Senaste nytt

Avståndstaganden och felslut i retoriken

Är Monica Gunne för folkmorden i Rwanda, Ronneby blodbad, Nordkorea och att våren aldrig kommer? Totte Löfström dissekerar en debattartikel.

Med anledning av den krönika Aftonbladets Monica Gunne publicerade på Aftonbladet.se skulle jag vilja väcka några frågor. Värt att nämna är att jag inte vet någonting om hur Gunne ställer sig till dessa, men då hon inte berörde någon av dem i sin krönika blir jag ändå en aning orolig för hur det egentligen ligger till.

Det första som slog mig är att Gunne inte med ett enda ord nämner Ronneby Blodbad som utspelade sig år 1564. Kan det måhända vara så att Monica Gunne ställer sig positiv till att man urskiljningslöst mördade hundratals kvinnor och barn, för att sedan framställa detta som en stor seger i kriget mot Danmark? Jag vet som sagt inte bakgrunden till varför Gunne utelämnade detta i sin krönika, men då jag antar att hon lever som hon lär, drar jag slutsatsen att hon tycker att det var någonting bra.

Vidare blev jag också helt kall inombords när jag insåg att det inte finns en enda rad om folkmorden i Rwanda och Kambodja i Gunnes krönika. Jag vill inte dra några förhastade slutsatser av detta, men nog är det väldigt konstigt att hon, om hon nu är emot dessa folkmord, inte aktivt skriver det i sin text?

Listan på saker Monica Gunne inte nämnde i sin krönika kan göras lång – mycket längre än vad som får plats i en debattartikel – och kanske är det precis det som bäst vittnar om varför man inte kan resonera på det sätt Gunne gör i sin artikel. Inom retoriken används begreppet fallasier om argument som vid första anblicken kan tyckas hållbara, men som vid en närmare granskning visar sig innehålla direkta fel och luckor. En sådan fallasi är när man låter en del av något representera helheten – detta gör Gunne när hon, bara för att det finns kvinnoförtryckande strukturer inom delar av Islam, antyder att Omar Mustafa skulle sympatisera med detta. Detta är en fallasi som används flitigt inom rasistiska och främlingsfientliga grupper, och som man därför bör vara extra uppmärksam på i sådana sammanhang.

Det största problemet med Monica Gunnes krönika tror jag dock inte att det finns något ord för. Att hävda att utelämnandet av något skulle vara en indikator på att man sympatiserar med det man utelämnande är helt enkelt för dumt för att någon ska råka göra av misstag. Varje person med i alla fall en viss känsla för logiskt tänkande förstår att man inte kan få med precis allt man är emot i en debattartikel i Aftonbladet – i alla fall inte om man vill få den publicerad.

Vad Omar Mustafa har gjort sig skyldig till eller vad han är oskyldig till vill jag lämna osagt. Det finns olika åsikter om den saken och andra som är bra mycket mer insatta i frågorna än vad jag är. Vad jag däremot motsätter mig starkt är människor som argumenterar dåligt med lögner, felslut och misstänkliggöranden. Jag hoppas därför innerligt att Monica Gunne kommer med en förklaring på varför hon skrev på det sättet hon gjorde – kanske var hon trött, kanske ville hon få ordentligt med uppmärksamhet. Oavsett orsaken är det hög tid att hon förklarar sig och ber om ursäkt till Omar Mustafa.

Avslutningsvis skulle jag även vilja förfasas över att Monica Gunne inte heller tog upp något av detta i sin krönika: 11 september, apartheid i Sydafrika, global warming, regnskogsskövling, fågelinfluensan, burhöns, Sverigedemokraterna i riksdagen, apatiska flyktingbarn, REVA, att våren aldrig kommer, iPhone, Nordkorea, diktaturer i allmänhet, kärnvapen, tv-reklam, cykelstölder, Guantanamo och att affärerna aldrig har färskt bröd på söndagar.

Jag vill inte kleta på åsikter på någon, men visst är det oroande att sådana hemskheter helt utelämnades i Monica Gunnes krönika? Hur ska vi som läsare tolka det?

Totte Löfström
Retorikutbildare och politisk krönikör

Initiativtagare till Frihetssmedjan och tidigare chefredaktör 2011-2016.
Lila och grön nyliberal som brinner för mänskliga rättigheter.

per@frihetssmedjan.se

%d bloggare gillar detta: