Senaste nytt

Svenska liberaler: Yngve Larsson (1881-1977)

Folkpartisten och borgarrådet Yngve Larsson (1881-1977) är ganska okänd idag, men det finns inte en enda Stockholmare som inte dagligen påverkas av de beslut han var med att driva fram. Han var gatu- och stadsbyggnads- borgarråd i Stockholms stad 1924-1946 och den politiskt drivande personen bakom en rad viktiga infrastrukturprojekt i Stockholm.

Yngve Larsson 1881-1977, Folkpartiet

Han var den drivande kraften bakom byggandet av Bromma flygfält 1935-1936, Slussen och Södertunneln 1930-35, Västerbron och Tranebergsbron 1934-35, Bromma flygplats och  Stockholms tunnelbana 1941.

Dessutom var han en personerna bakom den senare så omtvistade Norrmalmsregleringen, dvs att riva delar av gamla klara kvarteren. Detta beslut kallades 1946 års cityplan. Det var under Yngves ledning man beslöt att bygga fem höghus och en ny paradgata från Hötorget till Sergels torg.

Rivningen av Klara är omstridd. helt lyckad blev inte Norrmalmsregleringen. Men till Yngves försvar ska det sägas att den ursprungliga planen övergavs på 50-talet och att rivningen av Klara gick längre än urspungsplanen medgav. Yngve själv beklagade detta och tyckte staden förlorade lite av sin karaktär.

Men Yngve Larsson var inte bara stadsbyggare.

Under det andra världskriget när Sverige när som helst riskerade att anfallas av nazityskland, och väldigt många därför blev försiktigare i sin kritik av nazismen, gjorde Yngve Larsson tvärtom. Han var en av de ledande personerna i Samfundet Nordens Frihet och  från 1942, alltså på höjden av nazisternas makt, ordförande i det klart antinazistiska Svensk-norska föreningen och spelade en stor roll i att hjälpa norska flyktingar i Sverige.

Som ledamot i Samfundet Nordens Frihet, som bildades då Sovjet anföll Finland 1939, var Yngve också en stark antikommunist.

1948 var det det första svenska efterkrigsvalet. Då skrev Folkpartiet en bok om liberalismen, Socialliberal Samhällssyn, som Yngve Larsson fick äran att skriva förordet till. Ur förordet hämtar vi denna beskrivning av friheten och liberalismen:

 Norge gavs i ett hemmafrontsblad under de långa ockupationsåren en utläggning av dessa värden som här må återges, då den väl kan anses äga all­män giltighet.

”Den ena människan har icke större rätt än den andra — icke större rätt att leva, icke mindre ansvar för sin odödliga själ. Den ena har icke rätt att göra sig till herre över den andra, än mindre rätt att bruka honom som ett medel, som en bricka i ett spel. Också den minsta, den uslaste av människor är ett mål i sig, icke ett redskap. Varje enskild människa har sitt okränkbara värde med rätt till fri utveckling, förmågan må vara stor eller liten.

Till grund för personlighetstanken ligger kristen­domens och den kristna moralens värderingar. Men också humanismen leder, från andra historiska för­utsättningar och från en rationalistisk världsupp­fattning, till samma moraliska värderingar. Ett po­litiskt system, som icke bygger på människovärdet, kan till äventyrs rent tekniskt sett vara effektivare till sin konstruktion, när det gäller att uppnå vissa konkreta mål, såsom att bygga vägar eller att föra krig, men det är värdelöst och av ondo, då det icke respekterar den enskilda medborgarens frihet och rätt.”

Detta är alltså liberalismens utgångspunkt och dess mål: fria och ansvariga människor. Friheten är icke något negativt, icke ett uttryck för den enskildes självupptagenhet och egocentricitet. En tysk, en av de otaliga bland de andligen och lekamligen utarmade människomassor, som nu fyller Mellaneuropas tyska marker, frågade, som så många andra, en besökande svensk: ”Vad är demokrati?” I ett försök att med en enda sats kunna säga något vä­sentligt svarade svensken: ”Den obetingade respekten för den enskilda personligheten.” ”För all del”, me­nade tysken, ”men den definitionen kan också passa Nietzsches övermänniska. Låt oss hellre säga: den obetingade respekten för andras personlighet!” Och därmed gav han det väsentliga i liberalismens upp­fattning både av friheten och människovärdet.

Per­sonlighetstanken betingar ej blott självansvaret utan ock den positiva inställningen till medmänniskorna. Först genom förhållandet till andra får person­ligheten sitt innehåll och värde, och detta värde blir desto större, ju mångfaldigare och rikare dessa relationer är.

Läs förordet som han skrev 1948 i sin helhet på min Liberologi-blogg

%d bloggare gillar detta: