BERÖRINGSSKRÄCK Socialdemokraterna röstade idag emot sitt eget förslag i Utrikesutskottet, med hänvisning till att Sverigedemokraterna var för förslaget. Skräcken för att på något sätt ha minsta åsikt gemensamt med SD tar sig allt underligare uttryck.
Urban Ahlin (S), ordförande i Utrikesutskottet
Sverigedemokraterna är ett parti med en ideologisk grund som står långt från de flesta övriga riksdagspartierna. Samtidigt är det inga konstigheter att vissa sakpolitiska ställningstaganden blir desamma och vi har sett exempel på att SD har röstat med såväl Alliansen som med oppositionen under mandatperioden. Allt annat vore också underligt, det är svårt att tänka sig ett parti som har helt olika åsikt än samtliga andra partier.
Trots det försöker alla ständigt att göra det gällande att den andra sidan är beroende av SD. På sätt och vis är det sant. Regeringen är beroende av att minst ett oppositionsparti går på deras linje för att vinna stöd för sin fråga och SD är ibland detta parti. Den rödgröna oppositionen är beroende av att SD ställer sig bakom deras förslag för att köra över regeringen. Vilken sida som därmed är mest beroende av partiet som ingen vill förknippas med är varken intressant eller konstruktivt att diskutera.
Vad som är intressant är att se vilka absurda konsekvenser beröringsskräcken får.
Idag behandlade Utrikesutskottet en socialdemokratisk motion om att Sverige inom EU ska agera för självständighet för Västsahara. För de flesta med lite känsla för demokrati och mänskliga rättigheter är det självklart att landet bör ges självständighet så snart som möjligt. Övergreppen som begås av ockupationsmakten Marocko är många och väl dokumenterade. Förslaget från regeringen var dock att avslå motionen. Före mötet stod dock hela oppositionen, inklusive SD, bakom det socialdemokratiska förslaget. Hur resonemanget i den sverigedemokratiska partigruppen gått är oklart, då frågor om människors lika värde inte är en av deras paradgrenar, men i sakfrågan stod oppositionen enad. Det verkade som att Sverige äntligen skulle jobba för att EU ska sätta press på Marocko.
Då drog Socialdemokraterna tillbaka stödet till den egna motionen och röstade istället med regeringspartierna.
Urban Ahlins (S) förklaring var att Sverigedemokraterna inte hade samma motiv för att rösta för förslaget som de själva hade. Frågan är varför det skulle spela roll helt plötsligt? Genom åren har de flesta partier sannolikt haft olika motiv för att rösta för vissa förslag, men det har inte spelat någon roll då det är målen som varit det viktiga. Självständighet för Västsahara är inte en fråga som enskilda svenska riksdagspartier kan göra något av när självständigheten väl är vunnen. Då blir det Sverige som land som får agera i relationerna till den nya staten. Istället är det sanolikt att Socialdemokraterna fick panik när de trodde att de skulle kunna förknippas med Sverigedemokraterna. Alternativet är att S använde detta som en förevändning för att rösta emot en motion som partiet egentligen inte stod bakom. Några andra rimliga förklaringar finns inte.
Trots att Miljöpartiet och Vänsterpartiet markerat ännu tydligare mot SD än vad S gjort, kvarstod deras stöd till motionen. Det om något torde vara ett tecken på att Ahlins resonemang inte är helt med sanningen överensstämmande, alternativt att det är en ogenomtänkt panikåtgärd.
Sverigedemokraternas syn på människor och samhället är obehaglig och det är fullt förståeligt att partier vill markera att man inte delar denna syn. I sakfrågor där man faktiskt är överens och där motiven till att vara överens de facto spelar liten eller ingen roll, blir dock markeringen fånig och kontraproduktiv. När S, för att markera att man står upp för mänskliga rättigheter på ett sätt man anser att SD inte gör, röstar mot ett förslag om att sätta press på ett land som kränker de mänskliga rättigheterna, blir effekten inte att förtroendet för Socialdemokraterna ökar. Istället kommer detta att leda till att S får stämpeln som ett parti som hellre ser till vilka de förknippas med än till att åstadkomma förändring och stå upp för de egna idealen. I sin iver att inte vara partiet som sitter med Svarte Petter, kastade man ut de egna värderingarna genom fönstret utan att tänka. Det är svårt att se hur denna episod kan bli något annat än negativ PR för socialdemokratin.
Loading ...