Senaste nytt

Beatrice Asks politik saknar vetenskaplig förankring

Vi behöver tydliggöra hur samhället ser på den här typen av kriminalitet.

Så säger justitieminister Beatrice Ask i en intervju i torsdagens DN, efter att ha gjort klart att hon vill skärpa straffen för narkotikabrott. Justitieministern anser att vi bör skärpa straffen i preventivt syfte, för att det skulle båda gott för moralen mot narkotika i Sverige. Men Asks syn grundar sig inte i något annat än missförstånd, dogmatik och moralism. Hårdare straff är inte vägen till en god narkotikapolitik. Det är två frågor hon verkar missa helt och hållet i sin hållning till narkotika i samhället: varför kriminalisering och varför just de här substanserna?

Det är två frågor vi förmodligen aldrig kommer få svar på. Inte från Ask. Tyvärr bygger den svenska narkotikapolitiken på allt annat än en rättfärdigad vetenskaplig hållning, utan mer på tyckande och har lite förankring i statistik och forskning. Om det var så att Beatrice Ask faktiskt tog sig tiden att titta på statistik skulle hon förstå att förbud inte är lika självklart som det först verkar.

En hel uppsjö av empiriska belägg pekar på att det bästa sättet att minimera narkotikans skadeverkningar är att avkriminalisera, legalisera eller på något sätt genomföra en narkotikapolitisk reform i den riktningen. Men redan här blir det fel. Asks utgångspunkt skiljer sig redan från skademinimeringsprincipen. Hon vill inte ha skademinimering, hon vill ha nolltolerans. Med sådana principer kommer vi aldrig skapa en en god narkotikapolitik som hjälper människor ifrån missbruk och missär.

Ask ser inte missbrukarna utan endast drogerna. Det är drogerna hon vill eliminera, inte skadeverkningarna av dem. Därför blir hennes medel och slutsats förbud och nolltolerans medan mina redskap blir avkriminalisering och legalisering.

marijuana-dbc04668ba596d1d11bbfdcab899d5bdcf6b293a-s6-c10

Sedan mitten av 90-talet har antalet narkotikarelaterade dödsfall i Sverige mer än fördubblats, trots det extensiva förbudet och kriget mot droger. 2010 dog 420 personer. Detta är den högsta siffran i svensk historia och långt över EU-genomsnittet . Under samma period har även det tunga missbruket ökat. Idag beräknas ungefär 29 500 individer lida av ett tungt missbruk, det är en ökning på 10 500 individer.(Sveriges knarkförbud är i otakt med tiden, SVT Debatt, 130312. Hämtad 120312, från: http://debatt.svt.se/2013/03/12/sveriges-knarkforbud-ar-i-otakt-med-tiden/#comments.)

Med den här statistiken i bakhuvudet är det svårt att hävda att vår narkotikapolitik är lyckad. Samtidigt verkar avkriminaliseringen ge helt andra konsekvenser. Man skulle kunna tänka sig att Nederländernas liberala inställning till narkotika leder till högre cannabisbruk. Men jämför man med till exempel USA, där den genomsnittliga livstidsprevalensen för cannabis år 2005 låg på 40.6%, så låg den i Nederländerna, samma år, på 22.6%. (Netherlands vs US. Hämtad: 130105, från: http://www.drugwarfacts.org/cms/netherlands_v_us.)

Givetvis har vi också Portugal som 2001 avkriminaliserade allt tänkbart drogbruk. Tio år senare var missbruket nere på 50% av vad det varit innan. Cirka 100 000 missbrukare blev cirka 50 000. Förbudsivrarnas profetior var helt fel. När de hade empirin svart på vitt var det svårt att komma med något svar över huvud taget.

Ståndpunkten om en narkotikapolitisk reform är inte något som ett par få drogliberala svenskar stödjer; det är en ståndpunkt som har tagits av många stora internationella företrädare. Däribland återfinner vi namn som Kofi Annan, Bill Clinton, Jimmy Carter, Morgan Freeman och Mario Vargas Llosa.

För mig är det här inte bara en fråga om om en given politiks konsekvenser utan en fråga om etik och moral. Det är ett argument som faktiskt underskattas i debatten. Är det verkligen rätt att kriminalisera brukare av vissa substanser som vissa grupper i samhället har dömt ut, och är det verkligen rätt att kriminalisera så många?

Enligt en studie som har gjorts på avloppsvattnet i Malmö brukar 10700 personer cannabis en vanlig lördagkväll. 1340 använde amfetamin. Var tjugonde person i Lund och Malmö var påverkad av något narkotikaklassat ämne enligt studien.

Om detta är ett genomsnittstal i hela Sverige är än så länge oklart, men man kan gissa på att antalet brukare av cannabis och andra droger en vanlig kväll i både Stockholm och Göteborg också är tämligen stort. Det skulle i sin tur innebära att man vill kriminalisera var tjugonde person. Utifrån dessa premisser kan man ställa sig två frågor: är det verkligen rätt att statens mål ska vara att kriminalisera var tjugonde person i en stad? Kan man verkligen anse att narkotikalagstiftningen upprätthålls?(Så många knarkar en vanlig lördag i Malmö. Hämtad: 130526. Från: http://www.expressen.se/kvp/sa-manga-knarkar-en-vanlig-lordag-i-malmo/.)

Enligt CAN(Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning) svarar 150 000 svenskar att de i alla fall har rökt cannabis en gång under senaste året. Förutsatt att det stämmer är lagen och polisens mål att, om de vill upprätthålla dagens narkotikalagstiftning, kriminalisera 150 000 svenskar för att de har inhalerat en substans som vi, i vår kultur, anser ska vara illegaliserad. Är det rimligt?(Hur många använder narkotika i Sverige? Hämtad: 130526. Från: http://www.can.se/sv/Drogfakta/Fragor-och-Svar/Narkotika/#6.)

En använd spruta. Något som sprutbyten skulle kunna förändra. Missbrukare behöver vård, inte straff.

Det är uppenbart att Beatrice Asks politik inte fungerar. Skärpta straff är inte vägen till en bättre och mänskligare politik, en avkriminalisering och en narkotikapolitisk reform är det. Tänk om, Beatrice Ask, tänk rätt.

beatrice-ask_734821c

 

 

andreas [at] frihetssmedjan.se

%d bloggare gillar detta: