Senaste nytt

Klasshat: därför menade Hjalmar Branting att Åsa Linderborg och Göran Greider har fel

Natten mellan den 11 och 12 juli 1908 sprängdes ett fartyg i Malmö hamn: Amalthea, ett logementsfartyg med brittiska strejkbrytare. Explosionen dödade en strejkbrytare och skadade 23.  Debatten efter dådet blev omfattande och kom att handla om hat, och klasshat, och med det våld, skulle vara legitimt i den politiska debatten eller inte.

Argumentet var enkelt. Är hat legitimt i politiken om det är en underklass, eller kuvad grupp, som hatar en överklass eller förtryckarna. Och: är våld som en grupp i underläge utövar mindre allvarligt än det en grupp i överläge utövar.

Alla eventuella likheter med dagens debatt om klasshat är ingen slump. Detta är en debatt som pågått lång, lång tid. Bortom utförsäkringarna, bortom Lenin, bortom Aftonbladets absurda försvar för klasshat idag.

Jag håller med Jens Liljestrand: hatet krymper människor. Åsa Linderborg och Göran Greier och de andra som romantiserar hat romantiserar något som krymper och förminskar människorna i den underklass de vill försvara.

Men jag är inte ensam om det. I praktiken alla svenska politiker, med undantag av en del kommunister som odlat klasshatsretoriken, och rashatande nazister, har i över 100 år varit överrens om att hat förgör. Hat och politik hör inte ihop! Det första världskriget och det andra världskriget med all sin förrödelse, och förhistorien som ledde till världskrigen visar med all tydlighet att så är fallet och att hat förgör.

Även socialister har varit mot hat. Sveriges Kommunistiska Parti bildades 1917 och i dess ledning fanns Ture Nerman, Zeth Höglund och Carl Lindhagen. Tre personer som alla sa nej till hatet. Ture gav ut den fantastiska boken ”Folkhatet! 1918 och deklarerade att hat mot en klass är lika förrödande som hat mot en grupp. Efter några besök i Sovjet tog han avstånd från Sovjetkommunismen och sa offentligt att Sovjets kommunistiska experiment kollapsat på grund av hat.

Alla tre lämnade kommunistpartiet efter några år och gick in i Socialdemokraterna. Klasshatet, och vurmandet för Sovjet, fick dem att må illa.

Socialdemokraterna tog avstånd från hat tidigt. Men det blev akut 1908. I och med Amaltheadådet. Ungsocialisterna runt tidningen Brand och Hinke Berggren, utbasunerade att nu skulle det flyta blod, folks klasshat skulle störta överklassen. Vi läser ur Brand den 25/7 1908.

Nog låter han lite som Sebbe, killen som mordhotat Jimmie Åkesson. Underklass, och ”förtryck”, motiverar användandet av våld… och hat.

Socialdemokraternas partiledare, Hjalmar Branting, svarade på denna form av retorik som BRAND förde fram och sa NEJ! Underklass motiverar inte våld. Även strejkbrytarna har barn, skrev han  den 14/7. Även de som gör något vidrigt. Brottslingar, eller strejkbrytare eller vad det än må vara, är människor och har ett egenvärde, precis som du och jag… och de har barn!

Dagen efter skrev Branting en till lång artikel i Socialdemokraten.

Där skrev Branting att ”våldet är en reaktionär makt”. Våld och ”klasshat” är nåt som de som styr kan få hålla på med. Vi Socialdemokrater vill annorlunda, menad han. Vi tar avstånd från hat eftersom hatet alltid drabbar de oskyldiga.

Vi läser:

Vår lösning på orättvisorna är inte klasshat, utan ”klassmedvetenhet”, skrev Branting i tidningen och sa sen:

Vår uppgift är att klargöra för arbetarna att också i nutidens skenbart jämlika samhällen pågår en klasskamp, nämligen mellan egendomslösa och besittande. Vår uppgift är sålunda att göra arbetaren medveten om varför hans klass kämpar, nämligen för ett verkligt jämlikhetens samhälle utan klasser. Och medlen härtill heter icke som ”A.-B” inbillar sig, klasshat, det heter klassmedvetande, solidaritet.

Resultatet av Amaltheadådet var att en skiljelinje drogs i svensk politik mellan de som var för hat och de som var mot, de som var för våld och de som var mot. Verkningarna av detta ser vi än idag, 104 år efteråt.

Kanske var det ställningstagandet mot våld som gjorde att Branting och de andra stoppade kommunismens framväxt i Sverige och förhindrade att vi fick det som Sovjet? Kanske det ställningstagandet var anledningen till att den svenska nazismen aldrig kunde växa sig stark på 30-talet? Vi hade väljare som sa nej till hat och våld i politiken!

Det känns lite bedrövligt att jag som liberal ska behöva undervisa vänstern i vänsterns egen historia. Men ibland är det nödvändigt. Det är det nu. Klasshatet har börjat beskrivas som något positivt bland folk som borde veta bättre än att kombinera politik och hat. Lenin utmålas som en bättre förebild än Branting i Aftonbladet. Många i och utanför vänstern har dessutom romantiserat och relativiserat hiphoparen Sebbes hot om politiskt våld och mord (!) mot Sverigedemokrater.

Efter Amaltheadådet 1908 sa stora delar av vänstern nej till hat och våld. Efter världskrigen och efter att ha sett klasskampen i Sovjet utveckla sig till terror har ännu fler sagt nej. Det vore bedrövligt om det skulle börja bli ok att prata om hat och politiskt våld igen inom vänstern. Eller att, ve och fasa, det skulle anses mer ok om nån i underläge utövar våld mot, eller hatar, en grupp i överläge…

Jag är mot orättvisor också, men det går att vara mot orättvisor utan att hata grupper i samhället. Hjalmar Branting, kommunisten Ture Nerman och de andra hade rätt.  Rashat, judehat, klasshat är inte samma sak, men alla former av hat mot grupper slår mot ALLA individerna i en grupp, även barnen… Glöm inte det nästa gång du ser någon prata väl om klasshat. Därför sa Hjalmar Branting att Åsa Linderborg och Göran Greider har fel!

  • Micke

    Det vore bedrövligt om det skulle börja bli ok att prata om hat och politiskt våld igen inom vänstern.
    ———————————————————————

    Den absoluta majoriteten i vänstern har tagit ställning om och om igen till våld som metod och sin egen skuld. Relativiserandet av denna skuld är idag marginellt och inte MONUMENTALT som det förnekande högern ägnar sig åt om sin roll i fascismens och nazismens framväxt.

  • Silly

    Håller inte med här. Ditt blogginlägg dryper av moralism och rädsla. Varför ska underklassen behöva stå ut med sin lott? För att gud säger det? För att lagen säger det? För att moralen säger det?
    Tänk dig själv att du lever på marginalen. Du arbetar 14 timmar per dag. Du känner med hela kroppen att du inte har någon framtid. Du känner att ingen i samhället vill dig väl. Du föraktas för att du är fattig. Du stängs ute. Du ser överklassen leva i lyx.
    Sån var miljön för underklassen i Sverige anno 1908. Och sån är miljön för underklassen i många av världens länder i dag. Och jag tror att då precis som nu händer det att individer ur denna underklass känner att de står utanför allting: den allmäna moralen, lagens ramverk, sunt förnuft och anständighet. Man stannar upp och tänker: ”Varför ska jag snällt och tålmodigt acceptera denna misär? Varför? För vems skull?”
    Några kanske tar sina liv. Andra börjar hata. En minoritet börjar hata så mycket att de tar till våld. Hellre säga ifrån än att dö utblottad och osaknad.
    Sådan är den miljö underklassen befinner sig i. Se den för vad den är. Men framför allt: se det tysta hatet mot underklassen. Se likgiltigheten, laissez faire-politiken, nedlåtenheten. Se Ådalen 1931.
    Om du verkligen är emot våld ska du ta först ta itu med klasshatet som kommer uppifrån. För visst är det så att allt hat är förkastligt. Men det är framför allt inkomstklyftorna som är grunden till underklassens hämndbegär. Ju större klyftor, desto större hat.

    Och en sak till. Dina skriverier om Sebbe, som faktiskt bett om ursäkt, liknar allt mer en sorts vuxenmobbning. Det är också en sorts hat att svartlista människor på detta sätt.

    • Göran Lundbom

      För en gångs skull har Torbjörn J helt rätt!
      Och om nu denne gangster Sebbe bett om ursäkt, så har han ju trots allt fortsatt med sitt hat och sina hot. Menar du att det är OK att slå någon på käften, be om ursäkt för det, slå igen och räkna med att den förra ursäkten ska gälla även för fortsatta brott? Nej, tänkte väl det!

      Och den främsta våldsorgansiationen idag, vänsterfascisterna i AFA, kan väl knappast anses höra till de förtryckta och utsatta, de som ”lever på marginalen”? Snarare är de ju bortskämda över- och medelklassungar utan vare sig empati eller förstånd!
      (I stor utsträckning avkommor till sådant pack som sociologer, journalister mm.)

      • Samir Ali

        Nja, enligt SÄPO och BRÅ så står högerextremister för mer våld än vänsterextremister och i synnerhet mer grovt våld.

        Någon undersökning om AFA-medlemmarnas klassbakgrund har aldrig gjorts. Däremot visar domarna efter Göteborgskravallerna och Linköpingsockupationen inte på någon överrepresentation av mer välbärgade skikt utan på att de flesta kom från arbetarhem.

        Men är AFA fortfarande verksamma? Har inte hört något om dem på länge. Nästan lite oroväckande då nazisterna fortsätter att bygga upp sina stormtrupper, se ex. Förbundet Nationell Ungdom och Svenska Motståndsrörelsen som ständigt skriver om nya våldsövningar. Sen har vi huligan-extremisterna i de olika ”Defence Leauge”-rörelserna, men de har som tur är inte lyckats etablera sig här i Sverige.

  • Samir Ali

    Jag håller som sagt inte med dig. I dagens DN citerade en ung kommunist filosofen Spinoza som menade att hat inte är kärlekens motsats utan en reaktion mot de krafter som skadar dem och det vi älskar. Kärlekens motsats är likgiltighet – som att bara se på när klassklyftor växer och folk far illa.

    Den uppfattningen skriver jag helt och hållet under på. Varken hat eller några andra känslor krymper oss. Tvärt om skulle jag hävda så är vi i hög grad känslomässiga varelser. Det är förtrycket av känslor och likgiltighet som krymper oss.

    Det är att göra totalitära anspråk att säga att ”din känsla är fel! Sluta ge uttryck för den! Den passar sig inte här!” Det är det värsta tänkbara förtryck. Det är istället idéer som kan vara farliga, om de är oriktiga, och det är dessa som ska kritiseras – inte känslorna!

    Om jag känner hat inför en orättfärdighet så är inte det fel. Däremot är det fel om jag har felaktiga idéer om denna orättfärdighets natur och vad jag bör göra åt den.

    Branting står jag inte ut med en sekund. Ett av de värsta hycklande, opportunistiska asen i svensk politisk historia. Men ett bra exempel på att socialdemokratisk korruption inte är någon sentida företeelse.

  • Pingback: Klasshat eller kompromiss? | lindelof.nu()

%d bloggare gillar detta: