskor, hygientekniker, biomedicinare och verkställande direktörer som skulle vilja betala mer i skatt, om de själva fick bestämma vad deras pengar skulle gå till. Sedan finns det de som inte vill betala mer skatt än nödvändigt och dessa får naturligtvis ta konsekvenserna av att ha mer i plånboken men stå utanför statliga subventioner.

Vi presenterar därför skattemodellen trestegsraketen.

Steg ett: Den grundläggande skatten

Detta är en skatt som är obligatorisk för alla och intäkter går till den grundläggande statsapparaten och statens kärnverksamhet (vi lämnar till partipolitiken att reda ut vad detta är men vi tänker oss en utgångspunkt i rättsväsende, vård-skola-omsorg och så vidare).

Steg två: Den obligatoriska skatten

Det här är en skattesats som skattebetalaren styr över själv, fördelat över departementen. Du lägger alltså dina pengar fördelat över minst ett statligt departement och dess verksamhet. Vill du lägga alla pengar på infrastruktur eller omsorg? Valet är ditt, men så också konsekvenserna. För den som inte väljer att stödja kulturdepartementet så försvinner de statliga subventionerna på teaterbiljetter, en naturlig konsekvens som visar på hur statens resurser fördelas. Här kan du också välja att att inte finansiera statlig television eller kungahuset (vård av de kungliga slotten räknat som kulturarv inte inräknat). Här är det också så att du får betala mer för det du inte finansierat med skatten, du får mer i plånboken men får kanske betala ett högt pris om du blir sjuk.

Genom att du själv får bestämma vad en del av din skatt ska gå till, ökas inslaget av direktdemokrati. Istället för kostsamma folkomröstningar kan du direkt i deklarationen göra din röst hörd.

Steg tre: Den frivilliga skatten

Här kommer vi till Skyttedals förslag. En extraskatt som du kan fördela som du vill, även hur hög skattesatsen ska vara. Precis som Skyttedal föreslår så blir det en offentlig uppgift vilka val du har gjort, precis som den obligatoriska skatten.

Det partipolitiken behöver enas om i det här systemet är vad som ska räknas i statens grundläggande uppgifter och vad skattesatserna för de två första stegen ska ligga på. Framförallt blir det med den här modellen en skatt som utgår från individens behov och vilja, för den som vill blir skatten en solidarisk handling som bär upp samhället, och för den som vill blir det mer i plånboken att betala till vägtullar (du valde att inte finansiera infrastrukturen) eller till en privat förskolelärare (du valde att inte finansiera barnomsorgen). Individen får bestämma och göra som den vill med samhället och så kanske vi äntligen får ett politiskt klimat som handlar om visioner och inte om skattesatser. Politikers möjligheter att bestämma över människors liv minskas också till förmån för att människor får bestämma mer själva, över såväl livsval som sina egna pengar. En liberal och hållbar reform i våra ögon.

  • Tobias

    Idén är fin, och jag har själv många gånger tänkt i ungefär samma banor.
    Men vad vore en bloggkommentar utan ett visst inslag av kritik? Det är främst två saker jag funderar över hur man skulle sköta, eller måhända två sidor av samma mynt:

    1. Beträffande ”den obligatoriska skatten”: Säg att jag tycker att sjukvård är viktigast, men inte vill gå miste om exempelvis teatersubventioner. Skulle jag då kunna bevilja kulturdepartementet 100 kr utav min skatt, men sjukvårdsdepartementet resten? Detta är något att utreda. Skall det vara någon som helst poäng med ett skattesystem, så gäller det ju att varje individs pengar ”ut ur” systemet inte är lika med mängden pengar ”in i” systemet (för i så fall hade man kunnat skippa skattesystemet helt, vilket lätt inses).

    2. För att hålla reda på vem som är berättigad till vad, blir det inte en faslig kontrollapparat? Är vi inte rädda för en alltför stor övervakning? Skall bilföraren vid varje biltull kopplas ihop med huruvida hen har betalat skatt för vägen eller ej? Skall museet vid entré kontrollera varje person, huruvida hen har betalat skatt till kulturdepartementet eller ej, innan entrépriset fastställs? Det verkar som ett enormt krångel.

%d bloggare gillar detta: