Senaste nytt

Vem har rätt om diskrimineringen, Timbro, timbrofoberna eller bådadera?

Timbro släppte en rapport nyligen som blev ganska omdiskuterad. Rapporten ”Diskriminering förklarar inte utanförskapet”. Huvudtesen är enkel: i Sverige diskrimineras inte invandrare i arbetslivet i nån större utsträckning.  Rapporten har blivit sågad och förlöjligad genom att man riktat in sig på att Timbros statistiska underlag för rapporten varit för dåligt. men kritikerna har inte själva angett någon statistik som talar mot Timbros rapport. Allt har handlat om Timbros källa, World Value Survey, är korrekt eller inte. Har Timbro eller dess belackare rätt? Och hur står det till egentligen?

Är folk av annat etniskt ursprung mer diskriminerade i Sverige än andra länder? Är de mer negativt särbehandlade i arbetslivet än i andra länder. Timbro säger nej. Timbros motståndare säger ja, eller att det iallafall är lika illa som i andra länder.

Hur är det egentligen?

Jag ska försöka bringa nån sorts reda i den här soppan i detta inlägg.

Statistik saknas inte, även om både Timbro och dess motståndare bara rört sig med en enda, usel, källa. Om man googlar så formligen drunknar man i källmaterial. (Tyvärr verkar varken Timbros utredare eller Timbros motståndare ha upptäckt att google finns.)

Det här med statistik över diskriminering är inget som saknas, men däremot passar statistiken inte in i ett svart och vitt tänkande. De snabba, enkla svaren, leder sällan rätt. Om man tittar närmare på det materialet ser man hur komplicerad denna fråga är.

Det där om lögn, förbannad lögn och statistik…

Om man tittar på EU så ligger Sverige i toppen i rapporter om upplevd diskriminering, etnisk, könsmässig, sexuell, och för funktionshindrade. Sverige ligger också i toppen i rapporter om att folk har sett diskriminering runt omkring sig. 

Alltså. På ren svenska, om man ska tro på statistiken, så anser fler svenskar att de är mest diskriminerade på grund av sin sexuella läggning än medborgare i de flesta andra europeiska länder. Samtidigt rapporteras det att flest människor känner acceptans inför tanken att bli grannar med exempelvis homosexuella i Sverige, eller att ha en homosexuell statsminister, fler än i exempelvis Litauen eller Irland.Samtidigt placeras Sverige i den absoluta toppen då alla länder ska berätta vilket land som är HBT-vänligast, med minst diskriminering och där minst könsdiskriminering förekommer.

På samma sätt är Sverige i topp som det land där flest upplever könsdiskriminering, men också i topp som det land där kvinnorna har störts frihet.

Men… Vad betyder det?

Kan Sverige både vara landet med mest och minst diskriminering av HBT-folk och kvinnor? Hur går det ihop? Och hur kan Sverige rankas som sämre som bättre än Litauen och Irland (!) i behandlingen av homosexuella, och ”sämre” än en rad mer konservativa länder när det gäller behandling av könen?

Går det ihop?

Jo, det går ihop. Och genom att studera det kan man sätta sig in i hur knepigt det här med statistik är. Hur man bör undvika att betrakta statistik med ideologiska skygglappar på.

Eurobarometer

Eurobarometer har gjort en hel serie rapporter med attitydundersökningar hos Europeer. Av någon anledning upphörde de producera sina rapporter 2009, men de som finns, tex 1997-2003, 200320082008 (2), 2006 och 2009,  är mycket informativa. Dessa rapporter kan kombineras med liknande rapporter från UNESCO och ILO och nationell statistik.

Denna artikel gör inte anspråk på att vara ett vetenskapligt verk, därför kommer jag att koncentrera mig på rapporten från 2009. Diagrammen nedan är hämtade från den endast och studie omfattade 1000 svenskar. Men om man använder Google (ja, det var en pik) hittar man hur mycket annat material som helst som man kan jämföra detta med.

Låt oss först se på diskriminering över lag. Som ni ser ligger Sverige högt över folk som anser sig ha upplevt diskriminering i sig, eller där folk sett diskriminering (etnicitet, kön, ålder, religion, sexualitet eller funktionshinder).

Det låter skrämmande. men titta på de andra länderna så ser ni något intressant.

Titta t.ex. på Rumänien. 9% av rumänerna har upplevt diskriminering och 15% har sett diskriminering av något slag. Rumänien är nog kanske ett av de länder med mest diskriminering i Europa idag, med GROV negativ särbehandling av funktionshindrade romer, invandrare, homosexuella och kvinnor, ändå upplever folk där att diskriminering inte förekommer.


Jag såg ett program från Rumänien för inte så länge sen. De intervjuade en ung rom. De frågade honom om han var diskriminerad. Den unga romen svarade: ”nej, jag har inte blivit slagen så mycket den sista tiden och vi har äntligen fått rinnande vatten i vårt hus och ska snart få el”. De frågade en rumänsk bybo om de såg diskriminering av romer och denne svarade att det hade han inte för att tillägga att de stal mycket.

Det tycks med andra ord som om medvetenhet om diskriminering och rättigheter gör att folk upplever diskrimineringen lättare och upplever diskriminering omkring sig lättare.

Låt oss titta vidare på kartorna. Nu enskilda fall av diskriminering.

Ja, ni ser hur mönstret ser ut. Sverige är i toppen för upplevd eller bevittnad etnisk diskriminering även här och länder med spridd diskriminering är långt ner. Lägg märke till att Turkiet, med sin diskriminering av kurderna, hamnar långt ner.

Men Sverige hamnar samtidigt i topp över länder där folk har vänner som är av ett annat etniskt ursprung än en själv.

Intressant nog hamnar vi i topp över hur positiva folk är till att ha en statsminister av annat etniskt ursprung också. Ni ser det paradoxala nu, att samma undersökning kan ge två vitt skilda resultat?!

Vi fortsätter. HBT.

Sverige hamnar inte i toppen denna gången, men nästan och långt före riktigt homofoba stater.

Sverige hamnar i topp även när det gäller upplevelsen att könsdiskriminering av kvinnor är vanligt.

Men å andra sidan… Hur är det med stödet till åtgärder mot diskriminering? Jo, om man tittar på det ser man att svenskar är extremt positiva till att bekämpa diskriminering.

Dessa uppgifter kan jämföras med en rapport från 2000, också Eurobarometer.

Ni ser. Sverige är landet som både är i topp mot etnisk diskriminering, och i topp för kampen mot det!

Rapporterna från Eurobarometer betonar att synen på diskriminering skiljer sig mellan de som är medlemmar av en grupp som är utsatt för diskriminering och en som inte är det. De som är medlemmar av en utsatt grupp upplever alltid diskrimineringen som värre. Samma sak för de som känner någon ur en utsatt grupp.

Vad vill jag ha sagt?

När Timbro skrev sin rapport utgick de bara från en källa: en källa som visade att arbetsgivare inte diskriminerar i Sverige. Så här skrev de:

”När man undersöker arbetsgivares attityder till diskriminering sticker Sverige ut åt andra hållet. Endast 11 procent av svenska arbetsgivare tycker det är okej att ge förtur åt inrikes födda vid en anställning. Motsvarande siffror i Norge, Tyskland och Kanada pendlar mellan 34 och 51 procent. (World Value Survey)”

Om man studerar statistiken ovan, som rör synen på diskriminering ser man genast vad problemet är.

* Verkligheten är mer komplicerad. Diskrimineringen kan minska men medvetenheten om diskrimineringen öka. Det gör att folk upplever diskrimineringen som värre ju medvetnare de blir om den.

* Dessutom är det klart att man inte kan använda bara arbetsgivarens syn på diskriminering. Även grova rasister kan uppleva att de inte diskriminerar alls. Man måste titta på minoriteternas, inte majoritetens upplevelse och jämföra den kvantitativt och kvalitatativt under en serie år.

Timbrorapporten har mest sågats för sitt ringa underlag. Expressen skriver:

Det påstås att företagare Rapporten sågades av Expressen Ett betydligt större problem för hennes tes är det statistiska underlaget, som av förklarliga skäl inte alls nämns i rapporten.

Av de slumpvist utvalda personer som i olika länder svarat på World value survey:s frågor är företagarna med fler än tio anställda försvinnande få. I Sverige har totalt 1003 personer svarat, varav 22 företagare utgör von Bahrs statistiska underlag. I Norge, Tyskland och Kanada har 57, 25 respektive 81 företagare svarat.

Det är ändå möjligt att diskrimineringen har överdrivits som förklaring till Sveriges etniskt betingade utanförskap. Men det är ingenting Jenny von Bahrs rapport bevisar. Den visar däremot tydligt att tankesmedjan Timbro är beredd att släppa ifrån sig precis vilket skräp som helst, som passar dess ideologiska syften.

Jag skulle säga att rapportens syfte är lovärt, att få igång faktasamlande kring en reell frågeställning. Men det största problemet är att författaren till rapporten inte bemödat sig om att hitta information och statistik. Rapporterna från Eurobarometer, och liknande rapporter från ILO och UNESCO finns inte med. Dessutom inte heller svensk litteratur om strukturell diskriminering i arbetslivet, som t.ex Karin Attströms utmärkta rapport från 2007. (Andra tips att läsa är Rydgren, Augustsson, Rooth, Grand)

Men, handen på hjärtat… Motståndarna till Timbros rapport har inte betett sig bättre än Timbro. Snarast tvärtom eftersom ingen (!) av dem försökt ta fram statistik för att visa att Timbro har fel. Timbro fick iallafall fram 22 företagare, hur många har motståndarna refererat till?

Summa summarum

Sverige brukar beskrivas som ett av världens mest HBT-vänliga länder. Sverige har dessutom varit i topp fem över världens mest jämställda länder i flera decennier nu. Dessutom är Sverige ett av världens mest tillgängliga länder för funktionshindrade. Ändå upplever fler svenskar i dessa grupper att de är diskriminerade än folk i andra länder, och fler svenskar ser diskriminering mot dem än man gör bland andra folk i andra länder.

Det är fullt logiskt, fast ändå helt ologiskt!

Det är denna sorts paradoxer man ska titta på om man vill se hur diskrimineringen i arbetslivet gestaltar sig. Men för att veta detta behövs statistik och attitydmätningar. Det behövs kort och gott FAKTA.

Det finns mängder av statistik om diskriminering och attityder, gentemot folk med andra hudfärger, gentemot HBT-folk, religiösa, invandrare, kvinnor och unga samt gamla. Den statistiken visar att svenskar är världsledande i att vara medveten om diskriminering och i att försöka förstå och se det och i att söka lösningar på det.

Det ska vi vara stolta över.

Det betyder inte att vi ska förringa diskriminering som finns, eller blunda för den. Det finns allvarlig diskriminering här, det visar många vetenskapliga studier. Någon slutsats om att diskriminering inte är ett stort problem i Sverige kan man INTE dra av de källor som finns, tvärtom. Även om en homosexuell eller en rom behandlas ojämförligt bättre här än i Rumänien, betyder inte det att vi kan luta oss tillbaka. Att folk diskrimineras är skrämmande och inget som ska tolereras.

Det förhåller sig på samma sätt med diskrimineringen i arbetslivet.  Fast det saknas statistik som möjliggör internationella jämförelser, mig veterligen. Den saknade statistiken skulle vara intressant att läsa. Hur upplever invandrare sin möjlighet att få jobb? Hur upplever cheferna i samma företag samma sak? Hur står sig det i internationell jämförelse? Vad har gjorts för att motverka detta?

Men statistiken skulle man ändå behöva handskas varsamt med… Jag är ganska övertygad att de flesta svenskar skulle säga att de sett diskriminering i arbetslivet och att Sverige skulle ligga i topp bland länder där folk upplever sig bli diskriminerade. Det säger inte att vi är värst.

Summa summarum. Det är vanskligt att ens försöka göra internationella jämförelser. Medvetande nivån om rättigheter och om diskriminering gör att fler reagerar mot diskriminering ju mer diskrimineringen minskar. Att försöka göra politik av detta är rena snurren, vare sig Timbro eller några som är mot Timbro försöker göra det.

Båda Timbro och timbrofoberna har rätt, skulle jag säga, och fel! 

Återigen väcks min längtan efter en politisk debatt där man mindre går efter höger-vänstergrälet och mer går efter en genuin strävan att försöka FÖRSTÅ.

Kan vi göra om och göra rätt denna gång? Lägg ner gnället mot Timbro nu kära timbrofobiker, och ta fram statistik som kan belysa hur situationen är i Sverige, verkligen. Och Timbro: tack för att ni försökt lyfta frågan. Det var viktigt och välbehövligt. Nu ska vi bara ta fram mer mateial och ta reda på hur det verkligen förhåller sig.

  • Torbjörn, jag måste be om ursäkt. Jag har knappt alls kommenterat här, trots att jag de senaste månaderna tämligen aktivt läst din blogg. Jag säger ”tämligen aktivt”, för att hålla mig ajour med dina senaste inlägg är svårt, för att du skriver så extremt mycket! Och bloggen har inte bara kvantitet, utan framförallt – och här kommer jag fram till min poäng – kvalitet! Jag håller inte riktigt alltid med dig om dina resonemang, men värderingsmässigt ligger vi mycket nära varandra, och jag är framförallt mycket imponerad av den konsekvens du orkar upprätthålla, även i de mest infekterade av politiska frågor. Sedan ska du också ha en eloge för att du inte enbart engagerar dig i den senaste samhällsdebatten, utan att du även själv försöker lyfta frågor (historiska perspektiv, funkisrättigheter,…) som inte ingår i den senaste samhällsdebatten. Ett sådant agerande är hedrande, och visar på ett engagemang och ett driv som går långt bortom besöksstatistikens toppar och dalar.

    För att sammanfatta: de tankar du publicerar utifrån ditt frihetliga, medmänskliga perspektiv på vår omvärld är ofta kloka, oftast tänkvärda och alltid läsvärda. Tack för det enorma arbete du gör! Som humanistisk bloggare själv vet jag hur oerhört mycket tid bloggande kan ta i anspråk; att du orkar fortsätta är sannerligen imponerande. Jag vet inte om det finns någon organisation som delar ut priser för bildning i Upplysningens anda, eller gott arbete mot politiskt våld av alla de slag, eller ständigt ifrågasättande av politik av alla de färger som riskerar att inskränka på människors rättigheter, eller allmänt upprätthållande av de ideal som borde vara helt självklara i vårat samhälle. Men om sådana utmärkelser finns vore du en av de klart mest välförtjänta politiska bloggarna för ett sådant.

    Öh… Och sen, för att inte vara helt off topic, bör jag ju kommentera själva inlägget. Tja… ”du har helt rätt”, vad sägs om det? 😀

  • Calandrella här ovan har redan sagt det, men jag blir ofta imponerad när jag läser här. Vi håller inte _alltid_ (men väldigt ofta – oftast, nästan) med varandra i sak, men du gör ett väldigt gediget och bra arbete med dina inlägg.

    Kudos.

    En del av ditt inlägg påminde mig om något:

    ”Diskrimineringen kan minska men medvetenheten om diskrimineringen öka. Det gör att folk upplever diskrimineringen som värre ju medvetnare de blir om den.”

    Jag kommer att tänka på en vän som för en tid sedan berättade om ett besök i de kurdiska delarna av Turkiet, kring det kurdiska nyårsfirandet. Vännen frågade en lokal invånare om hon förväntade sig oroligheter det här året, och fick svaret att det nog skulle gå lugnt till.
    ”Så vi slipper oroa oss för Turkisk kravallpolis med vattenkanoner och tårgas den här gången?”, frågade vännen, och fick svaret: ”Jo _det_ kommer det absolut att bli.”

    Allt är relativt till vad som är vardag för de berörda.

  • Marcus A

    ”Huvudtesen är enkel: i Sverige diskrimineras inte invandrare i arbetslivet.”
    Var hittade du den ”huvudtesen”, i ett enfaldigt twitterflöde? Sorry, efter detta inledande påstående så ser jag inte ens mening med att läsa resten (ok, delvis också pga kl är mycket :P)

  • tackar!

  • Micke

    ”efter detta inledande påstående så ser jag inte ens mening med att läsa resten”

    Det är inte Jerlerup som säger att diskriminering inte är vanligt i Sverge.Det är Timbro.

  • Pingback: Om Arbetsförmedlingen, indirekta frågor och rasism | Sverige är inte världens navel!()

  • Pingback: Ja, Sverige är en moralisk stormakt! – Sverige är inte världens navel!()

%d bloggare gillar detta: