Senaste nytt

Staten vill ha koll och kontroll på personer med personlig assistans

1994 är ett viktigt år för många personer med funktionsnedsättningar eftersom det är året då assistansreformen antogs av en enig riksdag. För många av oss som har rätt till personlig assistans så innebär reformen att vi för första gången i historien blir betraktade som fullvärdiga samhällsmedborgare. Att vi inte längre är patienter utan medborgare.

Om man innan 1994 behövde hjälp med att klara det som är mest privat och integritetskänsligt t.ex. hygien, av/påklädning, måltider, toalettbestyr eller kommunikation så fanns få alternativ. Här är några:

  • Familjemedlemmar som utförde sysslorna utan betalning i de fall det fungerade för familj och den som behövde hjälp.
  • Hemtjänst där du inte kunde bestämma varken tider, personal eller hur arbetsuppgifterna skulle genomföras.
  • Långvården för de personer med störst hjälpbehov. Att vara 20 år och bo på långvården bland de äldsta och mest sjuka var inte en helt ovanlig lösning för personer med omfattande behov av hjälp. Vad den ”lösningen” gjorde med unga människor är inte svårt att förstå.
  • Gruppboenden där du själv inte kunde välja personal eller vilka du skulle bo med.

Alla alternativen har gemensamt att personen som behöver hjälp inte blir sedd som en unik människa med rätt att själv bestämma över sitt liv och hur det ska levas.

Det har också gemensamt att i de alternativ som inte innebar att familjen hjälpte familjemedlemmen så bestämde kommunen eller staten allt. Bokstavligen. Med hemtjänst eller vårdpersonal som utförare. Möjlighet att själv kunna påverka var mycket liten.

1994 då assistansreformen kom så innebar det att t den gav personer med stora och varaktiga funktionsnedsättningar självbestämmande och myndighet över sitt liv. Ett reellt medborgarskap. En möjlighet att kunna leva som de flesta andra.

Det var då. Nu stundar andra tider.

Få frågor har engagerat frihetsälskande personer så som de som rör integritets- och sekretessaspekter som till exempel FRA. Vad som nu håller på att ske drabbar visserligen enbart de personer som har rätt till personlig assistans men frågan är för den sakens skull inte mindre viktig.

Kontrollen började redan förra året då Försäkringskassan började med sina nya bedömningsformulär vid ansökan av personlig assistans. Ett mycket omfattande dokument som innebär att den som söker personlig assistans måste svara på frågor som var för sig kanske inte känns så jobbiga att svara för de flesta. Men som när man ser helheten blir ett omfattande dokument om en människas vardag som det mesta som de flesta skulle anse vara känsliga och integritetskränkande. Frågor som hur ofta man går på toaletten, vad man lagar och äter för mat, sexuella preferenser, hur ens sociala liv ser ut, fritidsintressen, hur man sköter sin hygien, sköter sin ekonomi och många andra saker. Varje enskild sak den som söker personlig assistans för ska även klockas i minuter och sekunder. Vet du själv exakt hur många minuter det tar för dig att gå på toaletten? Att duscha? Eller sätta på dig dina underkläder? Dina skor? Oavsett årstid? Tänk dig sedan att Försäkringskassan frågar dig varför det tar just si eller så många minuter och varför det varierar från dag till dag just för dig. Du måste kunna motivera varje sekund det tar att göra varje moment. När frågorna är ställda så tas ett beslut om det du säger kan verka rimligt eller inte. Därefter lagras informationen hos involverade myndigheter.

Är tidsräkningen så obetydlig? Nej självklart inte. Ingen ska ha fler assistanstimmar än vad som behövs. Det är sättet som informationsinsamlandet görs som är otrevligt. Istället skulle det kunna gå till så här:

  1. Först tar man ställning till om personen som söker rätt att få personlig assistans uppfyller LSS-lagens krav på tillhörande av personkrets som ställs för att få personlig assistans. Detta bör göras med utförliga och relevanta intyg från re/habiliteringsteam och/eller läkare som träffat och själv undersökt personen.
  2. Om funktionsnedsättningen är livslångt bestående utan rimliga möjligheter till ”tillfrisknande” så bör det ligga till grund för att man då har rätt till personlig assistans livet ut. Antalet timmar kan däremot variera beroende på vart man står i livet och dess olika utmaningar samt livsstil.
  3. Antalet assistanstimmar per vecka bör grundas på frågor som Vad behöver du hjälp med? När behöver du hjälp med det? Hur ofta behöver du hjälp med det? På vilket sätt ska hjälpen ges? (Det kan finnas tillfällen då andra insatser för vissa personer kan vara bättre val än personlig assistans) Istället för en hetsjakt på timmar och sekunder och mycket intima frågor om det mest personliga.

Nu är det dags för nästa inskränkning och kontroll från staten över personer som har blivit beviljade personlig assistans.

Socialdepartementets lagrådsremiss ”Ökad säkerhet vid beslut om utbetalning av assistansersättning” föreslår att oanmälda hembesök ska kunna göras hos assistansberättigade som har anhöriga som assistenter. Försäkringskassan och kommunen ska kunna kräva hembesök vid assistansutredningar och anordnarna blir skyldiga att lämna uppgifter till Försäkringskassan och socialdepartementet om hur assistansersättningen används. Vilka som kommer att få lämna uppgifterna? Jo de personliga assistenterna.

Vad som händer om den som är assistansberättigad inte är hemma när myndigheten kommer på oväntat besök framgår inte. De allra flesta som har personlig assistans sitter nämligen inte hemma och dricker kaffe hela dagarna och rullar tummarna (de som rulla tummar kan). Utan tvärtom så kan de, tack vare den personliga assistansen, arbeta, studera, ha ett socialt liv, leva som engagerade partners eller som föräldrar med allt som det innebär, shoppa eller vara engagerad i något aktivt fritidsintresse. Allt det som inte var möjligt på ett lätt sätt innan 1994.

All denna nya kontroll som föreslås har sin grund i de, med all rätt, mycket uppmärksammade fallen av fusk med den personliga assistansen.

De bedrägerier som förekommit inom den personliga assistansen är allvarliga saker. Något som verkligen inte borde förekomma. Men sedan när är det socialdepartementets sak att utreda bedrägerier? Det torde vara en sak mellan åklagare, polis och brottsoffer (i de här fallen oftast Försäkringskassan eller kommunen). Istället för att låta angivarpiskan vina som kollektivt straff över alla personer som har personlig assistans.

Det har också börjat komma signaler om att personer med funktionsnedsättningar har det ”för bra”. Att det vore bättre att återgå till det gamla med gruppbostäder och hemtjänst. Att staten återigen ska detaljbestämma hur andra människor ska leva.

De allra, allra flesta med personlig assistans har inget att dölja. De skulle klara av både hembesök och att deras personliga assistenter kan ge rapporter till myndigheter med jämna mellanrum. Men det är inte det som det hela handlar om. Det handlar om människosynen. Det handlar om mänskliga rättigheter. Det handlar om få leva som en medborgare som de flesta andra. Att kunna få leva fritt utan att behöva få leva med vetskapen att allt om dig och hur du lever finns lagrat i arkiv som ingen egentligen vet hur de sedan används.

Läs gärna assistanskolls utmärkta artikel som grundar sig i en intervju med förbundet Rörelsehindrade Barn och Ungdomars jurist.

  • Och vi fick privata assistensbolag som för ut brukarnas pengar ur landet….Och ett fusk med assistensersättningen utan dess like.

%d bloggare gillar detta: