Senaste nytt

Cp-dockan GIL

Under en dryg månads tid så har debattens vågor kring CP-dockan GIL (uttalas Jill) varit höga. Debatten om CP-dockan har pågått på facebook, i bloggar, i radio, i tidningar och tv. Åsikterna har varit många och varierande både bland personer som är engagerade i funktionshinderfrågor och de som inte är det.

Dockan är framtagen av GIL (Göteborgskooperativet för Independent Living) med syftet att belysa hur många personer med funktionsnedsättning blir bemötta av omgivningen. Nämligen ofta nedvärderande, överdrivet omhändertagande och dumifierande. Så här beskriver GIL själva dockan.

”I maj skickade vi på GIL ut en docka med rosa tröja och blåa trekvartsbyxor till Sveriges främsta radio, TV och tidningar. Den lilla dockan låg förpackad i en påse med följande text: ”Hon varken svär, har sex, dricker sprit eller bajsar. Så himla mycket bättre än ett vanligt CP! På baksidan av förpackningen kommer fortsättningen:

Hej, du som med mild, överdrivet artikulerad röst, forcerad välvilja och en bekymrad rynka i pannan bemöter funktionsnedsatta personer som vore vid dumma i huvudet. CP-dockan GIL är ämnad för dig. Till skillnad från oss kommer hon aldrig genera dig. Du kan gulligulla med, nedvärdera och idiotförklara henne hur mycket du vill, utan att hon blir ledsen, arg eller otacksam. Vi tror ni kommer trivas ihop. Mycket nöje.

CP-dockan GIL

CP-dockan GIL

Ett av många diskussionssvar som inte gillar CP-dockan är skrivet av föreläsaren och inspiratören Micke Andersson. Han skriver på sin facebooksida:

”Jag är övertygad om att det finns precis lika mycket fördomar och inskränkta åsikter inom gruppen med funktionsnedsättningar som hos de människor vi nu uppmanar att köpa CP-dockan. Är det verkligen så smart och konstruktivt att företrädare för handikapprörelsen försöker förändra ett beteende genom att göra samma fel som de människor och grupperingar de så ofta kritiserar? Varför väljer någon att skapa en CP-docka för att påvisa brister i människors bemötande? Vad blir resultatet av att ständigt kritisera de som gör fel och enbart fokusera på att människor tänker och agerar på ett sätt som vi inte gillar. Som om det skulle vara rätt strategi att bygga en stark och förtroendefull grund för ett öppnare samhälle! Jag tror att det är fel väg att gå. Inom coaching säger man bland annat att: ”Det du fokuserar på får du mer av” Känn på den! Vad tror ni om att istället få människor med oss istället för emot oss? Börja visa de goda exemplen från verkligheten? Beskriv när det blivit bra och vi uppnått det vi kämpat för. Förklara hur det gått till och hur vi tänkt. Vilket resultat får vi om vi utgår från att de flesta människor vill åstadkomma precis lika mycket förändring inom dessa områden som de som lever med funktionsnedsättning? Ingen kan åstadkomma detta om vi inte möter varandra med ömsesidig respekt, tar oss tid att både berätta och förklara vad vi tycker är viktigt och samtidigt lyssna av vad andra har att säga. Hur kan vi lära av varandra?”

Det råder ingen tvekan om att det finns många personer inom funktionshinderrörelsen har precis lika mycket fördomar som de flesta andra. Fördomar kring både vad gäller personer med funktionsnedsättningar samt personer som inte har det och många andra grupperingar och frågeställningar. Det är nämligen få grupperingar som har så få gemensamma nämnare vad gäller bakgrund som grupper personer med funktionsnedsättning. Förutom då, att alla som räknas in i gruppen har någon sorts funktionsnedsättning.

De allra flesta som varit engagerad i funktionshinderrörelsen känner nog också igen sig i Micke Anderssons förslag ovan i hur man borde arbeta för att få genomslag. Att samtala, föra dialog, visa på bra exempel från vardagen. Det är precis så som många i funktionshinderrörelsen har arbetat i decennier. Ett utmattande, träget arbete i möten och skrivelser med tjänstemän, politiker och departement ofta i det medietysta där personer utan funktionsnedsättning sällan befinner sig. Ett ”droppen som urholkar stenen”-arbetssätt som i sig ger resultat, men som visar sig mycket långsamt. Något som skapar frustration inom funktionshinderrörelsen. Inte minst bland de yngre generationerna.

Samhället utvecklas snabbt och för att kunna fortsätta att vara en röst som hörs så måste det till något mer än enbart diskussioner och dialog. En exploderande dynamitgubbe som får oss alla att stanna upp och tänka till i vardagsjäkten. CP-dockan är just en sådan dynamitgubbe. För det är när alla har stannat till och börjat tänka efter som dropparna som fallit från funktionshinderrörelsen i under så många år äntligen kan påverka. Det är i sådan samverkan som funktionshinderrörelsen är som starkast.

Några saker som funktionshinderrörelsen försöker få fram budskap kring gäller till exempel forskning som visar på att gruppen personer med funktionsnedsättning har en väsentlig lägre levnadsstandard och sämre hälsa i genomsnitt än gruppen utan funktionsnedsättning. Personer med mer omfattande funktionsnedsättningar har det också ofta sämre än personer med lindrigare funktionsnedsättningar. Enbart 1,4 procent av landets lekparker tillgängliga för barn som har funktionshinder. Sju av tio familjer där barnet har en funktionsnedsättning har avstått från att göra gemensamma aktiviteter på grund av otillgängliga transporter eller lokaler. Var tredje förälder till ett barn med funktionsnedsättning anser inte att barnet får det särskilda stöd som barnet behöver, att knappt hälften upplever att barnet får rätt stimulans för att utvecklas optimalt i skolan samt att fler än hälften i hög utsträckning har varit tvungna att arbeta för att barnet ska få tillräckliga resurser i skola. Ingen domstol, polismyndighet, museum eller länsstyrelse uppfyller Handisams krav på grundläggande tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning. Endast sex myndigheter i landet lever upp till samtliga 13 kriterier. Det framgår av en ny undersökning där Handisam jämfört tillgänglighetsarbetet mellan 275 myndigheter. Detta trots decennier av påverkansarbete, utredningar och aktiv lobbying från de olika funktionshinderorganisationerna. Där förbunden skrikit sig hesa i generationer för att höras men inga större förändringar har skett på många år eftersom förbunden inte blivit tagna tillräckligt på allvar.

Men vi får inte heller glömma, återigen, att gruppen personer med funktionsnedsättning skiljer sig mycket från varandra. Det kommer alltid att finnas personer som när de blir utstirrade eller daltade med, kan ge ett varmt leende tillbaka och en cool kommentar för att nå fram och inte verka udda. Som på fem minuter kan bryta isen och knäcka fördomarna. Som klarar sig själv, presterar, klarar av att uppnå samhällets olika normativa regler för ”hur man ska vara som en duglig samhällsmedborgare trots sina vardagsutmaningar”. Men det finns också en stor grupp som inte kommer att kunna göra det. Den där kvinnan eller mannen som inte ens blir utstirrad av andra, utan där folk vänder bort blicken för att slippa se eftersom det som blicken skulle möta är för annorlunda för att kunna sorteras på ett värdigt sätt i hjärnans kartotek. För den här gruppen av personer med funktionsnedsättning spelar det troligtvis inte någon större roll om det är det medicinska eller sociala synsättet på funktionshinder som används som slagträ i samhällsdebatten. Oavsett etikett på vad ett funktionshinder är så är det troligt att så länge som vår värdegrund i att vara människa handlar om vad vi kan prestera och hur socialt bekväma vi anses vara så kommer en stor grupp människor att fortsätta att vara utanför. Tom Shakespeare, debattör i funktionshinderfrågor för bland annat WHO beskriver det bra i sin text: This long disease, My life.

Om mänskliga rättigheter ska handla om att den som kan prestera mer är en ”bättre människa” som förtjänar att bli bemött på ett bättre sätt än den som inte har förutsättningarna att prestera lika mycket så är vi ute på farliga tankebanor. Vad hände med alla människors egna unika värde för att de är just människor? Och att behandla andra människor som du själv vill bli behandlad men utan att för den skull behöva kuva dig i onödan? Och det är just här som CP-dockan kan komma som en bra påminnelse i samhällsdebatten.

%d bloggare gillar detta: