Senaste nytt

Bara ett straff, tack

Högsta domstolen
Bild: Sveriges Radio

Gårdagen, den elfte juni 2013, var en stor dag för svensk rättstillämpning. Efter åtskilliga turer fram och tillbaka i såväl svenska som europarättsliga domstolar har Högsta domstolen i plenum fastslagit att det svenska systemet med skattetillägg och åtal för skattebrott utgör dubbelbestraffning.

Ne bis in idem (inte samma sak två gånger), eller förbudet mot dubbelbestraffning, har många gånger diskuterats med anledning av det svenska skattesystemet. Igår tog Högsta domstolen  slutligen ställning i frågan. I och med att avgörandet avvek från tidigare rättstillämpning avgjordes målet i plenum, det vill säga av samtliga sexton justitieråd.

Förbudet finns stadgat i artikel fyra i Europakonventionens sjunde tilläggsprotokoll, och är tillämpligt i samtliga länder som anslutit sig till konventionen. Bestämmelsen förbjuder inte bara dubbelbestraffning, utan också dubbelprövning, vilket innebär att förbudet slår till redan då den tilltalade för andra gången kallas till rättegång för tidigare prövad gärning. Till skillnad mot till exempel Schengenavtalet, som förbjuder dubbelbestraffning inom samtliga länder i Schengenområdet, stadgar Europakonventionen endast förbud mot två eller flera prövningar inom samma land.

I svensk rätt har möjligheten att låta Skatteverket utdöma skattetillägg och föra åtal för skattebrott för samma förseelse tidigare godkänts i flera mål. Rätten har i ett mål från 2009  menat att det faktum att de olika sanktionerna varit av administrativ respektive straffrättslig karaktär innebär att det inte rör sig om dubbelbestraffning. Att man använt sig av sådan argumentation är något märkligt, eftersom Europadomstolen tidigare samma år avhandlade just den diskussionen i det berömda målet Zolotukhin mot Ryssland. Europadomstolen fastslog att benämningar på olika sanktioner inom intern rätt spelar mindre roll, eftersom betydelsen av straffrättslig och administrativ karaktär är autonom och därmed oberoende av benämningar.

I ett annat mål, också det från 2009, valde rätten att fokusera på gärningsidentitet. Man undersökte då om det verkligen var samma gärning som prövats flera gånger. Rätten fann att det fanns en skillnad mellan de olika gärningarna bestående i att den åtalade gärningen fordrade grov oaktsamhet, till skillnad från förseelsen som föranlett skattetillägget. På grund av detta ansåg rätten att det rörde sig om samma brott.

Dessa tolkningar har diskuterats i doktrin, och det har inte varit alldeles självklart att ne bis in idem-principen tolkats rätt av svenska domare. Att förhållningssättet skulle komma att ändras hade nog vissa redan på känn tidigare i våras då det efterlängtade förhandsavgörandet från Europadomstolen i det så kallade Haparandamålet. I målet, som också rörde skattetillägg och skattebrott, hade Haparanda tingsrätt begärt förhandsavgörande i frågan om huruvida det rörde sig om dubbelbestraffning. I Advokatssamfundets referat står att Europadomstolen återigen konstaterar att dubbelbestraffning är förbjuden, såtillvida att de dubbla sanktionerna är av straffrättslig karaktär. Domstolen erinrade om de kriterier som används vid karaktärsbedömningen, och överlät sedan till tingsrätten att avgöra huruvida det svenska skattetillägget är av straffrättslig karaktär. I och med det här avgörandet kan svenska domstolar ha uppmanats att slutligt ta ställning i frågan, vilket Högsta domstolen nu har gjort.

Och visst är det av stor vikt att avgöra en sådan fråga. Ju fler mål som dömts i strid med nu fastslagen rättstillämpning, desto fler krav på skadestånd kan komma att väckas mot staten vilket påpekas i Dagens Nyheter. Gällande avgörandets retroaktivitet, det vill säga hur långt tillbaka i tiden avgörandet kan få verkan, tros alla avgöranden sedan Europakonventionen började gälla som svensk lag beröras.

Att slippa straffas för samma gärning mer än en gång är en given rättighet som återfinns i både Europakonventionen och EU:s rättighetsstadga. Det kan vid första anblicken tyckas vara en lätt fråga, men de juridiska frågorna kring de enskilda fallen är svåra. Bedömningen av huruvida det rör sig om samma gärning är en av dessa, liksom huruvida det rör sig om sanktioner av straffrättslig karaktär. Europadomstolens praxis erbjuder viss ledning, men den är bitvis tvetydd vilket säkerligen är skälet till att gårdagens avgörande dröjt. Med anledning av detta är det oerhört viktigt att Högsta domstolen i plenum en gång för alla avgjort det svenska systemets oförenlighet med en av de för rättssäkerheten viktigaste principerna.

Sara Graner Tyllman

sara [at] frihetssmedjan.se

%d bloggare gillar detta: