Senaste nytt

Religion och humanism: Vi som aldrig sa något…

Frihetssmedjan har öppnat upp för debatt om ”religion och humanism i ett liberalt samhälle”.

Idag har vi ett externt inlägg i debatten från den muslimska bloggaren och debattören Absolute Banana. Han tar upp ”föreningshumanismen” som begrepp och undrar varför humaniter, och vi liberaler ofta är så religionsfientliga. Som exempel tar han Christer Sturmark, Humanisternas ordförande.  Debattören uppmanar humanisterna, och oss liberaler, att bli mer liberala,och toleranta för olikheter, t.ex. genom tolerans för religioner. ”Debattens arena utgörs praktiskt av det svenska samhället och faktum är att där toleransen för olikheter behövs som mest är också där aktörerna sviker mest… Man är för avvikare, så länge de vistas i den utsedda ramen.”

Det är egentligen en bedrift att publicera artikel efter artikel i stormedia och ändå se sig som den ständigt missförstådde mecenaten. Någon gång borde man rannsaka sina idéer och de sätt man väljer att formulera sig på. Det vore en sak om man sammanfattade världsdelar eller hundraåriga konflikter i enkla fraser och fick rättmätig påbackning för det. När det kommer till föreningen Humanisterna, med Christer Sturmark i spetsen, har det generellt passerat gränsen mellan att det är en fråga om semantik till att röken inte är utan eld. Nog är det på sin plats att påpeka min mening i den åtföljande differentieringen mellan humanismen som åskådning och föreningshumanismen som organisationsinitierad rörelse. Humanismens som förutsättning i oss alla finns i en eller annan form, men att sätta likhetstecken mellan humanism och föreningshumanism är att orsaka vilseledande förvillning.

Att föreningshumanistiska aktörer har blivit för humanismen vad liberala aktörer är för liberalismen talar för en grundläggande överenssämmelse som utgörs av en inte så smickrande karaktär: universella principer lyfts som drivkrafter, individuella fri- och rättigheter prioriteras, motstånd mot dessa fördöms och beivras. Men i centrum för argumenten återfinns sällan olikhetens och pluralismens bredd utan snarare ett begränsat fönster där ramarna är den egna livsstilen. Det är när man tillskriver sig den tillhörigheten som man kan betraktas som värdig mottagare.

Debattens arena utgörs praktiskt av det svenska samhället och faktum är att där toleransen för olikheter behövs som mest är också där aktörerna sviker mest.

Ett ständigt viralt exempel är kulturella avvikelser som en del av nutida samhället. Här har en konformistisk maktyttring blivit det som karaktäriserar aktörernas ställningstagande och därmed rörelsernas ansikten utåt. Man är för avvikare, så länge de håller sig inom den ram man skapat.

Föga underligt är det att för de undantagsdrabbade upplevs denna moraliska förkastning som extra kännbar, när tankeskolorna borde utgöra det gemensamma skyddsnätet för alla som är lika – och olika.

När humanismens rörelse borde mjuka upp hjärtan, som förväntningen på liberalismens verksamhet i de politiska hallarna, får många se sig bli sociokulturellt demoniserade på grund av sina icke-invansiva olikheter. Det finns praktiska aspekter värda att beakta. I dags läget är föreningshumanisterna Sturmark (och innersta kretsen), och Sturmark är föreningshumanisterna. Att föreningsrörelsen personifieras och definieras av en person sker uppenbarligen inte trots rörelsen, utan på grund av den. Denna upplåtelse styrks av nyanslösheten i den offentliga föreningshumanismen som gång på gång upprepat sig i media och i debatter.

Samtidigt är Sturmark & co varken pionjärer eller motströmmare i det budskap de anser sig förmedla. Snarare kan de betraktas som produkter av sin tid och omgivning. De överlappningar som återfunnits t ex mellan deras svepande kultursyn och invandrarsynen hos rörelser med motstånd mot multikulturalism är oftare rutin än undantag. Denna likhet brukar avfärdas med samma intellektuella medel som brukas av oliberala liberaler – likheten ”råkar” vara en tillfällighet och ska då bedömas inte utifrån sin verkning eller konsekvenser utan utifrån vilka det som står för dem. Det är dock svårt att göra saklig skillnad på en loska i ansiktet om det är en partner som avfyrat den eller om det är den sura grannen.

För att illustrera detta: vid multipla tillfällen har Sturmark beskrivit begreppet ”islamofobi” som orimlig sjukdomsstämpling av saklig idékritik. Utdömandets minst problematiska aspekt är att Sturmark delar den med många av de mest fientliga muslimmotståndarna i landet. I helhet undergräver det den vidd som islamofobins utagerande och konsekvenser har i samhället. Samtidigt reduceras den islamofobiska sfären till en semantisk hårklyvningutan verklig förankring – är islamofobi en orimlig sjukdomsstämpling så är den det oavsett vem det är som säger det.

Det är på sin plats att undra om textens test inte snubblat över sig själv – kulturer är abstrakta entiteter som inte har egna rättigheter medan humanism kretsar kring människan i hennes val och

ansvar. Min mening är att det är precis här som föreningshumanismen fallerar: människan är inte en neutral organism. Vi må inte finna oss i att definieras av andra, men likväl vill en betydande del av oss definiera oss utifrån egna val. Det finns dimensioner av vårt jag som utgör det vi är och vill vara med oss själva och inför andra. Kulturen är ett exempel, en illustrativ detalj i argumentationen.
Uppfyllandet av vår vilja blir kärnan som föreningshumanister, liksom liberaler, presenterar i idé men krossar i handling.

Det är i denna okultiverade division som föreningshumanismen förlorar den humanistiska delen av sig själv, och den är inte ersättbar.

När liberalerna sätter upp politicerat motstånd mot att acceptera selekterade människors egenheter gör föreningshumanisterna dem moraliskt sällskap.

Jag har svårt att tro att den ”institutionaliserade humanismen” är så selektiv och kall som det kan vara och undrar var nyanserna finns. När budskapet är inom samma formell råder det inte längre något missförstånd utan tolkningen till punkt och pricka. Svaret må delvis ligga i det som är brukligt för liknande situationer, nämligen att de måste komma av en drivkraft inifrån. Det är i alla fall ett efterlängtat livstecken på något som skulle sätta stopp för den alltmer växande distansen mellan föreningshumanismen och många som berörs i omgivningen. Att uttrycket ”jag är inte rasist, jag är humanist” på allvar börjat konkurrera med ”jag är inte rasist, jag är realist” är en sorglig verklighet som reflekterar förlorat sinne och fokus.

/Absolute Banana

Läs  de tidigare inläggen här. Markus Kylberg, och Torbjörn Jerlerup

  • Daniel

    Oavsett vad humanister/ateister i sekulära länder gör mot troende är det ingenting mot vad troende i religiöst styrda länder gör mot icketroende eller de som endast tror på fel påhittad gudsentitet.

    De liberalt formulerade rätigheterna omfattar alla, men också de liberalt formulerade skyldigheterna. Om man anser sig omfattas av det förra måste man acceptera att man också omfattas av det senare.

  • Micke

    Jag tittade på Humanisternas hemsida och den ger intrycket att vara religös och mycket riktigt bedriver man t.ex konfirmationsläger för 15 åringar .

    Allt kan vara religion.

    Det är inte alla som fattar det.I synnerhet inte folk som predikar ateismens evengelium.

    • Daniel

      Det är trist att humanisterna i sådana fall kidnappar begreppen ”humanist” och ”ateist”. I detta avseende följer jag Groucho Marx’ ordspråk: ”Jag skulle aldrig gå med i en klubb som skulle acceptera någon som jag som medlem”.

  • Micke

    Nu har jag läst deras forum och nu VET jag att dom är religösa och att deras generella intolerans inte skiljer sig från andras.

    Christoper Hitchens är t.ex en av apostlarna eller om han nu är Jesus själv….

    Allt finns där utom katedralerna.

    Har jag fel om jag gissar att organisationen bildades nån gång under den värsta turbulensen efter 9/11?

  • Sören Hägg

    Jättebra skrivet. Jag är icke-troende, men blir väldigt irriterad på ateister och ”humanister” som tror sig vara bättre än alla med tro.

  • Det bästa sättet att skapa toleransen för olikheter i samhället är att garantera en sekulär stat som inte tar ställning i frågor om livsåskådning och som bemöter människor lika.

  • Pingback: Replik: Humanisterna står för mångfald()

%d bloggare gillar detta: