Senaste nytt

Floskelbingo med Löfven

Stefan Löfvens ansikte i Che Guevara-stil på en röd t-shirt
Stefan Löfvens ansikte i Che Guevara-stil på en röd t-shirt

Che-na, Stefan!

Vi erkänner: vi missbedömde helt. Löfvens tal var det floskelfattigaste talet på hela veckan, om man spelade Frihetssmedjans floskelbingo. De enda futtiga klunkar som genererades kom av Palme – och då var det inte ens rätt Palme (Olof), utan Lisbeth, som nämndes.

Flosklerna fanns dock där. Hade Löfven hetat Juholt hade vi fått klunka i oss rejält på kamrater. Nu borde vi istället hängt med i svängarna i det Socialdemokratiska arbetarepartiet och förstått att Löfven skulle säga mina vänner på varje ställe där tidigare socialdemokratiska agitatorer har sagt kamrater. Dessutom talade han om att det är att ta ansvar – medan vi i vårt bingo hade velat ha med ett litet ”inte” i den frasen.

Inte heller stod jobben i fokus för ”svetsaren som ska bli statsminister”, utom när han läste upp valda delar av sitt eget CV, utan istället var det skolan som fick allt fokus. Det var bitvis lätt att tro att man hamnat på ett folkpartistiskt väckelsemöte, ända tills Löfven pratade som skolan som vilda västern, fullt med guldgrävare och i mitten en folkpartistisk sheriff som skjuter från höften. Sannolikt är de skarpa förslagen väldigt annorlunda, men de fina orden hade kunnat komma från vilket håll som helst.

Mitt i talet läste Löfven så upp sin shoppinglista – eller förlåt, det var visst en uppräkning av alla saker socialdemokraterna vill genomföra och är villiga att diskutera med Alliansen om. Konstigt nog lät det mesta inte alls dumt egentligen, som principer. En helt ny Arbetsförmedling gläder oss på Frihetssmedjan, som länge varit kritiska till den nuvarande myndighetens brist på kompetens när det gäller att just förmedla jobb. Men egentligen var detta den enda kontroversiella punkten. Bygga bort bostadsbristen, förenkla sjukreglerna och på andra sätt stödja småföretagarna, bygga bättre järnvägar och vägar – allt detta är sådant som alla politiker vill. Vad som återstår att se är ju hur Löfven vill få det gjort, det brukar vara på den punkten det är svårt att enas och därför stannar all utvecklingen medan det käbblas kring det.

Precis som alla andra talare, utom Jimmie Åkesson, tog Löfven avstånd från rasismen, i detta fall som en ”beprövad ideologi – och det är tidlös skit”. Följaktligen kom internationella frågor också upp, där Löfven vill se en ”internationell Saltsjöbadsanda”, men där han också klargjorde att facken respekterar och erkänner företagsägarnas rätt att styra sina företag och att skapa vinst. Löntagarfonderna är alltså inte på väg tillbaka, om någon nu trodde det.

Löfven är en duktig talare, inget snack om saken. Han är socialdemokrat, inget snack om saken. Han är pragmatiker, låter det åtminstone som. Frågan är om alla hans vackra ord faktiskt kommer att kunna genomföras i praktiken när alla eventuella samarbetspartners utom möjligen Miljöpartiet gör allt vad de kan för att fjärma sig från det forna maktpartiet.

Till skillnad mot förra året hade Löfven faktiskt konkreta saker att säga i år. Han klagade inte bara på Syriens regering, även om det nämndes i förbifarten, utan talade om både det ena och det andra. Vissa, däribland delar av Frihetssmedjans redaktion, hörde dock inget av det här pratet i desperat längtan att få höra ett tydligt förslag, en tanke eller i varje fall en liten hint om vad ett framtida regeringsalternativ skulle kunna bli. Förvisso var sannolikheten låg för att Löfven själv skulle framföra ett sådant uttalande (förutsatt att sossarna inte går ensamma till val) men efter Alliansens gliringar veckan lång om avsaknad av regeringsalternativ hade man kanske ändå kunnat hoppas. Ju längre talet led, desto mer hoppades vissa av oss att ämnet skulle komma på tal. Det gjorde det inte, och delar av publiken gick hem med trumpna miner.

Även om publiken applåderade villigt och aningen för entusiastiskt och länge, så glömmer de bort att svensk politik numera handlar om förhandling, kompromisser och att det blir allt mindre sannolikt att bilda majoritetsregeringar. De socialdemokratiska idéerna är fortfarande långt ifrån att bli verklighet. Även om Sveriges nästa statsminister skulle heta Stefan Löfven och vara svetsare, så krävs det mer än en blåslampa för att svetsa ihop ett regeringsunderlag.

Fotnot: Om du också vill ha en Che- förlåt, Stefan-tisha, så säljer sossarna dem för en hundring styck.

Initiativtagare till Frihetssmedjan och tidigare chefredaktör 2011-2016.
Lila och grön nyliberal som brinner för mänskliga rättigheter.

per@frihetssmedjan.se

%d bloggare gillar detta: