Senaste nytt

Den svenska polisen och fallet ”narkosläkaren”

Dagens absolut viktigaste artikel finns publicerad i Läkartidningen. Det är den s.k. ”narkosläkarens berättelse om vad hon fick uppleva inne på polisen under den tid hon var häktad, för misstanke om mord eller dråp på ett spädbarn.  Det är en berättelse om rättsövergrepp och tortyrliknande behandling! behandling som inte är värdig en rättsstat!

Att läsa om hur narkosläkaren, som misstänktes för barnamord och friades nyligen, behandlades är skrämmande.

En poliskår som beter sig på det sätt man betett sig mot henne är inte värdig en rättstat.

En poliskår som beter sig så kommer att trampa på folks rättigheter gång på gång på gång. För så fungerar det. Om våldsmonopolet, polisen, tummar på rättvisan är medborgarna illa ute!

Vi läser vad som hände när polisen arresterat henne, på polisstationen:

– Där kommenderades jag in ett rum och skulle klä av mig naken. »Vad är det på gång? Vad är det här för något?« Då väste en av poliserna att »har man gjort något så hemskt som du har gjort, så borde man nog veta det och inte spela på det här sättet som du gör«.

– Jag fattade ingenting! Sedan fick jag ta på mig mina jeans och min t-shirt och gå in i en cell. De sa att jag skulle förhöras… Fram på eftermiddagen så skulle jag gå in i ett rum där två civilklädda människor satt. Jag satte mig ner och frågade vilka de var. Den ena var polis och den andra var civilanställd. De frågade vad jag gjorde den 20 september 2008…

– »Du gjorde någonting med henne den dagen«, sa de. Jag sa att jag inte visste vad det rör sig om men att jag vill ha en advokat. Det har jag sett på tv att man får ha.

Enligt narkosläkaren blev hon då tillsagd att sluta krångla. Hon fick veta att det kunde ta flera dagar att få fram en advokat.

– Då sa jag att då sitter jag här, men jag säger ingenting, för jag har inte gjort något. Då sa de att »du tror väl inte att vi har en lista på folk som springer här bara för att du säger något. Vi får se i morgon om vi kan hitta någon advokat. Sedan får vi faxa till någon, sedan tar det någon dag innan det kommer tillbaka, och du ska ha åklagarens beslut på att du ska ha en advokat. Så det kommer att ta ett par dagar«. Då får det ta ett par dagar, sa jag.

– Så blev jag hänvisad tillbaka in i cellen. Jag frågade hur länge jag skulle sitta där. »Tills du har berättat vad du har gjort.«

Narkosläkaren säger att hon inte fick någon möjlighet att meddela någon närstående var hon var någonstans, hon fick beskedet att det inte behövdes. På kvällen dök en kollega till försvarsadvokaten Björn Hurtig upp…

Hon fortsätter berättelsen med vad som hände när sen hon började förhöras med advokat närvarande. Den andra dagen av häktingen började med att hon fick gå hungrig. Ingen mat på över 24 timmar. Sen blev det dags för förhör igen:

– Förhören fortsatte, och narkosläkaren säger att hon då hade hunnit rekapitulera en del och kunde berätta lite grann av vad hon kom ihåg, även om det inte var särskilt mycket.

– Redan då så uppstod ett jätteproblem. De som förhörde mig förstod inte vad jag sa för att jag råkade använda en del ord som jag inte tänkte på att översätta till vanlig svenska. De förstod till exempel inte »natriumklorid«. Visste inte vad det var, utan de började kalla det för ett gift. Jag försökte förklara att det var vanligt koksalt som finns i tårar och finns på bordet ibland som vanligt salt, men de förstod inte. Den som förhörde mig var en ung civilanställd kvinna. Hon visste inte vad en respirator var, hon kunde inte räkna procent, hon förstod inte när jag skulle förklara olika läkemedel. Till slut sa jag att det är väldigt svårt för mig om jag ska dra hela min utbildning, som består av ganska många år, för dig här i ett förhör. Då sa hon att jag inte skulle vara oförskämd utan jag skulle förklara vidare.

Hon förhörde alltså av poliser som inte var medicinskt kunniga alls.

– Jag försökte berätta hur man vårdar svårt sjuka. Och de sa bara att »du var ansvarig när hon dog, alltså har du givit en dödlig spruta med tio­pental« och »det här är ju dödligt och en dödlig dos«. Jag sa att man inte kan säga det. Det här var en koncentration man hittat i blodprovet, det har inget med en dos att göra. Men det var som att tala förbi någon. De förstod inte vad jag sa. En eftermiddag när de hade stängt av bandspelaren så frågade jag om de hade varit på barn-IVA över huvud taget. Då hade den kvinnliga civilanställda varit där en gång. Har du varit inne på ett rum med patienter? Nej, det hade hon inte varit. Har du sett ett barn i respirator? Nej. Har du sett den här salen där det här ska ha utspelat sig? Nej, det hade hon inte. Så ni har inte varit inne och tittat på det här? Ni vet inte hur det ser ut, ni vet inte hur det går till, ni vet inte hur vi vårdar? Nej. Men hur kan ni då ställa frågor? Det är ju väldigt mycket ni inte förstår? Har ni sett hur mediciner förvaras och hur vi jobbar? Nej. Då sa jag att jag tror att ni har mycket att titta på och kolla upp innan ni drar förhastade slutsatser. För jag har inte gjort något utöver vad jag har rätt att göra i mitt yrke.

Dessutom utsatte de henne för tortyrliknande behandling

Narkosläkaren berättar att under den veckan hon satt i arresten på polisstationen så var lampan tänd dygnet runt.

– De kom in och öppnade dörren ideligen på natten, när jag skulle försöka sova.

På torsdagen fick narkosläkaren veta att hon skulle på häktningsförhandling på fredagen.

– Sista natten så var det en polis som tittade till mig. Han sparkade med sina stålhättor på dörren varje gång och skrek att jag skulle ställa mig upp, så att han skulle se att jag levde. Till slut när han hade gjort det varje halvtimme så orkade jag inte. Då kom han in i cellen och sa att jag var tvungen att ställa mig upp. Jag sa att jag ska på förhandling i morgon, jag måste få sova, jag förstår inte varför du ska ha mig att stå upp varje halvtimme här på natten. Då slängde han ner mig på britsen, in i väggen, och sa att om jag inte förstod det så kanske jag förstod det efter det här. Det är ju ren tortyr.

Och så fortsatte det.

Narkosläkaren säger att hon aldrig var rädd trots behandlingen på polisstationen.

– Jag visste att jag inte hade gjort något, så jag tänkte att på något sätt måste det här lösa sig.

– Men att man fick behandla en människa så! Det visste jag inte. Då förstår jag hur förfärligt det måste vara när någon annan är fullständigt oskyldig, och kanske inte har en chef, som förstått att det här är något tokigt, och som kan ringa och ordna. Det här var fruktansvärt. Så här får det inte gå till i Sverige.

Narkosläkaren berättar att försvarsadvokaten sa att det ändå är ungefär så här det går till.

– Han sa att de är väl lite hårdare mot mig än de brukar, därför att det inte är så vanligt att man har en kvinnlig överläkare i cellen. »De är säkert väldigt upprörda över att de hört att du har dödat ett barn.«

– Det som har varit obehagligt för mina vänner och min familj var det som skedde när Elisabeth Brandt hade kommit ut från häktningsförhandlingen. Hon stod med ett leende och sa »ja, det är klart att hon blev häktad, det är ju ett barmhärtighetsmord hon har begått«. När jag såg det sedan förstod jag att redan innan man anhöll mig, så hade man bestämt att det var jag som hade gjort det här. Det fanns inga alternativ.

Man kan fråga sig vad som hänt med tanke om att man är oskyldig tills det bevisats att man är skyldig. Så här får det inte gå till! Är detta hur man brukar behandla misstänkta är det dags att tillsätta en utredning och bygga om hela polisväsendet!

Läs hela kvinnans berättelse på läkartidningen idag!

  • Simon Lundström

    Det här motsvarar mina erfarenheter då jag satt häktad, fast i kubik, ungefär. Jag häktades misstänkt för att ha gett mig på mitt eget barn, och behandlades ganska bryskt trots att jag försökte vara så trevlig jag bara kunde. När jag påpekade att de sagt att jag skulle få vara ute i en timme och de hyste in mig efter en kvart, och de snäste åt mig att jag skulle vara tyst, så tappade jag tålamodet och sa att jag inte hade gjort något, jag satt här för att mitt ex hade anklagat mig för något jag inte gjort, och ni behöver väl för tusan inte vara otrevliga! Efter det inbillar jag mig att behandlingen blev något bättre.

  • Micke

    ”Sista natten så var det en polis som tittade till mig. Han sparkade med sina stålhättor på dörren varje gång och skrek att jag skulle ställa mig upp, så att han skulle se att jag levde. Till slut när han hade gjort det varje halvtimme så orkade jag inte.”
    —————–
    Tortyr bör polisanmälas.

    ”Enligt narkosläkaren blev hon då tillsagd att sluta krångla. Hon fick veta att det kunde ta flera dagar att få fram en advokat”
    ————————————————————-
    Rimligen faller det uttalandet under allmänt åtal eftersonm det klart och tydligt handlar om att förhindra utövande av rättvisan.

  • Micke

    detta hur man brukar behandla misstänkta är det dags att tillsätta en utredning och bygga om hela polisväsendet
    —————————————————
    Man ska polisanmäla om man utsätts fär våld.

  • Micke

    Hela artikeln visar att det finns minst lika mycket för en åklagare att ägna sig åt när det gäller polis och åklagares hantering av läkaren som det gjorde för den åklagare som tog beslutet att ställa henne inför rätta för mord.

  • apa tycka, apa skriva

    > Man ska polisanmäla om man utsätts fär våld.

    Humor. 🙂

  • Micke

    Ja jag har ju inte samma definition av våld som dom högerextremster du tillhör som i praktiken vill införa kapitales diktatur i tron att det skulle göra er fria.

  • Stefan Reitersjö

    Micke Vad menar du? Du antyder att våldet i det här fallet inte har varit något våld därför att det är en högt uppsatt och utbildad person som har blivit utsatt. det är för övrigt väldigt lågt av dig att dra in politisk tillhörighet i den här diskussionen. Det handlar om människor.

  • Carl Festin

    Min misstro mot det svenska rättssystemet bekräftas. Jag älskar Leif GW Perssons kommentarer. Han är inte nådig i sin kritik. Det finns naturligtvis massor av människor inom polis, åklagarväsende och domstolar som vet hur illa det är. Däremot är de inte som Leif GW kända och oberoende. I hans tidiga karriär var han inte det och på grund av sin rakryggade hållning miste han sin anställning och beroenda av sin fru var han nära att ta sitt liv.

    Det är därför förståerligt att missförhållandena får fortsätta när det garanter lön och välstånd.

  • Micke

    Micke Vad menar du? Du antyder att våldet i det här fallet inte har varit något våld därför att det är en högt uppsatt och utbildad person som har blivit utsatt
    ————————————————————————–
    Nej jag säger klart och tydligt vatt polisen bör anmälas för tortyr av läkaren samt för obstruktion av rättvisan när man försöker övertyga läkaren att hon inte ska insistera på att få kontakt med en advokat.

    Indikationerna på att brott begåtts är här ÄNNU tydligare än dom indikationer som åklagaren hade när han valde att åtala läkaren för brott så en anmälan BÖR leda till utredning av brott.

    Vad jag sen säger till Apa är att svara på hans sarkasm över att jag inte delar hans och hans högerextrema (nyliberal) upfattaning att t.ex skatt är våld.Något som dom vill åtgärda genom att låta kapitalet utöva all egentlig makt.

  • Om detta har jag skrivit ända sedan jag började blogga för snart fyra år sedan och det förvånar mig att människor fortfarande har svårt att tro att det som beskrivs i artikeln skulle kunna förekomma ”i vårt fina gamla Sverige”.

    Lägg i det här fallet särskilt märke till att det är en välutbildad och med hög status försedd läkare som behandlas på detta sätt. Ställ er nu frågan om ni tror att en alkis eller en knarkare från gatan ofta får uppleva denna typ av behandling eller ännu värre!?

  • Stefan Reitersjö

    Ok Micke Jag misstog mig jag uppfattade inte att det var ett svar till Apa!
    Ursäkta!

  • Micke

    Inga problem.Mitt fel.Jag skulle ha noterat inlägget och bemött min gode vän ”Apa” i nåt annat sammanhang.

  • Pingback: Granska våldsmonopolet nu!()

%d bloggare gillar detta: