Senaste nytt

Funkofobins fulaste ansikte

Hatbrott mot personer med funktionsnedsättningar. Det är något som det talas väldigt lite om i samhället i Sverige idag. I USA och i Storbritannien diskuteras det desto mer i ämnet och har gjorts i flera år. Flera otäcka fall har även fått mycket plats i media. Hatbrott mot funkisar ses på så stort allvar där att sådana brott har en egen lagstiftning. Men här diskuteras inte den här typen av brott. Vad beror det på? Har vi inte sådana brott i Sverige?

Hur definieras då hatbrott mot funkisar i England? Så här beskrivs hatbrott hos den brittiska myndigheten Crown Prosecusion Service :“Any criminal offence, which is perceived, by the victim or any other person, to be motivated by hostility or prejudice based on a person’s disability or perceived disability.”

Jag får höra berättelser från personer som drabbats så gott som varje vecka. Personer med nedsatt eller avsaknad av syn som blir knuffade eller som får ”varningar” om objekt som inte finns, för att de ska snubbla, ramla och bli något att skratta åt. Personer med utvecklingsstörning som får glåpord som mongo och cp ropade efter sig. Eller som luras till att göra saker som blir tokiga bara för att bli skrattade åt. Personer med rörelsehinder som rör sig annorlunda och som blir efterapade eller som får glåpord som cp-truck och invalidcykel kastade efter sig.

Ibland stannar det inte där. Ibland går det vidare till fysisk misshandel. Eller sätts i system för att övergå från överfall, till trakasserier och mobbing och misshandel. På stan, i affären, på lekplatser, i skolor och på arbetsplatser. Då har jag inte ens börjat gå in allt det som försiggår mellan hemmets fyra väggar mellan personer med funktionsnedsättning, anhöriga, assistenter och bekanta. Ett ämne det inte heller talas tillräckligt om.

Varför talas det inte om det? Om hatbrotten? Om funkofobins fulaste ansikte? Många gånger för att den som blivit utsatt för brottet inte vet att man bör anmäla. Många vågar eller kan inte. För de inte vet hur de ska berätta och lita på att de blir trodda. Eller för att de inte kan ta sig till polisen och den som skulle anmäla ”råkade glömma”.

För handen på hjärtat, hur många gånger har du hört någon säga eller kanske själv sagt: Jävla miffo, eller kallat en sak/person/situation för en medicinsk diagnos som ”cp” (cp mugg ), ”mongo”(Du ser ju helt mongo ut) eller någon är ”dampig”? (Men, stå still har du damp eller) Antagligen så har den som fällt kommentaren inte menat något illa med att säga så. Utan det sägs utan eftertanke eller reflektion över vad det står för. Problemet är att ordet, den medicinska diagnosen, blir ett skällsord med en negativ värdeladdning. (När kallade du en sak/person/situation för en influensa sist? Är du helt influensadrabbad eller?) Den negativa värdeladdningen hjälper till att skapa värdegrunden för hur vi ser på personer som skiljer sig från mängden. Värdegrunden gör det sedan lättare att skrika ordet efter någon som sticker ut från mängden eller som beter sig på ett oväntat sätt. När det negativt värdeladdade ordet är sagt så är ytterligare en gräns överskriden mot att inte se funkisen som en fullvärdig människa utan som något man kan ta ut sitt missnöje på eller roa sig med. Framförallt om brottsoffret (funkisen) inte kan ge svar på tal eller försvara sig. Så spinner hatbrottsspiralen vidare och förlorarna är samhället och dess individer.

Tror jag då att lösningen är att bara be folk att sluta att kalla varandra för olika diagnoser? Nej, jag tror att det är svårare än så. Jag tror att vi framförallt behöver prata med varandra om vad ordens betydelse innebär. Att öppna upp för kommunikation mellan grupperingar. Om vilka värderingar vi har i samhället och vilka vi anser vara viktiga. Vad det betyder att sticka ut från mängden. Och jag tror att det behöver komma från oss funkisar först. Att även om det är jobbigt att våga säga ifrån, att det här som sker är inte OK, så är det viktigt. Att bjuda in till diskussion för att bryta barriärer, fördomar och ge ökad kunskap. Jag har redan börjat, har du?

/Åsa Puide

  • Micke

    Grunden finns i att människor som växer upp har föräldrar som har insikt om att lidande genrerar lidande och att det enda sättet att själva slippa lidande är att inte utsätta andra för lidande.

    Svårt men det enda sättet.
    Detta är den viktigaste uppgift som varje enskild politiker har oavsett politisk inriktning.

%d bloggare gillar detta: