Senaste nytt

Funkisar o gränser för tillgänglighet

För ett tag sedan fick jag en fråga av Torbjörn Jerlerup som är en flitig debattör och bloggare på bland annat Ligator och här på frihetssmedjan. Han frågade mig ”vart går gränsen för vad som är rimligt när det gäller tillgänglighet för funkisar?” Det här är mitt förenklade svar.

Vad menar jag med tillgänglighet? När jag använder begreppet så handlar det för det första om fysiska tillgängligheten, det vill säga att det ska vara möjligt att utan hinder röra sig till, mellan, inom och från olika byggnader samt inom- och utomhusmiljöer. För den andra om tillgång till information i samhället på olika nivåer. Tillgång till det som media publicerar, hela Internet och inte minst kunna ta del av samhällsinformation på alla nivåer även om man har en funktionsnedsättning. För det tredje så handlar det om acceptans mellan människor. För det spelar ingen roll hur tillgängligt ett samhälle är fysiskt eller vad gäller information om människor ändå fortsätter att fysiskt och psykiskt kränka personer som är olik den egna grupptillhörigheten av andra skäl än att de är just olika den egna identiteten.

Vad går då gränsen för vad som är rimligt när det gäller tillgänglighet i samhället? Det korta och förenklade svaret är att gränsen går när tillgängligheten påverkar fler personer negativt än det hjälper. Om priset för tillgängligheten blir så högt att det skadar fler än det hjälper så anser jag att det är ett orimligt pris.

Jag anser att statliga-, landstings och kommunalägda miljöer har ett särskilt ansvar över att deras miljöer och information fungerar för så många personer som möjligt. Det gäller också attityder och människosyn hos anställd personal på alla nivåer. Trots den bygglag som finns idag sedan decennier säger att sådana byggnader och miljöer inte får vara otillgängliga så är det mycket vanligt att alltifrån röstlokaler, skolor på alla nivåer, sjukhus, kommunhus och många fler ställen inte är tillgängliga. Detta gäller även vid kollektivtrafik där personer med rörelsehinder ofta är utestängda helt idag.

Jag anser också att det är en självklarhet att nybyggda miljöer och byggnader ska byggas tillgängliga från början. Redan byggda miljöer ska ha en plan som följs om hur och när de ska vara tillgängliga. Det är en kostnad som ska kalkyleras in från början i byggnadsprojektet oavsett om det är nybyggnad eller renovering. För vem som helst kan få en funktionsnedsättning, när som helst i livet. Att då kunna bo eller jobba kvar där man känner att man hör hemma skapar inte bara social trygghet för individen utan även samhällsekonomiska vinster i och med att individen får större möjlighet att fortsätta att arbeta och leva som tidigare även om livet förändras.

Vad gäller privata företag så anser jag att de ska få göra ett skatteavdrag varje verksamhetsår för att få bort lätt avhjälpta hinder. Jag personligen har förståelse för att alla byggnader inte går att bygga om men jag anser att det är viktigt att det då planeras för framtiden hur en sådan anpassning kan gå till och att den planen sedan följs. Vid särskilt krångliga miljöer bör man kunna söka extra pengar från staten för att få bygga om miljön.

Vad gäller information, media och Internet så finns det mycket att göra för att den ska bli tillgänglig för alla. Om en myndighet inte kan delge information på ett sätt som är förståeligt för en person med funktionsnedsättning som har intellektet att förstå innehållet så är det otillgänglighet. Idag är det många personer med syn och hörselnedsättningar eller som är blinda eller döva eller med lättare intellektuella funktionsnedsättningar som inte kan ta del av mycket information i samhället. Även sådant skapar segregering och utanförskap.

När det gäller tillgänglighet mellan människor så anser jag att det ska vara brottsligt att ”knacka ett cp”, med flit leda en blind person fel så att denne ramlar och sedan göra sig rolig över det eller vägra att en person med funktionsnedsättning får vistas i en lokal (tex en restaurang) enbart på grund av funktionsnedsättningen. Det här är saker som händer dagligen men som det inte talas mycket om. Observera att jag anser att en person med funktionsnedsättning har samma krav på dig att uppföra sig civiliserat som någon annan samhällsmedborgare. En bråkmakare ska självklar kunna slängas ut från krogen oavsett om denne har en funktionsnedsättning eller inte.

Men vart går då gränsen. Att bygga om ett hus eller ett tåg så att det blir tillgängligt drabbar inga andra människor som vistas i huset eller det tåget. Det drabbar den instans som ska betala för arbetet (till störst del skattebetalarna) men å andra sidan så finns de stora samhällsvinster att vinna på att personer med funktionsnedsättningar kan röra sig friare, studera, arbeta och umgås och konsumera som de flesta andra som inte har funktionsnedsättningar. I en ny rapport från Handisam/Folk­hälsoinstitutet framgår det att människor med funktionsnedsättningar upplever sig ha sämre hälsa i högre utsträckning än andra. Personer med funktionsnedsättningar är fetare, mer deprimerande, ångestfyllda, stressade och tröttare än befolkningen i genomsnitt.  Jag tror att hälsostatusen skulle förbättras mycket om den här gruppen individer fick möjligheten att kunna ta del i samhället till en betydligt större del. Ett tillgängligare samhälle gynnas även föräldrar som använder barnvagn, äldre personer eller personer som gjort sig tillfälligt illa.

Jag personligen anser att en person med elallergi inte kan kräva att en hel stad ska vara utan elektricitet och mobilnät för att denne ska må bra. Anledningen är att elallergikerns behov påverkar så många människor negativt att kostnaden blir större än vinsten. Jag anser däremot att staten har en skyldighet att ge ett stöd att hitta en bostad som passar elallergikern samt att myndighetspersoner eller annan personal anställd av stat, landsting eller kommun när de besöker elallergikern inte har några telefoner eller elektricitetsfältsalstrande ting med sig så långt som möjligt.

Med hjälp av att lagstifta att otillgänglighet är diskriminering, bättre kunskap och hjälpmedel samt personlig assistans för de som behöver det så går det ganska snabbt att göra Sverige till ett bättre land än det är idag. Men att allt ska vara tillgängligt alltid utan särlösningar är en utopi.

I morgon Lördag 26 maj 2012 går Marschen för tillgänglighet för tionde året i rad. Marschen går parallellt på 21 orter runt om i landet. Marschen syftar till att införa en svensk lagstiftning som klassar otillgänglighet som diskriminering av personer med funktionsnedsättning.

/Åsa Puide med bloggen monsterfunkis.com

  • Oskar

    Det finns ett stort problem med att räkna in ”elallergiker” bland funkisar. Vi känner till problem som förlust av syn eller hörsel och andra funktionshinder, men alla väl genomförda studier av elöverkänslighet pekar på att detta är ett psykiskt problem – inte fysiskt, till skillnad från andra funktionshinder.
    Detta innebär definitivt att hjälp i form av t.ex KBT skall erbjudas dessa personer, men jag har svårt att se rimligheten i att lägga skattepengar på speciella hus och avskärmningar.

    Vi behandlar nämligen inte andra psykiska åkommor som verkliga problem, vilket gör särskiljandet underligt.

    I överigt låter det du skriver rimligt.

%d bloggare gillar detta: