Senaste nytt

Recension: Oscar Swartz: A Brief History of Swedish Sex

Jag har läst Oscar Swartz nya bok om ”svensk sex”, Assange och moralpanik. ”Hur nationen som gav oss fri kärlek omdefinierade våldtäkt och startade krig mot Julian Assange”, skriver Swartz på omslaget. 

Boken är full med intressanta fakta men är djupt problematisk. Den visar men visar hur absurd den svenska debatten är. Det finns två extremer i den svenska debatten: extrema feminister och antifeminister och båda extremerna missar frivillighetens och medgivandets betydelse.

Det är absurt att det där med MEDGIVANDETS och FRIVILLIGHETENS betydelse i samband med sex ska vara en kontroversiell historia än idag, 2012. Varför kan man inte inse att kvinnor och män ska ha rätt att säga nej när som helst vid sex, och att alla ska ha samma rätt att säga ja när de vill, även t.ex. sexarbetare.

Swartz bok

Den ena extremen beskriver Swartz ofta ganska bra. Det är den svenska moralpanikens kamp mot porr, sexarbete och omoral.

Swartz går igenom mycket av detta kronologiskt. Vi läser om porrskådisen Göran Eurenius som sparkades från Vänsterpartiet för att han var porrskådis. Vi läser om Carina Hägg (s) som år 2000 ansåg att porr var samma som våldtäkt och om Veronica Palm som 2004 ville förbjuda porr. Vi läser om domen mot Billy Butt som fastställer att ingen 20åring skulle frivilligt vilja ha sex med en nästan 50årig Butt, trots hans kändisstatus. Vi läser negativa generaliseringar om män som Gudrun Schymans talibantal. Vi läser om förringande uttalanden om sexarbetare och uttalanden om att sexarbetare bara är offer och sexköp ungefär samma sak som våldtäkt.

Swartz har en poäng. I kampen mot porr och sexarbete har man i Sverige valt att strunta i om sexarbete är frivilligt eller inte. En sexarbetare ses som ett offer och en som köper sex, eller en porrblaska, ses som en som utnyttjar offret.

Det har sina konsekvenser. Det finns sexarbetare i Sverige som våldtagits i hemmet då de haft en dejt. Våldtäktsmannen har då fått ett straff som är mindre än straffet som denna sexarbetares klienter fått då de upptäckts.  Vad sänder man då för signaler om frivillig sex bestraffas hårdare än våldtäkt?

Oscars misstag

Det missar extremfeministerna, men även Oscar Swartz missar detta totalt. Redan från början när man läser boken ser man att något är fel.

Oscar börjar med att gå igenom den sexuella frigörelsen i Sverige från 50-talet och framåt. Men först när han kommer fram till 1976 i sin kronologiska berättelse kommer frågan om kvinnors (och mäns) rätt att slippa våldtäkt in i berättelsen och då i samband med att han skriver om hur den sexuella revolutionen och frigörelsen i Sverige slås tillbaka. 1975 till 1976 stoppas den sexuella frigörelsen. Boven bakom det är dels regeringen dels Maria Pia Boethius. Det de gör som stoppar den sexuella revolutionen är, menar Swartz, att man introducerar begreppet sexuellt tvång.

Swartz introducerar här ett tema som går igen gång på gång i boken. Att ”tjatsex”, och ”sexuellt tvång” blir straffbart ser han som något en del av problemet. Det Swartz opponerar sig är faktiskt nåt så grundläggande för den sexuella friheten som begreppet ”ett nej är alltid ett nej”.

Här är några exempel.

May 1976. Boethius puts a stop to Swedish sex liberalism

Maria-Pia Boethius, a 28-year-old left wing journalist who will become one of Sweden’s leading feminists, publishes the debate book Skylla sig sjalv (Blaming oneself). It is a thorough attack on the Swedish sex liberals in general and the Sexual Crimes Commission and its male dominance in particular. In hindsight, it turns out to be the mortal blow for Swedish sex liberalism.

The book was the result of a debate that she initiated through a series of ten articles about rape that Expressen let her publish in January and February 1976. Boethius had been inspired by radical feminism when she visited the USA. In the first article she took up Susan Brownmillers book Against Our WHI, which claims that rape is not a problem between two individuals. It is a mechanism that the male sex utilizes in order to control the female sex.

In the next article Boethius struck at the inquiry report SOL’ 1976:9 by the Sexual Crimes Commission. They had not published their law proposals vet, but Boethius had called to ask questions. In March the report appeared and in May 1976. Boethius1 book was published. Boethius was upset that the commission graded abuse. She asked, “if a woman is assaulted and battered in a park by an unknown assailant”, should this be seen as the same crime as “when a woman lies on a sofa in the living room and has agreed to petting and then says no”?

In particular she raged against criminology professor Knut Sveri who held a liberal view of sexuality where it was presupposed that one must understand whole sequences of events to finetune the view of what occurred. Concerning “pick-up cases” he wrote: “In general it falls out well without major complications. In the cases that lead to abuse against the woman, the parties have somehow misunderstood each others intentions. The sexual rules of the game have not been followed (…) many of these women themselves appear to contribute to building up the sexual atmosphere that triggers the criminal act.”

Boethius and more and more of the women’s movement argued that the Commission relativized rape by taking into account how the woman acted in something called a “sexual game”. The male and only the male was to blame.

***

l July 1984. New laws: First rape redefinition

The new laws proposed by the Sexual Crimes Commission of 1977 come into effect. The rape crime was substantially extended. Acts that were already illegal were upgraded from “less aggravated rape or “coercive immorality” to full rape. The crime had so far only concerned vaginal intercourse between man and woman but now became gender neutral and extended to all “sexual intercourse that is comparable to vaginal intercourse.

A requisite was that the sexual intercourse be obtained by threat or coercion, but it was now extended through  inclusion of more kinds of threats. The relation between the parties or provocative behavior from the woman’s side should never be considered. Sex crimes now fell under public prosecution. So far the accuser herself would normally have to file for a prosecution, with the prosecutor being allowed to independently pursue cases only if it was warranted by public interest. Sexual crimes had to be filed within six months of the purported event. This rule was now abolished.

***

15 November 2007. Girls taught to say NO and report their lovers

A grand propaganda campaign is initiated by authorities in and around Stockholm. The background is the exploding figures for sex crimes. The goal of the campaign is to eradicate all sexual abuse.

Okejsex.nu (Okaysex.now) is organized by Operation Kvinnofrid (Operation Women’s Integrity), a body created by a network of eleven authorities and public organizations, whose steering committee consists of five women (and no men). The Work Group for Operation Women’s Integrity consists of six other women (and no men). The campaign targets 15-30 year olds. The women in the work group for Okejsex.nu have commissioned well-known cartoonists to create posters with scenes in life where the sexes meet. The solution to sex problems is to teach boys self-control, since girls in reality don’t want to have sex very often.

One poster asks “Been through ‘pleading sex’?”. It shows a girl and a boy, sitting in a bed, almost nude, at a party with beer-cans lying around them. He says: “But come on! We’ve fooled around! Do not be so boring! Her response: “NO! I don:t want to! He pleads: “Dont you like me anymore? Please, please … can:t you
be a little kind …”

One poster carries the headline: “Been through drunk sex?” In a sofa at a party or a club a young man and woman sit at a table,, cheering with beer. She thinks: “What a nice guy …” He thinks: “… is she drunk enough?” One poster has the headline: “Been through a no that didn:t stay a no?’ A fabulously cute young man stands with a beer in his hand, in a dance club against a background of lights. He looks very good-hearted, longing and romantic. He tilts his head in her direction and says with closed eyes: “But I want to.” She is a pillar of ice with crossed arms and wide-open and alert but dismissive eyes. Her response: “NO!”

In the main brochure of the campaign a media celebrity tells what okay sex means for him: “If she wishes to proceed fast I can go along, but I let her set the pace.” The campaign issued a 144 page booklet with questions and answers which gave a message that could not be misunderstood: Girls should always and only think of themselves. Just as the boys: They should only think of the girl and her emotions and wishes and never of themselves. Girls are encouraged to put on provocative clothing, drink, flirt, fool around, join boys from the pub, lie down in their bed, excite them – but at the last second say no. She must never question whether this is actually “okay sex” to act in such ways, since it is her legal right to do it.

If something did not feel good, girls are reassured that they must report their boyfriends, dates or lovers to the police. The campaigners stress that the legal definition of rape is wider than most people believe and that girls should indeed go to the police ten times as often as today. “If sex is achieved through begging and pleading (…) then it is rape”, says the campaign expert and psycho-therapist Monica Mardell.

Det sorgliga är att Swartz faktiskt gör samma misstag som de extremfeminister han kritiserar. Han förringar medgivandets betydelse, frivillighetens betydelse. Ett ja ska vara ett ja, men i hans värld är ett nej inte ett nej.

Att strunta i vad sexarbetarna anser, att dumförklara som ”offer” mot deras vilja, att strunta i deras medgivande är att trampa på dem. Det är att inte bry sig om vad DE vill. Men det är faktiskt lika mycket brist på respekt för individen att förlöjliga begreppet ”ett nej är alltid ett nej”. En kvinna och en man har rätt att säga nej, till och med i sängkammaren. Allt annat är att trampa på folks idén om medgivandet, om frivilligheten.

Vi behöver mer BDSM i Sverige!

Istället för denna fars där debattörer tävlar i att förlöjliga principen om medgivande och frivillighet behöver vi ett nytt tänkande i Sverige. Vi behöver sätta medgivandet och frivilligheten först. Var och en ska givetvis ha rätt att säga nej till sex när som helst han eller hon vill, men var och en ska givetvis ha samma rätt att säga ja, närhelst han eller hon vill.

Det är nästan absurt att den svenska debatten år 2012 ska försigå utan att man förstår betydelsen av ett ja och ett nej. Tänk att folk än 2012 ska säga att medgivande och frivillighet är oviktigt eller skrattretande.

De svenska debattörerna, från extremfeministerna som offerförklarar sexarbetar, till Per Ström och Oscar Swartz skulle behöva gå i skola hos BDSM-utövare.

BDSM-utövarna i Sverige har nämligen en mycket livlig och aktiv diskussion om gränser för sexualiteten. Frivillighet och medgivande är begrepp som står i centrum för deras sexuella utövande.

Det finns många i BDSM-communityn som är noga inför dejter. Man delar ofta checklistor med varandra. Där kan den undergivne och dominanten fylla i vad de gillar sexuellt. Vill de bli bundna, eller få pisk eller smisk då de har sex. kan de tänka sig ”rapeplay” eller trekanter. Och hur. (En sån checklista kan man hitta här.) Ofta diskuterar man mycket ingående och noga hur gränserna för medgivandet ser ut och det är ytterst den undergivne som bestämmer var gränserna ska gå. Dominanter och undergivna är mycket noga med att inte gränser överträdes.

Medgivande och frivillighet är A och O. begrepp som RACK och SSC diskuteras hela tiden i bdsm sammanhangen i Sverige, och alltid med tanken att det som vuxna medgivande människor vill är rätt och det som de inte vill är fel. Ett nej är alltid ett nej och ett ja är alltid ett ja.

Oscar borde lära sig mer av detta.

Oscar Swartz bok är problematisk och utgör inget alternativ till den extremfeminism han ogillar. Vill man försvara rätten att säga ja, att ett ja alltid är ett ja, så gör man det bäst genom att lika hårt försvara rätten att säga nej, att ett nej alltid är ett nej. Frivillighet och medgivande är viktiga saker, inte något man bara ska förringa hur som helst.

Läs mer i dessa artiklar om ”BDSM-domen och frivillighetsbegreppet”, ”Det där med frivillighet är inte alltid så lätt” och ”Kan demokrati existera utan samtycke, Carina Hägg”?

%d bloggare gillar detta: