Senaste nytt

Leder hemundervisning till indoktrinering?

Det värsta skräckargumentet och den främsta anledningen till att hemundervisningen förbjudits ligger i en oro för religiösa. Det är det vanligaste argumentet man hör ifrån folk som är för ett förbud och är nog en av anledningarna till att ateistiska Sverige förbjudit hemundervisning.

Att detta är det mest populära argumentet för ett förbud gör det inte till ett bättre argument, men det gör ändå att vi bör lägga ner mycket energi på att diskutera det argumentet.

Vi börjar från grunden genom att upprepa vilken typ av hemundervisning som jag försvarar. Det är en individens hemundervisning. Det är viktigt att barnen får sista ordet i frågan om hur de ska utbildas. Om de inte vill undervisas hemma av sina föräldrar ska inte föräldrarna ha den juridiska rätten att tvinga dem och om de inte vill undervisas i skolan så ska staten inte kunna ändra det.

Utifrån denna position kan vi nu resonera kring religiösas möjligheter att manipulera sina egna barn. Många föreställer sig en situation där religiösa sitter ute i skogen och läser högt ur bibeln för sina barn, likt det Sakine Madon berättar om i denna artikel.

En första invändning är hur många som egentligen hemundervisar av religiösa skäl. Ett annat argument är att även skolundervisade elever manipuleras då de ska uppfostras till att anamma en kristen moral. Detta är dock dåliga invändningar eftersom det fortfarande finns en möjlighet att den situation där religiösa fostrar sin barn till en viss religion ska uppkomma.

Ett bra argument grundar sig istället i en gedigen analys och en beskrivning av den fruktade situationen.

Vi föreställer oss att det finns en familj som befinner sig isolerade någonstans i skogen. De hemundervisar sina barn och förklarar att Gud finns och att det är den enda sanningen. De undervisar inte sina barn i någonting annat. Barnen har inte uttryckt någon vilja att ha det på något annat sätt.

Detta är enligt förbudsförespråkare problematiskt av flera anledningar. För det första så hindrar det barn från att träffa andra. Det är dessutom begränsande för barn har rätt till kunskap som är sann.

Vi börjar med umgängesbiten. Varje dag i varje situation så avstår folk från att umgås med andra människor. Vad som skulle göra detta fall kategoriskt annorlunda framgår inte. Vad som kräver ett förbud här är oklart.

Ett vanligt argument är att dessa individer inte vet vad de gör. De agerar inte för sitt eget objektiva bästa. De lider under falskt medvetande.

Det kursiverade begreppet myntades först av Friedrich Engels och är starkt förknippat med marxismen. Även om det är närvarande i nästan alla politiska resonemang som förs i Sverige så är det helt godtyckligt. Hur kan någon möjligen veta att dessa barn lider av falskt medvetande? De avviker från vad andra gör, men eftersom enbart individer handlar så avviker ju alla handlingar från normen. Detta kan således inte vara en acceptabel måttstock. Det saknas alltså objektiva kriterier för att avgöra vem som inte agerar för sitt objektiva bästa. Dessutom, hur vet vi att personer som pratar om falskt medvetande inte själva lider av det?

Ibland påstås också att barn specifikt inte kan fatta egna beslut. Men eftersom jag aldrig sett någon grundlig förklaring till varför barn skulle lida av falskt medvetande i högre grad än andra tänker jag inte ens diskutera det här.

Nu till det andra argumentet: barn har rätt till kunskap som stämmer. Kunskapen måste väljas ut på en objektiv basis av skolverket (vars arbete måste godkännas av högre instanser) eftersom att barn har rätt till kunskap som är sann. Men hur avgör vi att kunskapen är utvald på ett objektivt sätt? Vilka är kriterierna för detta? Och på vilket sätt är skolverket en garanti för detta?

Låt oss hoppa över de två första frågorna och anta att det går att opartiskt välja ut kunskap, hur ska skolverket kunna garantera detta? Hur vet vi att skolverket själva inte är partiska?

Det kan vi inte veta. Även om de må ha en förklaring till varför de valt att lära ut en teori över en annan så är det ett partiskt val. Skolverket kan i lika hög grad som hemundervisare ha valt ut viss kunskap för att de har ett egenintresse i att förmedla en viss information oavsett dess sanningshalt. Och det är ingen kategorisk skillnad mellan att hemundervisare kan välja ut viss information och att skolverket ser till att lärare undervisar om Gustav Vasa och inte om Nils Dacke.

Alltså är inte en traditionell undervisningsform mer objektiv än en hemundervisning, oavsett om hemundervisarna själva får bestämma vad de undervisar. Båda innefattar val som kommer att bero på subjektiva åsikter.

Det vanligaste argumentet för ett förbud av hemundervisningen går alltså att vända emot traditionell undervisning också. Men eftersom det inte finns något typ av intresse för att diskutera den här frågan har detta perspektiv missats. Jag hoppas att jag med detta inlägg lyckas uppmana folk till en liten mer konstruktiv diskussion kring just de religiösa och hemundervisningen.

%d bloggare gillar detta: