Senaste nytt

Lärarlegitimation är inte synonymt med kvalitet

KRÖNIKA. Jag tycker att bilden av politisk utveckling är spännande. Speciell snabb utveckling. Speciellt så snabb att det inte går att utvärdera om systemet är bra eller inte. Sedan 2006 har Alliansen gjort många utbildningspolitiska förändringar och det går inte att påstå att det går långsamt, men problemet är om ändringarna egentligen fungerar.

För några dagar sedan möttes jag av en människa som slog armarna om mig mitt på Kungsholmen i Stockholm. Jackan var bekant, ansiktet var bekant och leendet var bekant. Denna person hade jag mött under en praktik i en högstadieskola för några år sedan. Då var han en osäker kille som älskade teater, vilket då var det mest pinsamma i hela världen. Nu går han estet-programmet på gymnasiet.

Jag ska precis fråga hur det går för honom. Hur sommaren har varit och hur det känns att börja gymnasiet. Innan jag hinner det säger han att han vill tillbaka till sin högstadieskola. Gymnasiet ser inte hans behov.

Som nyfiken lärarstudent frågar jag direkt om högstadieskolan gjorde det. Nej, svarar han. Ingen ser vad han vill göra. Och ingen vill hjälpa honom på hans väg till att bli skådis.

Utom en lärare. En gammal musiker som ville prova på något annat ett tag. Han var lärare i musik och engelska och fick undervisningen rolig och kunde förmedla kunskap på ett annorlunda sätt som passade denna unga blivande skådis. Det blev dock inte långvarigt, eftersom läraren var obehörig och fick sluta. Allt enligt Skolverkets riktlinjer.

Detta gör mig ledsen att höra.

2010 framkom att alla lärarutbildningar måste söka ny examinationsrätt och det visar hur graverande situationen är. Två år är kort tid och så mycket har förmodligen inte hunnit bli gjort. En relevant fråga i sammanhanget är dock om lärarutbildningen är någonting som bör och ska legitimeras? Är utbildningen av den kvalitet att den ger framtidens lärare bra pedagogiska verktyg som de har nytta av i det praktiska arbetet som lärare?

Under tre år på lärarprogrammet har jag läst 7.5 poäng ren pedagogik. Mer kommer jag inte att läsa. Det är svar på frågan.

Jag kan förstå tanken med att kvalitetssäkra de lärare som ska undervisa i skolan. I och med tidig betygssättning har lärarna en viktig roll som kan påverka en annan människas liv. Att göra den bedömningen av en annan människa ska inte vem som helst göra, utan det ska ske på vetenskapliga grunder samt erfarenhet. Erfarenhet som man får genom studier och praktik.

Som lärarstudent får jag ofta lära mig om vikten av utvärdering och uppföljning i samband med undervisning. Varför gäller inte även det politiken?

För att få lärarlegitimation måste man ha en lärarexamen, men innehållet eller hur bra studenten har gjort ifrån spelar ingen roll. I och med de brister som har framkommit om lärarprogrammet torde det inte vara svårt att gå den utan att visa upp speciella färdigheter som lärare.

Intagningsprov? Mer färdighetstester? Mer pedagogik? Det finns mycket att göra som gynnar både eleverna och lärarna. Reglering utan utvärdering tror jag inte på.

Först när lärarutbildningen är komplett kan man införa legitimation.

I och med införandet av lärarlegitimation är det lärarna som är i fokus istället för eleverna. Det är synd, för utan elever är det ingen idé att över huvud taget utbilda lärare. Alla barn har en enorm potential som hela tiden kan utvecklas. Där har skolan en viktigt roll och då ska fokus vara på rätt saker.

Folkpartiet har propagerat för ett avskaffande av ”flumskolan”, men går man verkligen rätt väg?

Då tror jag på snabbare och effektivare utveckling där man gör om det som har blivit fel och behåller det som är rätt. Då tror jag att min elev som jag träffade en kall novemberdag kan bli världens bästa skådis. Men då måste systemet gå rätt till.

Jessica Schedvin

Lärarstudent, skolpolitisk åsiktsmaskin och liberal.

jessica [at] frihetssmedjan.se

%d bloggare gillar detta: