Senaste nytt

Att leva som man lär

Det finns ett fenomen inom offentlig debatt som jag finner mycket intressant, och det är argumentet om att folk inte lever som de lär. Det här är ett argument som kan användas mot i princip vem som helst, men oftast mot de på vänsterkanten. I vissa fall är kritiken i grund och botten rätt befängd, ibland är den befogad (som när Schyman skatteplanerade) och ibland så är det hela en del av en smutskastningskampanj (som när Sahlin inte blev partiledare på 90-talet). Men framförallt, är det ett beklagligt synsätt.

Frågan vi behöver ställa oss är, vad för slags politiker vill vi ha egentligen? Vill vi ha politiker som är mänskliga och kan göra fel, eller vill vi ha politiker som lever upp till hårt satta normer som ingen kan efterleva. Nu pratar vi inte lagbrott, utan om att vara helt konsekvent i sitt agerande. När författaren Nina Björk intervjuades om sin bok ”Lyckliga i alla sina dagar – om pengar och människors värde” i Dagens nyheter  uppstod återigen den här debatten. Björk som tar tydligt avstånd till tillväxt och kommers ägde nämligen en TV! På denna absurda nivå befann sig debatten. Detta trots att artikeln har rubriken ”Jag kan inte leva som jag lär”. Men det finns en annan aspekt här. Björk är inte realpolitiker, hon arbetar inte med att presentera färdiga politiska åtgärder, och framförallt, hon är emot konsumentmakt och individansvar utan pratar om samhällets ansvar och strukturförändringar. Detta är i sig ett argument för varför det är ohederligt att säga att hon inte lever som hon lär, hon tar avstånd från att det är individens ansvar att förändra utan att samhället behöver reformeras. Björk, liksom stora delar av vänstern, glömmer dock att samhället inte är en fristående organism i sig utan är byggt på individer. Ett samhälle består av individer och flera individer bildar tillsammans ett samhälle. Alltså så har vi alla ett ansvar till att förändra, men det kanske inte nödvändigtvis sker genom att vara konsumenter utan genom att påverka på andra sätt, mot politiker och andra makthavare.

Anledningen till att denna sneda debatt uppstår beror på vår samtids rädsla för visioner och idéer. När Centern försökte ta fram ett idédokument blev det raseri, eftersom man tog det för realpolitik. Det går knappt idag att framföra politiska visioner utan att behöva svara på hur det ska genomföras i praktiken, som om alla idéer ens behöver genomföras. Politik handlar om vad man vill med samhället handlar om idéer och utopier och det bör vara på den nivån politik och valrörelse sköts, med vad man vill med samhället. De senaste åren har dock det icke-parlamentariska spektaklet Alliansen förlett debatten till att endast handla om realpolitik och regeringsduglighet. Med en statsminister som varnar för visioner och endast vill prata om jobbskatteavdrag får vi ett samhälle som alltid mer kantar åt att handla om vad som kortsiktigt går att genomföra.

Långsiktiga idéer för samhället är inte av värde i ett sådant samhälle, där gäller endast vad man kan göra. Där blir symbolfrågor som regnbågsfärgade naglar eller flaggor på ambassader  ett politiskt spörsmål trots att dessa knappt egentligen påverkar något alls och egentligen inte visar på mer än välvilja. Vi behöver ett samhälle som fokuserar mer på vart vi vill än hur vi ska ta oss dit. Det är realpolitikernas jobb att bestämma färdvägen, och väljarnas att bestämma målet, utifrån vilka idéer och visioner som tilltalar dem.

Men, för att vidga frågan. Ibland är det faktiskt på sin plats att diskutera frågan om att leva som man lär. För visst har du som politiker ett ansvar att stå upp för dina förslag även i verkligheten. Som företrädare för ett parti har du ett annat ansvar än Nina Björk. När det till exempel uppdagas att Peter Eriksson, som pratat mycket om utsläpp och bilisters ansvar, har en bil som släpper ut väldigt mycket avgas, är det helt adekvat att kritisera honom för det.  Det är till och med på sin plats skulle jag säga, att kräva realpolitiska lösningar som man inte lever upp till själv rimmar illa.

En politiker jag personligen tycker borde fundera på vad hon säger är Lotta Edholm, skolborgarråd för Folkpartiet i Stockholmsstad. Nu har hon gått ut och krävt att Stockholm ska säga upp sitt vänortsavtal med Sankt Petersburg, efter att det uppmärksammats hur hbtq-personer behandlas i Ryssland. Denna symbolfråga kan ses som en viktig markering i sig, men att ett parti som låter Kristdemokraterna förtrycka transpersoner inom landets gränser ger ifrån sig denna kritik är rätt absurt.

Nu representerar inte Edholm regeringen eller riksdagen, men samarbetar ändock med ett parti som förvägrat HBTQ-personer mänskliga rättigheter. Det rimmar rätt illa i min bok i alla fall. Och dessutom, i en situation där svenska kulturaktörer inte vågar åka till Ryssland av rädsla för repressalier, så krävs det mer än att säga upp ett vänortsavtal. Vad sägs om att säga upp alla avtal med Ryssland samt vägra delta i OS med referens till att Ryssland kränker de mänskliga rättigheterna? Det kanske skulle göra någon verklig skillnad, istället för att symboliskt prata utan att faktiskt göra något.

emil [at] frihetssmedjan.se

%d bloggare gillar detta: