Senaste nytt

Vad ska vi med Pride till del IV – Pride är politik

Pride Rörelsen uppstod 27/7 1969, Judy Garlands begravning, en polisrazzia mot Stonewall-in och kravaller och upplopp som följer skriver historia. Pride handlar om att låta folk ta plats, att låta folk vara den de är. Pride är en motståndsrörelse mot att anpassa sig efter normer och förväntningar, att passa in. Pride är politik.

Detta borde inte behöva upprepas, dessvärre tenderar den unga  HBTQ-rörelsen i Sverige att vara historielös när den inte vill kännas vid Stonewall eller prata om AIDS, dagens ungdomar ser Pride som ett tillfälle till att få ligga, träffa folk och få vara sig själva en stund. Och det måste de ha rätt till, för det tillhör ungdomen. Rätten till att få känna sig fri, accepterad och välkommen är den centrala delen av Pride. Det är politik i sig, politik och parlamentarism är inte samma sak. Politik kan vara att dansa på gatan i fjäderboa, att tillskansa sig det allmänna rummet, att få ta plats. Det är därför ytterst beklämmande när folk vill förminska Paraden till att vara en klang och jubelfest utan betydelse. Snarare är Paraden politisk sprängkraft i det att den vågar vara det. Det finns andra aspekter av Pride också, som det yttrest olämpliga i att Migrationsverket med den politik de genomför går i paraden, ett sätt att plocka en billig politisk poäng. Pride som sådant bör inte driva en egen agenda, förutom rätten att plats och bör därför inte heller förvägra demokratiska organisationer att gå i paraden. Däremot bör de som vill påpeka det omoraliska i Migrationsverkets medverkan ha sin rätt att göra det. De får även gärna protestera mot både militärer och polisers medverkan, det är en fråga om yttrandefrihet. Vad som inte är acceptabelt är att som Ofog gjorde förra året hänga ut enskilda medlemmar. Pride bör vara en paraply organisation som samlar de som ställer upp på samma vision, men en viss självrannsakan bör göra. En organisation som gjort det är KD, som valt att inte gå i paraden. Det är inte en fråga om bristande respekt eller att de ratar, utan att de ställer sig utanför eftersom de inte sällar sig under det paraply som Paraden utgör. Jag tycker att vi bör hedra KD för detta.

Vad KD istället har gjort är att medverka på Pride House, vilket är en del av paraplyet som inte märks lika mycket. Pride House är en samlingsplats för föredrag, seminarium, debatter och utbildningar. Kultur blandas med parlamentarism.  Det är här politiken får sin plats mer konkret, här förs sakfrågor på ett annat sätt. Det är en brokig skara som anordnar punkter i House, men med samma utgångspunkt: De vill konkretisera Prides politiska innebörd. Man kan säga att Stockholms Prides tre ben utgör tre sidor av samma mynt. Pride Park är frizonen där du kan vara dig själv och slipper bli sedd som ett ufo. Pride House är plattformen för att diskutera rörelsens utveckling och vilka frågor som är viktiga. Pride Paraden är manifestationen för din rätt att vara den du är, utan att behöva be om ursäkt för det.  Alla tre är politik på sitt eget sätt och skapar tillsammans en kraft som inte skall underskattas eller avpolitiseras. Under Pride blir Kikki Danielsson lika politisk som RFSLs ordförande Ulrika Westerlund, de är båda med och skapar möjligheten till en värld där inte bara en form av leverne är önskvärt eller premierat utan där alla nyanser i regnbågen har sin egen rätt att existera.

emil [at] frihetssmedjan.se

%d bloggare gillar detta: